NU får det minsann räcka med "nära ögat moments" (klar det hellre får vara nära ögat än att det händer något men ja nu fattar säker!). Idag vi maten satt jag och matade Saga medans Adam åt själv. Plockade i sig potatis, som antagligen hunnit kallna lite väl mycket. Men han åt det gladeligen och jag tänkte inte mer på det. Mitt i allt set jag på honom och han är helt tom i blicken, börjar försöka spotta ut man, kväljer och ser riktigt rädd ut i ögonen. Jag säger åt honom att spotta ut maten bara, om det är för fullt i munnen. Men han liksom kan inte. Efter det märker jag att han inte hostar, vilket tyder på att han inte får luft!! hastigt rusar jag upp och vänder honom över min arm och bankar honom i ryggen. PLOPP, så lossar potatisklimpen och han är sig själv igen. Efter åt är jag så fascinerad över hur man agerar från ryggraden, ingen tvekan om vad som behövde göras. Tur att det lossnade, jag var redan beredd på att be Lelle ringa 112. Men som tur behövde vi inte ringa, som tur lossade klumpen lätt från han hals, jag vet ju inte om han själv skulle ha fått upp den också. Kändes liksom inte som att det var läge att "vänta och se".
Så tacksan igen en gång över att allt gick bra. Dessa ögonblick som ger en hjärtstopp och adrenalin kickar börjar minsann vara lite väl vanliga nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar