SÅHÄR gör VI

Carro skrev ett inlägg om att envisa barn kan vara rätt så jobba ibland. 

(alla med barn i 2 års åldern bara : JAAA ELLER HUUUUR och VADÅÅ LIIIIITE) 

Ni kan ju kika in och läsa hela inlägget på Carros blogg så hänger ni med i vad jag skriver här nu. 

I korta drag gav hon mig beröm *smickrad* för hur jag stod på mig mot Adam. 

Men ja kika in så vet ni, KLICK!

Sådär nu har ni läst, eller hur?

Lite tips då alltså..

Först och främst måste jag ju påpeka att jag ju inte är något annat än en 23 åring mamma med erfarenhet av just mina egna barn. 

1. Bestäm vilka regler som är viktiga för just dig och HÅLL FAST VID DEM.

Hos oss 

- ÄTER MAN VID MATBORDET 

kan verkligen inte med barn som springer runt i hemmet och kladdar med mat!

- SÄGER MAN TACK FÖR MATEN & FÖRLÅT  

ibland går vi gråtande (läs: bärs Adam gråtande) och säger förlåt, men det skall göras. Oftast går det ändå automatiskt. Och vi ger honom alltid chansen att göra det självmant innan vi "tvingar" honom att göra det. Men för mig är det viktigt att han gör det, blir tokig på barn som inte säger tack för maten t.ex.

2. Säg inte NEJ till onödiga saker, motivera alltid ditt NEJ

 eftersom ett NEJ ska vara ett NEJ lönar det sig inte att säga NEJ till allt. Ibland kommer det ett NEJ av bara farten fast det kanske inte behövs, då blir det en tokig situation liksom "NEJ inte klättra" fast barnet kanske bara övar motoriken med att klättra upp i soffan. Säg inte bara ett tomt NEJ utan säg också varför. T.ex. "nej Adam inte slå, det gör ont till mamma då.."

3. Ha samma reglar även om du är "bland folk"

man behöver inte skämmas för att barnet trotsar eller bråkar, klart man kan välja situation och inte fostra barnet i t.ex. julkyrkan. Men tänk då också på att inte börja med något som man inte sedan slutför. Folk får titta på mig om Adam skriker för något, de flesta VET hur det är att ha en 2 åring och de som dömmer får väl göra det då, JAG vet att jag göra det som i slutändan kommer att göra Adam till en trevlig människa. 

4. Fundera på om du vill att du och barnet skall SAMMARBETA eller om du vill att barnet skall lyda dig. 

En viss skillnad där eller hur? 

Ett "lydigt" barn är inte ett tecken på en lyckad förälder! Ett barn som lyder av rädsla t.ex. mår ju inte speciellt bra.

5. TRO på dig själv och gör det som känns bäst för dig. 

Man måste inte ha samma regler som alla andra har, ha de som känns motiverade för just dig och din familj. Hos oss får man t.ex. ha en leksak vid matbordet men jag vet att andra inte alls gillar det. Man får helt enkelt välja några viktiga delar och utgå från dem, vartefter barnen blir äldre får man väl ställa mer krav på dem också.

Vi får rätt så ofta höra av andra att Adam är väluppfostrad, han tackar för maten och kan säga "kan jag få" t.ex. Jag tror att man bra kan kräva lite av sina barn men längst kommer man med att vara en bra förebild. OM DU alltid tacka för maten så kommer dina barn antagligen också göra det, samma sak gäller att be om ursäkt. Om mina barn ser att jag mer om ursäkt då jag gör något fel så lär de sig att de också skall göra det,typ. 

Till slut måste jag ju ännu påpeka att jag på inga vis är såhär pedagogisk alla gånger. Ibland ger jag med mig, ibland ändrar jag ett NEJ till ett OKEJ DÅ BARA DU ÄR TYST. Tror inte att det är hela världen det heller, men dessa 5 punkter är de som jag själv försöka utgå ifrån då det kommer till uppfostran av våra barn.

Och sen då ännu gällande SAGA, vi använder oss redan av NEJ till henne också. "NEJ Saga inte riva i håret det gör ont" Nog förstår jag ju att hon inte förstår det ÄNNU men HUR ska jag veta vilket DATUM hon börjar förstå ett NEJ då? Det kommer ju naturligt att säga NEJ om hon gör något "fel". Sen gäller det ju främst att försöka få henne att göra något annat, liksom inte bara säga NEJ och sen bli arg om hon inte "lyder". Men ja vi säger alltså nog NEJ till henne också..