En skrämmande insikt

Igår på kvällen talade vi om framtiden med Anton, vet inte helt hur vi kom in på de banorna men mitt i allt kom vi på att om ca 20 år bor VI ensamma igen. Då har Adam och Saga flyttat hemifrån. Den tanken skrämde mig massor, tanken att mina små barn skall bli vuxna?!? Känner mig ju inte ens själv som en vuxen ännu. Att uppfostra ett litet barn känns ännu helt rimligt, men att uppfostra en uppkäftig tonåring känns också det skrämmande. Vi funderade också på VAD vi skall hitta på sen då, om 20-25 år typ.

Nu kommer jag också ihåg varför vi började tala om att flytta hemifrån. Adam satt naken på matbordet och jag sade väl något i stil med att " så länge som du bor hemma får du inte vara naken på bordet" Varpå Anton så klart frågade om jag tror att Adam kommer sitta naken på matbordet sen då han flyttar hemifrån. Sen skojade vi om att det är det första han gör om han flytta in på ett internat och ja sen skrattade vi. Förlåt för vår dåliga humor!

Hur är det med er andra? Skrämmer framtiden er?

Tidigare har jag mest varit rädd för att något hemskt skall hända, att någon skall bli sjuk eller i värsta fall dö. Detta var något nytt för mig, det slog mig som en blixt från en klart blå himmel.

Mina barn kommer att växa upp. 

Låter ju helt efterblivet då jag skriver det nu, men jag hade liksom inte reflekterat över det alls. Inte på det sättet som det slog mig igår.

Men ännu är det ju ett tag dit, tack och lov!