Att vara nöjd

Idag är jag så nöjd över att jag går på gym, jag är så nöjd och stolt över mig själv att jag trotts två barn tar mig tiden att träna. För tid är minsann inget som serveras på silverfat i denna familj, Anton jobbar med sin firma och med jordbruket och kiddarna tar ju sin beskärda del av tiden också. Men jag har ju bestämt att jag skall se till att det finns tid för min träning också.

Inte nog med att jag tränar, jag är så otroligt stolt över att jag inte gömmer mig längst bak i salen bara för att jag inte är den som är mest fit eller den som dansar bäst. Nej stolt står jag längst fram i salen, och jag älskar verkligen varje minut av träningen. Är så glad över att jag hittat timmar som verkligen är roliga, som får mig att utmana mig själv och verkligen prestera. Krävande på ett sätt som känns rimligt för mig. Diana som drar timmarna på gymmet är så otroligt glad, positiv, sprallig och peppande så man kan inte annat än ge 110%.

Efter att jag läste Carros inlägg om träning (klick klick), där hon också skriver om att inte lyckas med allt genast och fastna i det negativa tankarna istället för att se allt det positiva, började också jag själv tänka. Istället för att vara missnöjd över att jag inte nått de mål som jag hade tänkt göra under hösten måste jag börja vara glad över ATT JAG TRÄNAR och verkligen gillar det. NU tar jag tag i maten och det kommer tids nog att ge resultat de också.

Jag är så jäkla nöjd över att träningen är något som är kul för mig, och inte något som jag måste tvinga mig iväg på.