Andra mötet med vågen

Igår hade jag ju möte nummer två med vågen. Inte helt lägligt med tanke på att jag fick tillbaka min mens på torsdagen. Behöver jag säga att jag inte alls saknat den? Men samtidigt blev jag lite lättad över jag det var PMS jag haft den senaste tiden, började nämligen redan fundera på om jag var helt psykiskt stabil..min PMS alltså, den är inte att leka med. Antons kommentar då jag sa att jag fått mens: "nåmen äntligen, då blir nu normal snart igen då" (jag har sagt de förut och jag säger det igen, det KAN INTE vara lätt att leva med mig) nåja men mens är = massa vätska i kroppen, i alla fall för mig. Vågen på gymmet vet inte skillnad på vätska och fett, och därför visade den att det inte minskat något i fetmassa alls. Får vänta och se vad mätningen om 3 veckor säger. Positivt var ju att vågen ändå visade -2kg trotts att jag hade en massa vätska i kroppen!

här är resultaten från första vägningen --> klick 

totalt ligger alltså vikten nu på - 6 kg, och det känns så jäkla nice. Det om något vittnar om att jag gör rätt. För även om vägen till "målet" är väldigt lång ännu, så har jag kommit iväg nu. Första delmålet är nått och nu ställer jag sikte på nästa. Härligt! Jag vill aldrig mera behöva se dessa siffror på vågen, ALDRIG! (och ja jag är för feg för att skriva ut vad jag väger, vet inte ens varför det är så hemligt men såhär får det nu vara i alla fall. Kanske jag någon gång kommer skriva ut det, kanske aldrig. För tillfället känns det i alla fall för privat, konstigt kanske men så är det.)

Och för att slippa se dem där är det bara fortsätta på samma vis. Eftersom mina scheman ger ett önskat resultat behöver man inte ändra den ännu. Ändringar kommer nog att komma, men mer om det sedan då det blir aktuellt. 

Mera positiva nyheter är att min fot är så gott som vanlig igen, klarade t.ex. av en 8km lång promenad på torsdagen utan problem. Fick en behandling vid fysion som verkligen hjälpte. Fysioterapeuten sköt mig i foten med 500 skott, som via någon metallbricka bildade en tryckvåg som.. nej alltså seriöst så förstod jag inte vad den gjorde. Det var allt annat än skönt, men jag blev så uppskrämd innan så jag upplevde det mer om obekvämt än att det gjorde ont. *man har ju ändå fött två barn, lite smärtor i foten är ju inte så farligt om man jämför*

Nu hoppas jag att foten skall fortsätta sammarbeta, så att jag kan fortsätta med all den träningen som jag ÄLSKAR. Efter London (härregyyyyyd vi åker ju i över morgon) är det fullt ös medvetslös som gäller. Okej inte fulltös för jag måste börja försiktigt, men så fullt som det går i alla fall.

några frågor på det?