Alla dagar skall ju inte vara solskensdagar men denna dag har minsann varit gråare än gråast. Även om solen nog sken där ute nästan hela dagen. Min fot (eller egentligen mina fötter) började krångla igen och det gör min bara så otroligt ledsen och frustrerad. Igår var jag så taggad och peppad, så lycklig över att äntligen, efter 2 veckors paus från cardioträningen, kunna jumppa utan hinder. Men NEJ fotjävlen började ju bråka i alla fall, och jag grät på vägen hem. Jag kände mig så otroligt uppgiven, det kändes så otroligt orättvist att jag, som aldrig tidigare haft problem med krämpor, nu skall ha problem hela tiden. Först var det ju vaderna och nu foten, nej inte ens ena foten nu mera utan båda fötterna. Nåja som vanligt lättade det på trycket att gråta lite, att bara få ut all frustration.
Idag är en ny dag, dock var humöret lika nere som igår. Jag deppade seriöst över halva dagen idag. För att jag inte skulle kunna gå på step idag heller.
MEN sen bestämde jag mig för att inte ge upp och deppa, jag bestämde mig för att köra lite positivt tänkande. Jag resonerade med mig själv, att jag visst kan gå på step timmen, måste bara ta det lugnt. Jag tänkte att jag i värsta fall bara får vara med på muskeldelen och sitta och titta på under resten av timmen men jag hade bestämt mig för att gå. DÅ vände humöret, DÅ i den sekunden bestämde jag mig för att jag inte skall haka upp mig på att mina fötter bråkar, jag får helt enkelt göra det bästa av situationen. Ändra på mitt eget tänkande och fokusera på det positiva.
lite positiva bilder, jag vet att mina byxor är to die for, jissus vad jag älskar dem. #ego
Sagt och gjort, jag åkte iväg till gymmet och kände det vanliga pirret i magen, pirret av lycka och glädje (okej nu tycker många av er att jag måste söka hjälp, att jag inte kan vara helt fiffig som känner lyckorus av att åka till gymmet men DET GÖR JAG!). Och hur gick det då? Ja tackar som frågar, det gick bra! Jag tog det lugnt (även om min kcal förbrukning var högre än vanligt, hallå?!?) jag njöt av varje minut och insåg ännu mer hur mycket jag saknat dessa timmar. Och fötterna fungerade bra, gjorde inte ens ont! Jag hoppade inte alls egentligen, okej några små skutt kunde jag ju inte låta bli att göra, men i det stora hela tog jag det lugnt. Ändå blev jag svettig, ändå höjdes pulsen och det var skoj i alla fall. Detta ger mig hopp för kommande veckor, hopp om att jag kan gå på de timmarna som jag älskar fast mina fötter bråkar, jag kan njuta fast jag inte kan köra 110% just nu. Jag ger inte upp, jag kämpar vidare! Alltid kommer det att komma små hinder på vägen, fysiska eller psykiska och det gäller ju bara att inte låta dem hindra en, det gäller bara att ta sats och komma över dem. Kommer man inte över dem själv är det ju jätte bra om man har andra som hjälper en över.
I mitt fall är det ett helt gäng av människor som hjälper!
kompisar, familjen, alla fina typer på gymmet, läsare här på bloggen.. listan kan göras lång!
*tacksam*
känns så otroligt fint, för även om jag gör detta 100% för min egen skull så är jag inte ensam.
TACK FÖR ATT NI FINNS <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar