Jag våndades som en idiot över hur jag skulle göra med mina studier, skulle jag vara hemma med Adam tills han var 2 år? Vilket jag ju gärna skulle ha gjort, men då skulle mina 2 år av tillåten frånvaro vara använda och vad händer sen om jag blir preggo? Eller skulle jag bara börja studera till hösten då Adam var lite på 1 år och sen se hur det känns. Hoppas på att jag blir preggo och ha honom hemma igen då jag blir mammaledig? Vi velade fram och tillbaka (helt som att man bara kan bestämma att OK NU passar det med bulle i ugnen) Nåjo vi försökte alltså inte aktivt att INTE bli pregnanta men hade inte så mycket koll på det heller. Då Adam sen fick en dagis plats och allt kändes bra med skolan konstaterade vi med Anton att OK, vi kör såhär nu. 3 år emellan blir nog bra. Då visste vi ju inte att lilla SAGA redan var påväg.Jag hade slått på stort inför fornäldarnas natt och köpt 2 (!) cider flaskor. Kände ändå på morgonen att jag nog vill vara säker på att jag inte är preggo innan jag dricker. Samma känsla som jag hade med Adam, att jag ville kolla läget. Kissade på stickan och kollade resultatet. Och visst kom plusset, så gott som med det samma.
Tyckte ju då att Adam som var 1 år och 2 månader var så stor och duktig. Det är först nu då jag ser andra i hans ålder som jag tänker "hur kunde han verka så stor?". Är i alla fall glad att det blev som det blev, tror att Adde och Saggi kommer ha väldigt roligt tillsammans om ett år eller så. Är glad att Adam ändå han bli nästan 2 år, han är tillräcklig stor för att förstå att Saga är liten, men ändå så liten att han inte längre minns att det existerat en tid innan hon fanns.Älskade barn, ni är det finaste som hänt mig. Det största och vackraste i som skett i mitt liv. Mamma älskar er. (På kvällen då jag säger "mamma älskar dej" till Adde svarar han " Adde älskar PAPPA" tack för den! ;))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar