barnuppfostran?!?

De senaste dagarna har det figurerat olika artiklar på nätet angående barnuppfostran både i barnens hemmiljö och på dagis. Vill ni bekanta er med artiklarna hittar ni den ena HÄR och den andra HÄR. Båda kommer alltså från YLE´s sidor.

Artiklarna handlar i stort sett om att vi "fostrar" våra barn på "fel" sätt. Med fel menar jag då ett sätt som inte gynnar varken barnets eller en vuxnas vardag. Som vuxen blir man lätt en diktator, man vill kräva fullständig lydnad och om barnet inte lyder skall det bestraffas. Bestraffningarna handlar ofta om "time out", skäms bänkar eller liknande.

Efter att ha läst artiklarna började jag fundera, ännu är Adam så pass liten att vi inte känt något större behov av bestraffningar. Detta var min första tanke, men ju mera jag tänkte efter desto klarare stod det för mig att jag minsann är påväg ner i samma träsk jag också. Vi har ju nog redan varit och snusat i de regionerna, vi införde redan ett ställe dit vi förde honom om han var "dum" eller bråkade. Som tur var tipsade min mamma och min faster om dessa artiklar och de har verkligen fått mig att tänka om. Det handlar ju inte om "fri fostran" det handlar bara om att man genom att vara varm och lugn med sina barn oftast når ett bättre resultat än om man skriker, bråkar och hotar.

Men det är ju så himla svårt att inte falla i "hot fällan". Jag hör också mig själv säga "NU far mamma, hejdå Adam" för att jag då tror att han kommer snabbare. Vilket han ju nog också gör, kommer springande med gråten i halsen. Så himla dumt att hota med att jag åker, hur i hela fridens namn skulle jag lämna en 2åring ensam hemma så länge som jag åker till butiken? Ändå kommer jag på mig själv att säga så. Måste verkligen försöka att blir bättre på det, för det är ju det som den handlar om. Att försöka bli en bättre förälder, inte perfekt men bättre.

Alla föräldrar är trötta ibland, har PMS eller bara en dålig dag. Man orkar helt enkelt inte alltid vara så pedagogisk och korrekt. Men jag tror att vi kommer långt redan med att vara medvetna om vilka konsekvenser som vårt eget beteende har på våra barn. Nu betyder det ju inte att allt är förstört för att man som mamma "hotat" eller ropat år sitt barn. Barnet blir inte helt misslyckat för att barnet suttit på "time out", det viktigaste är väl att man blir medveten om att dessa handlingar oftast leder till att barnet blir ännu mer "omöjlig".

Vi kommer så otroligt långt med bara kärlek, istället för att föra bort ett barn som bråkar borde man ta sig tid att fundera på varför barnet är t.ex. arg eller ledsen. Lyfta upp barnet i famnen t.ex. och då barnet lugnat ner sig försöka förstå vad som är på tok.

Vad har ni för tankar kring detta?