är det inte det ena, så är det det andra

NU när jag då kommit så bra igång med både träningen och kosten så borde det väl inte finnas några hinder för mig?

 "nej verkligen inte!" "allt verkar ju gå så bra just nu!" "du är så duktig" "kämpa på bara!"

 svara de flesta. 

Men sini NEJ, nu då jag har det under kontroll så ska ju mina vader krångla istället. En vecka gick det bra och nu är vi tillbaka igen, valpsjuka.. FAN också! Kan ni förstå frustrationen över att tvingas ta det lugnt, inte för att konditionen inte orkar utan för att kroppen sätter stop?!?!?! 

jag blir så otroligt frustrerad att jag skulle vilja börja gråta! NU DÅ JAG ÄR PÅ G, nu då inget ska kunna stoppa mig. Måste då min egna kropp jobba emot mig? kan inte kroppen heja på? eller ska den straffa mig nu för allt som jag utsatt den för? 

Jag förstår ju att jag i alla fall delvis har mig själv att skylla, ju mer övervikt jag har dragit på mig desto mer belastning är det för min kropp. Ska väl vara glad över att knäna, ryggen och vristerna håller ihop. Men snälla vader, sammarbeta istället nu. Tillsammans skulle vi kunna göra så mycket mer än 75%.

Igår körde jag alltså ett lite lugnare pass, eller NEJ själva passet var på inga vis lugnt MEN jag tog det lugnt. Känns bara så himla TRÖGT att inte ge allt, att gå istället för att hoppa och pausa just före det skall börja bränna sådär härligt i musklerna. Jag intalar mig själv att jag vinner på att ta det lugnt i det långa loppet. Jag måste bli bra i mina vader nu så kan jag ge 110% sen. Istället för att kämpa tills jag verkligen skadar mig. Det är inte lätt må jag säga!

Men detta är också livet, lika peppad och lycklig som jag var på måndagen kan man inte vara alla dagar. Dessutom fick jag massa tips igår efter gymmet, TACKAR FÖR DET <3, så nu ska vi hoppas att det kureras snabbt. Lika dåligt som förra gången är det inte nu, jag kan GÅ utan att det gör ont. Det är hoppen som gör ont. 

Huvudsaken är att jag inte ger upp, att jag inte skiter i allt bara för att en sak går emot mig. Att jag inte samma kväll som vaderna började bråka bara lägger mig ner raklång på soffan och klämmer i mig choklad. Ett tecken på att jag verkligen vill förändra saker denna gång är ju att jag hittar om möjlgit ännu mer motivation nu, det borde typ LYSA kämparglöd i mina ögon!

 Har man flera 10 tals kilon extra får man väl räkna med att kroppen protesterar lite mer än om man är normalviktig. 

Det är bara att torka tårarna och kämpa vidare i den lugna takten..suck..