Att våga dra i handbromsen

För någon vecka sedan började jag märka på mig själv att jag inte mår så bra. Svårt att sova, ont i magen och deppig känsla i kroppen. Tänkte nu inte desto mera på det, men efter ett tag började jag fantisera ihop att jag hade en de ena och en de andra. Ni vet första tanken då något inte är som det skall, CANCER. Släppte ändå tanken om det rätt fort eftersom jag googlade och insåg att symtomen inte stämde in på det. Googlade vidare (hade inte jag redan lovat att jag slutet sluta googla?) och började inse att mina symtom stämde in på stress. Jag var alltså stressad, helt sönderstressad enligt min kropp. Det har varit så mycket den senaste tiden. Vi har köpt hus, vi har flyttat, vi har fått ett till barn och Anton jobbar massor. Dessutom skulle vi nu i oktober börja grund renovera hela badrummet. DÅ föll polletten ner, jag måste dra i handbromsen NU. Sagt och gjort så bestämde vi oss för att vi INTE börjar renovera nu, det finns inte tid och inte ork för ett sådant projekt just nu. Några dagar efter att beslutet tagits börjar jag nu må bättre. Hinkade i mig massa kaffe för att jag var så trött så magen blev helt i oskick, fick problem med halsbränna som jag tidigare inte haft annat än som höggravid. Så det bråkar ännu lite, men resten av mig själv mår bättre nu.

Dags att fokusera på rätt saker i livet nu!

Ibland gäller det att lyssna på kroppen, att våga blåsa av projekt som inte känns helt 100. Jag vill kunna vara närvarande som mamma till mina barn, det är viktigare att orka det än att ha ett nytt badrum. Vi hinner nog renovera! kanske nästa höst eller redan på sommaren. Men just nu orkar vi inte. Att få 2 barn var ju inte heller så enkelt som det verkade i början. Nu kräver ju båda kidsen sitt, i början var Saga så kravlös. Lite mat och mest sömn. Men mera om det i ett annat inlägg.

Nu ser jag framemot en lugn höst och vinter, inte en massa kaos från en renovering utan bara få huset att kännas som mitt hem. Att flytta in i någon annans hem är inte heller det en dans på rosor. Men mer om det kan jag skriva en annan gång. Nu gäller det att sleva in lite lunch.