2 år, en evighet och ingen tid alls..

För två år sedan packade vi oss i bilen, Jag, Anton, Adam och syster. Vi visste redan då vi satt i bilen att läget var kritiskt. 6 veckor innan hade Fammo fått beskedet, beskedet att hon hade cancer. HUR kunde det går så? Hur kunde hon som klarade av allt bli sjuk? Världen rasade för mig. Adam var bara en liten bebis och jag bara kände hur marken försvann under mina fötter. VARFÖR? Jag grät i 6 veckor, grät för att jag var så rädd SÅ RÄDD för att det var försent.

Vi satte oss i bilen och åkte iväg, på vägen pratade jag med min faster som berättade att det inte alls var bra med Fammo längre. Den planerade behandlingen mot cancern kunde inte börja, Fammo var för svag. ÅNGEST panik, vrede. Har aldrig känt så mycket och inget alls.

Vi kom fram på kvällen och följande dag åkte vi till sjukhuset. Fammo låg i en säng, liten och svag. Lite som ett barn på något vis. Hon var trött så trött men sken ändå upp då vi kom. Hon blev så glad då hon såg Adam. Fammo skojade med honom och sade att hon låg där i sängen som en apa i en bur. Vi skrattade. Fammo var så sjuk så sjuk, jag försökte vara stark. Vi gick ut från rummet och då brast det, tårarna sprutade och vi bara kramades. Jag ringde Lelle, ringde och var så ledsen. Det var över nu, jag förstod ju det. Jag ville inte, men jag förstod.

Följande dag var den värsta dagen i mitt liv, så hemsk men ändå fin på något väldig underligt sätt. Läget var nu kritiskt, och man visste att det handlar om timmar. Jag och syster åkte till sjukhuset. Och där låg Fammo och jag såg att hon hade ont. Du kämpade. Jag höll din hand, pajade din kind och grät. Grät floder. Vi sjöng psalmer och bad, vi grät. Fammo var med oss men ändå redan borta.

På natten kom sedan beskedet, nu hade Fammo gått vidare. Fammo behövde inte kämpa mer, behövde inte vara sjuk längre. Hela familjen samlades där på sjukhuset kring sängen..

Tänk att det gått två år nu, två år. Det är så fruktansvärt länge sen du dog, samtidigt som det känns som igår. Är så glad över att Fammo fick träffa Adam, och så ledsen över att hon aldrig fick träffa Saga. Fast jag vet ju att hon är med oss, mer och mer för varje dag som går.

Jag vill avsluta detta inlägg men en dikt som min lillasyster Venny har skrivit, hon skrev den då hon var BARA 9 år gammal. Dikten lästes upp på Fammos begravning och jag tror inte att någon kunde hålla tårarna borta..

Jag saknar dig mer

När du blev sjuk blev jag rädd

och jag ville se dig varenda dag som jag inte hann 

jag saknar dig

jag saknar dig

mer och mer och mycket mer

Du var inte rädd du blev bara tröttare

och sen gick du till sjukhuset

jag saknar dig

jag saknar dig

mer och mer och mycket mer

Sen blev det så att cancern gick inte att ta bort

då är det så att 

jag gråter mer 

jag gråter mer

mer och mer och mycket mer

En dag sa mamma till mig att du var död

Är det okei att jag saknar dig?

jag saknar dig

jag saknar dig

mer och mer och mycket mer

Du var där varenda gång jag behövde dig

och jag är rädd nu

jag saknar dig

jag saknar dig

mer och mer och mycket mer

Du är världens bästa famu och kulaste

om jag bara kunde hålla dig nu

jag saknar dig 

jag saknar dig

mer och mer och mycket mer

Nu gråter jag för du var ju bäst

jag vill dig inte missa

jag saknar dig

jag saknar dig

famu, famu du är bäst