"vi bor hos mamma nu"
berättade jag till en kompis idag, hen tittade lite fundersamt på mig.
"jag blev lite trött på Anton.. "
hahaha, hennes min var lite skojig att se.
"nej nej alltså skoja bara, vi lackar köksgolv"
Förlåt, jag vet att man inte får skoja om dessa saker, men ibland får jag bara för mig att göra det i alla fall. Har väl något litet fel i huvudet, skulle inte förvåna mig.
Ja här sitter jag nu i mammas lägenhet, kidsen sover i mitt gamla rum. Lite halvmysigt är det ju nog, att bo hemma hos mamma. Tänk att det redan är 6 år sedan jag flyttade hemifrån. GALET!
Väntar på att Anton ska komma hit också. Trött som en gurka är jag, så jag hoppas att han ska hitta hit snart. (ca 5 min, hurra!)
Denna måndag har varit bra, långt mycket bättre än helgen. Alltså en sak som jag har lite problem med är dagar som t.ex. alla hjärtans dag, vändagen ja what ever ni vill kalla den. Jag får liksom press på att den dagen skall vara så jävla romantisk, så det är ingen skillnad vad Anton gör så blir det fel. (har jag sagt att jag har världen bästa sambo som orkar leva med mig och mina egenheter?)
Dessutom var barnen gnälliga, dom sov som små krattor vilket resulterade i att INGEN sov. Saga trillade i golvet ett varv från vår säng, ÅNGEST och DÅLIGT samvete över det x 1000 (Adam gjorde lika i samma ålder, funderar om det är någon förbannelse som vilar över vår familj att barn i 9 månaders ålder ska trilla i golvet?), min stubin var kortare än kortast och på söndagen brast det. Fan så sur jag var, men jag fick löpa amok inne i min ensamhet, barnen var ute med Anton. Fick svära till alla leksaker som låg ÖVERALLT och kasta dem sådär jätte hårt i lådorna. Ni minns kanske hur man gjorde som barn, kastade saker och stampade i golvet, haha jag tror jag till och med stampade i golvet nu. Ingen som känner igen sig? jaja det är väl bara jag då, låter jag som en galen människa? lite kanske. Men jag kan meddela att det behövde få koka över, jag behövde få blir riktigt förbannad och agera ut det. Liksom utan att mina barn får trauman för livet.
Nu känns allt bättre, harmoni och fjärilar typ, nå nej men jag känner inte längre att jag snart exploderar i alla fall. SKÖNT. Och JA jag tror också att en stor bov i dramat är sockret, eller snarare avsaknaden av det. Vi ska hoppas det blir bättre SNABBT!
Idag löstes det i alla fall med att umgås med en vän och hennes barn, och sedan måndagszumban. JAG LOVAR er att det inte går att vara på dåligt humör på Dianas zumba. Den som klarar av att vara sur där hela timmen måste nog ha något allvarligare fel!
Nu kom Anton. GODNATT!
Oj vad jag känner igen mig när man går runt i huset och bannas över alla dessa j*vla leksaker som är överallt, hela tiden! Hatar dom lite mer varje kväll och jag som lovade mig själv dyrt och heligt när jag var yngre och inte hade en treåring med en vilja av stål att det aldrig skulle se ut som ett bombnedslag hos oss bara för att vi fick barn. Yeah right kom hit vilken dag som helst och jag kan lova att det ligger saker över hela golvet ( om man inte kommer inom dom första 5 minutrarna efter att jag städat hela huset). Likasom med att min barn minsann inte ska ligga på golvet och skrika när dom inte får som dom vill... tja det går väl kanske heller inte så bra. Men sen kan man ju känna sig lite smålycklig när man ser en annan mamma på stan som även hon får försöka säga på ett snällt ( för att verka som en supermama) men ändå bestämt sätt ( för att försöka få barnet att fatta att man faktiskt menar allvar att nu j*vlar går mamma hem själv om du inte kommer hit nu) att nu kommer du hit för vi ska gå hem men ungen inte lyder det minsta, att det inte bara är mitt barn som är dendär lilla djävulen som gömmer sig bakom spegeln vid kappahl när vi ska gå vidare.
SvaraRadera