dags att släppa in pappan?

bilden är lånad får yles hemsida, klicka på bilden för att läsa hela inlägget.

Vem som skall vara hemma med barnet är inte någon lätt sak, eller egentligen var det nog det för oss. Eftersom jag studerar och Anton jobbar så finns det liksom inte någon möjlighet att någon annan än jag är hemma med barnen. Jag får in 260€ i studiestöd, fast Anton skulle vara HUR LÄMPAD SOM HELST att vara hemma med barnen så klarar vi oss inte på ett studiestöd. INTE en chans! Hur skulle vi betala vårt lån? Maten? Kläderna? Bilarna? osv osv. Svepskäl säger säkert någon, och den någon får mer än gärna lösa denna ekvation för oss. Anton skulle säkert gärna vara hemma me barnen, men vem ska sköta hans firma då? 

Sen ska jag inte sticka under stolen med att JAG VILL vara hemma, JAG skulle verkligen ha svårt att gå på jobb och lämna barnen hemma. Men skulle vi ha möjlighet så skulle vi nog dela mer än vad vi gör nu. För att barnen skulle få mera tid med Anton. Och för att Anton skulle få liiiite mer förståelse för hur en dag ensam med 2 barn ser ut. För min egen del är jag glad över att det är JAG som är hemma, men för barnens och Antons del känns det lite trist att vi inte ens kan välja. Eller kan vi? Klart vi kan sälja ena bilen, Anton kan sluta vara egenföretagare och jag kan börja jobba i t.ex. en matbutik. Men är det värt de? Vi har resonerat att det inte är det, men vad vet vi. Kommer Anton att ångra detta om 10 år? Då inte chansen längre finns, i alla fall inte med Adam och Saga.

Som tur är har Anton ett rätt så flexibelt jobb, han kan ta en ledig förmiddag och vara med barnen. Han kan sluta tidigt, han kan planera in någon ledig dag mellan varven. Så även om hans firma gör att han inte kan vara vårdledig så gör det ändå samtidigt att han hinner se sina barn mer än om han jobbade 7-16. 

Man får ju helt enkelt ta och göra det bästa av situationen, för tillfället är vi BÅDA glada över att vi har möjlighet att NÅGONDERA av oss är hemma. Alla har ju inte ens möjlighet att någon i familjen är vårdledig med barnen. Ibland får man vara glad för det lilla.

Hur tänker ni/ har ni tänkt? Är det mamman som ska vara vårdledig? ska man dela? Vad skulle er familj vinna på att dela på vårdledigheten? Berätta hur ni tänker?