måndag 6 juli 2015

bikinisjälvförtroendet?!?

Först och främst vill jag nu påpeka att detta är MINA tankar. Jag lägger inte någon värdering i hur andra människor väljer att tänka, så jag hoppas ni också kan respektera mig och mina tankar! Jag skulle så gärna vara den som skriver att jag skiter i hur jag ser ut i bikini, det räcker med en kropp och en bikini för att ha en bikinikropp, men sanningen är en annan..

Ingen har väl missat de härliga sommardagarna som vi haft sedan i onsdags. Med sommarvärmen kommer strandchillet och på stranden SKA man ju ha bikini eller simdräkt på sig, eller!?! Ska och ska, alla väljer väl själv, men skönast är det ju nog. Speciellt om man som jag, vill ta sig ett dopp mellan varven. Och faktiskt så ÄLSKAR att simma.

Men alltså på riktigt, att visa sig i simdräkt eller bikini är inte så skoj för mig, känner mig inte alls bekväm om jag ska vara ärlig. Jag VET ju att INGEN BRYR SIG! men ändå tänker jag 3 gånger extra innan jag verkligen tar av mig kläderna och "visar mig". Det låter hemskt men så är det. Då handlar det också oftast om att jag går till vattnet, sakta men säkert doppar mig och sen upp och vira in mig i en handduk igen. Jag vill ju försöka leka att jag är lika cool som de som bara chillar där, men sanningen är att jag inte alls är det.

Jag är så avis på människorna som helt glatt och ledigt chillar på stranden i sina baddräkter, oberoende av sin kroppsstorlek. Finns ju inget finare än en kvinna som är stolt över sin kropp (alla tycket väl att dom har några små fel eller brister, men sådär i det stora hela.) men jag är inte där, inte ännu. Jag hoppas verkligen att jag skall komma dit, att jag ska kunna njuta av stranden, solen och sommaren till det fullaste SNART.

 Ni får tycka att jag är töntig, att jag är löjlig eller var som helst, men jag är bara ärlig! Jag är inte bekväm med min egna kropp i bikini/simdräkt. Jag ville bara skriva om detta för att inte min blogg bara skall vara framgång och lycka, jag har kommit en bit på vägen JA men har hiskeligt långt kvar ännu! Det handlar inte om att jag vill ha den "perfekta kroppen" (eller JO såklart skulle jag ju vilja ha det också..hihi) men ja vill ha självförtroendet och jag vill ÄRLIGT kunna skita i vad andra tänker och tycker om min kropp.


hemma på bakgården känns det mer OK! men jag gillar ju nog det sociala med stranden, så privatstrand är inte ett allternativ (haha helt som att vi sku ha tillgång till det annars heller..)


Det sitter ju inte i storleken, det sitter inte i vikten eller mängden bristningar på magen, det sitter mellan ÖRONEN! Och jag vet ju det, jag vet ju precis att det är hemskt få människor som ens reagerar på hur andra människor ser ut på stranden. Möjligtvis kan man reagera på en snygg bikini eller så, men ja inte mera. Varför skulle då hela stranden vara så intresserade av min kropp, av mina valkar och bristningar?!? Knappast är det ju så heller, men har man som liten fått höra elaka rop efter sig på stranden, så sitter väl ärren kvar. "fodhäst, valross & tjockis" är några ord som fortfarande EKAR i mitt huvud på stranden. Usch vad barn kan vara elaka ändå!

Nej men vet ni, självförtroendet är inte något som byggs upp över en natt, speciellt inte då det varit såpass lågt som det varit för mig. Och jag har ju gjort enorma framsteg om man jämför med i fjol. Då satt jag ju bara med kläderna på och simmade inte ens. Nu har jag ju stått på stranden i min bikini, jag har lekt med Adam i min bikini och det blev nog lite lättare dag för dag. Men jag insåg nog också att jag behöver inte rocka bikini i år, i sin om tid kommer jag säkert att göra det också, men Rom byggdes ju inte heller över en natt. Förr kände jag mig inte bekväm på gymmet heller, men nu gör jag ju det. Det ger mig i alla fall lite hopp!

För att boosta mitt egna självförtroende lite extra har jag klickat hem en superfin simdräkt, 
nämligen denna skönhet från Odd Molly. Kärlek!


Det känns ju lite finare att glida omkring på stranden med den än med en gammal och sliten Adidas simdräkt. Jag hoppas i alla fall att den ska göra susen för mig, och då tänker jag i alla fall tolka eventuella blickar på stranden som tecken på att min simdräkt är SKIT SNYGG!

och jag VET, en snygg simdräkt kommer inte att lösa något allte Fftersom självförtroendet sitter mellan mina egna öron, men hej shoppaholic som jag är så är det ju fint med orsaker att "få" shoppa lite.


4 kommentarer:

  1. Hoppas du så småningom får bättre bikinisjälvförtroende <3 Men du har min fulla förståelse. Du är hur snygg som helst, dessutom ska det inte ha betydelse - vill man ha bikini eller simdräkt så ska man få ha det, livet är ingen tävling. Ändå kan det vara just så där som du skriver, att man inte vill visa sig eller någon del av sig för att man skäms. En av mina vänner har samma problem som du. Hon skulle aldrig tänka sig att visa sig på stranden. Och det är helt obegripligt att förstå för nån annan, hon är så vacker och har en så fin figur! Men att visa magen är totalt otänkbart, dessutom tycker hon att hon har för stor rumpa. Då berättade jag för henne att jag har haft (och har liite fortfarande, men det har blivit mycket bättre) väldigt svårt att visa näsan, i synnerhet i profil. Jag har en stor och ful (tycker jag iaf) näsa, som ser extra missanpassad ut i profil. I fjol satte jag upp en bild på bloggen där näsan syns, och det var oerhört befriande. Det skulle jag inte för mitt liv gjort för något år sen. Och när jag var yngre försökte jag alltid ställa mig så att folk inte skulle se mig i profil. Det är ju omöjligt. Så...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för din fina kommentar, den värmer verkligen :) Jag känner igen det där med att lägga upp bilder och sedan känna sig så befriad, verkligen en delorsak till att jag bloggar. Det finns så mycket positivt med att blogga :) Förr eller senare lär man sig väl att acceptera sin kropp för hur den ser ut och då blir man också nöjdare och gladare, hoppas jag i alla fall :)

      Radera
  2. Oh, I so copy you! Har nog inte ägt en bikini sen jag var i gymnasiet tror jag...känner mig blek också, men man blir ju aldrig brun om man inte tar av sig... För mig tog det år innan jag ens kunde tänka mig shorts eller kjol, jag har sånt komplex för mina tjocka vrister ( reuman gör att de konstant är svullna) som om nån sku bry sig ja, och som du säger så sitter det mellan öronen.
    Tycker du är så duktig som jobbar för att komma vidare och du kommer nog att nå dit en dag. Klart att lyckan inte sitter i en smal kropp, men slipper man tänka allt för mycket på sina issues så kan man jobba på den mentala biten på helt annan nivå.
    Jag inspireras av din träning och har tagit mig själv också i kragen de senaste veckorna. Man är ju den enda människan som kan göra nåt åt de här sakerna. Det händer inte av sig själv. :)
    Vi kämpar vidare!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Oj men tack fina du för den fina kommentaren :) Och jag blir jätte glad då jag läser att jag inspirerar andra till att träna, känns jätte roligt! Och du har absolut rätt, det är bara man själv som kan göra en förändring :)

      Absolut kämpar vi vidare! Tillsammans går det lättare, eller i alla fall är det roligare med sällskap! kram

      Radera