tisdag 28 april 2015

snart 20 år som överviktig

Mitt för förhållande till mat har minsann inte varit lätt. Jag har ALLTID ÄLSKAT socker, godis, kex, kakor, glass you name it. Redan som barn fick mamma rycka in och begränsa mig, säga ” nu var det sen bra Malin, inga flera kex nu”. Det var inte bara störande, utan pinsamt också. Vi hade sällan något gott hemma, fredagsgodis var typ det enda vi fick. Aldrig läsk och aldrig glass. Fredagsgodiset var heligt, det var höjdpunkten på veckan. Jag var, redan som barn, bottenlös.

Sedan förskolan har jag också varit tjock. Jag minns det ännu idag, den första gången som någon påpekade det för mig. Det var en smal liten tjej som i simhallsbastun meddelade mig att jag hade en tjock mage. Att min mage korvade sig och att det var fult. Jag minns kännslan ännu idag, hur ledsen jag blev över att hon kommenterade det. Också i skolan var det till och från alltid någon som skulle påpeka att jag var tjock, det frågades om vikt och jag vägde ALLTID mer än alla andra jämnåriga. Att jag dessutom var huvudet längre än de flesta räknades ju inte då, och det gjorde ju minsann inte saken bättre.



På sexan började jag väga mig själv hemma på mammas våg, jag märkte snabbt sambandet mellan vad jag åt och vad vågen visade. Jag började lämna bort en massa saker, onyttigheter som godis, saft osv. Hade mina godisstrejker, som sällan höll längre än någon vecka och föll sedan tillbaka till att äta ohälsosamt igen. Kilon försvann och kom tillbaka titt som tätt. På sjuan fick jag nog, det började bli intressant med pojkar och något som var poppis var att pojkarna skulle lyfta flickorna. Mig orkade ju inte någon stackars klen kille lyfta, (jävla mystiskt det där förresten, varför skulle pojkarna ens göra det?) nåja hur som helst fick jag nog, NU skulle jag banta. Jag skulle bli smal för jag ville ju också bli lyft av någon.

Jag slutade äta nästan helt. Jag var medveten om att det var fel MEN jag ville ju bara bli smal. Jag började ljuga om stora morgonmål så att jag inte behövde äta skollunchen, jag ljög att jag ätit hos vänner så att jag inte behövde äta middag. Vissa dagar åt jag en morot typ, inget mer. Lite vatten på det bara och sen god natt. Hela tiden fattade jag att det inte är såhär man ska göra, man ska inte sluta äta för man kan bli sjuk av det. Efter ett tag började kompisarna märka att allt inte stod rätt till med mig, mina kompisars mammor tog kontakt med min mamma och jag erkände väl det mesta direkt. Skit arg på alla eftersom dom förstörde min möjlighet att bli smal.



Jag fick börja gå hos hälsosystern och väga mig, jag fick också börja gå och prata med en psykolog. Jag började äta hälsosamt igen och läget var väl stabilt. Sen började jag räkna kalorier och ”poäng” och gick ner i vikt med viktväktarna istället. Dock åt jag alltid på tok för lite och ljög i matdagboken för att mamma skulle tro att jag ätit mer än jag gjort. Det såg bra ut utifrån men inuti mådde jag piss dåligt.

Hela högstadiet ut kämpade jag med detta, viljan att bli smal var stor, men sötsuget större. Jag blev väl normalviktig och hölls där tills 1 an i gymnasiet. DÅ tiltade det över åt andra hållet, jag träffade Anton och vi började gå på bio, äta HESEmat, MYSA med chips och läsk en vanlig tisdag. Ja ni vet det där vanliga. Mitt i allt hade jag någon som orkade lyfta mig, någon som älskade mig och någon som dessutom köpte godis till mig. Kilona hittade snabbt tillbaka, och där försvann också självförtroendet. Lika bra att vara fet då, lika bra kan jag äta ännu lite mera. Under gymnasietiden testade jag också att äta bantningssoppor, jag åt t.ex. INGET på mitt eget förlovningskalas vilket jag idag tycker är helt SJUKT! Dock uteblev resultaten av detta också.

Året efter studenten var jag deprimerad, inte så att jag fått en diagnos eller något men jag mådde inte alls bra. Bodde ensam i Jeppis och åt som tidsfördriv, då jag inte åt så rökte jag. Då jag var som fetast vägde jag säkert mer än jag gjort som höggravid, mådde så otroligt dåligt hela hösten, vintern och vårvintern. Efter en resa till sverige i APRIL 2011 bestämde jag mig "NU SATAN får det vara nog". Jag började räkna poäng med viktväktarna igen och rasade i vikt, efter ett tag försvann inte kilona i samma takt längre och det klarade jag inte av att se. SÅ jag slutade äta igen, rökte som en tog, drack cocis zero och åt lite vattenmelon mellan varven. Hela sommaren 2011 gick ut på att ljuga om VAD jag ätit, så att INGEN skulle märka något. JAG klarade det rätt så bra. Vissa dagar åt jag, men följande dag var det totalt stopp. Denna gång hade jag också börjat träna lite smått, gå på zumba och pump på gymmet och gå ut och gå. Jag gick ner mer och mer i vikt men mådde ändå inte bra.

I augusti var vi till Turkiet, vi firade min pappa som hade fyllt 40. Mitt i allt var jag på ett all inclusive hotell och då kunde jag inte motstå frestelsen att äta, dessutom var jag ju tvungen, där var ju hela tiden någon som såg om jag åt eller inte. Hade tillräckligt svårt att smygröka.

Efter resan var det bättre, jag insåg att jag inte blev tjock av att äta mat och började sakta men säkert hitta någon liten form av balas igen. BOOOOOOM nästan smäll, positivt graviditetstest. Nu var det slut på att svälta sig själv, eftersom det ju inte var bra för bebisen i magen. Och direkt tiltade det över till andra hållet. Om jag nu ändå skall gå upp i vikt kan jag ju lika bra äta lite till då. Så i 9 månader åt jag massa godis, skräp och skit. Hade ångest över varje besök till rådis eftersom vikten bara ökade och ökade.



Sommaren 2012 föddes Adam, jag gick ner i vikt den första tiden eftersom jag nu inte åt en massa skit och ja så hade jag ju varit gravid. Men efter någon månad började godiset bli mer en vana än ett undantag igen. I september satte jag ner foten, aktiverade mitt gymkort och började äta hälsosamt igen. Tränade aktivt och mådde bra, kunde inte fuska med maten heller eftersom jag ju AMMADE. Behövde ju äta för Adams skull. Gick ner i vikt och började se resultat av träning och hälsosam kost. Började trivas i min egna kropp, älskade att träna och njöt av att kunna gå i normala kläder igen.

Följande smäll kommer då i början på hösten 2013, POSITIVT graviditetstest igen. I början gick det bra, jag svällde inte alls upp utan gick upp något 100 g mellan rådiskollarna. Jag höll mig i skinnet men led av att inte få träna. Eller visst fick jag träna men det var ju inte skoj då jag inte fick ge 120%. Efter vecka 16 slutade jag träna och började äta istället. Kilona hittade tillbaka och DÅ gav jag upp. SKIT SAMMA DÅ, tänkte jag och vräkte i mig. Under andra halvan av graviditeten gick jag igen upp en massa! Och mådde skit!

Sommaren 2014 kom, Saga var nyfödd och 5 veckor efter förlossningen var jag tillbaka på gymmet. NU ska alla kilon bort! Jag tränade och tränade men orkade inte tänka på vad jag åt. Till en början höll jag mig under veckorna men på helgerna fanns det inga gränser. Godis, godis och godis. Jag slutade att gå ner i vikt och började istället stampa på stället, till och med öka lite i vikt. Kastade in handduken, tränade för att komma bort en stund hemifrån och för att jag tyckte det var skoj, dock uteblev resultaten och viktminskningen.



Efter NYÅR tog jag sen tag i saken igen, frågade om hjälp och råd av folk på gymmet, blev tipsad om att kontakta Linda. Tvekade lite, för jag skämdes ju så över hur illa jag behandlat min kropp, skämdes över att jag hade så lite ryggrad att jag kunde äta 400g godis på en vanlig onsdag. Skämdes över att jag inte alls var så duktig som jag ville tro själv. Skämdes över min fetma, skämdes över siffrorna på vågen.

Men till min stora lycka kändes det rätt från första stund, Linda gav mig hopp och pepp. Hon hjälpte mig att hitta balansen. Och för det är jag evigt tacksam! Nu har det snart gått 3 månader sedan jag började och jag har inte ångrat mig en sekund. Jag håller tummar och tår att detta blev min vändpunkt, att jag inte faller tillbaka till gamla vanor flera gånger. För jag märker ju på kroppen att den tar mer och mer stryk för varje gång jag rasar och ökar i vikt.


Med denna text vill jag berätta min historia, en historia om en tjej med en ätstörning. Jag vill belysa att en ätstörning inte alltid gör att man blir smal och underviktig, jag tror att många (om inte alla) överviktiga också har en ätstörning, men den syns inte lika tydligt. För många tycks tro att man väljer att vara överviktig. Det kan vara lika svårt för en överviktigt att ta tag i sina problem som det kan vara för en underviktig.

32 kommentarer:

  1. Vilket bra och ärligt inlägg! Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. tack snälla du, kul att du gillade :) kram tillbaka!

      Radera
  2. Vad ärligt och fint skrivet! Tufft att du delar med dig. Lycka till med allt! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, kul att du gillade :) oftast blir det ju lättare att förstå då man berättat hela historien, vilket jag nu valde att göra :) tack för lyckönskningen det värmer :)

      Radera
  3. Wow, strongt gjort av dej att skriva detta inlägg!
    Känner så väl igen mej själv i ditt inlägg, kunde nästan varit jag som skrivit..

    Håller fullt med dej,
    det är inte bara självsvält som är en ätstörning..

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tror också att jag är långt ifrån ensam om min historia, och jag hoppas att flera skall våga berätta sin historia nu efter att jag berättat min :)

      Ja men det är ju inte så enkelt att alla överviktiga bara är "lata och saknar ryggrad" matrelationer är mer komplexa än så.

      Radera
  4. Wow vilken resa du gjort. Jättemodigt också att skriva om det här på bloggen, kan tänka mig att det inte är alldeles lätt.

    Låter härligt att du nu lyckats hitta rätt. Hoppas det håller i sig och fortsätt kämpa. Du verkar ha en underbar familj som ditt stöd! :) Kämpa vidare!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det har minsann gått både upp och ner både fysiskt mer mera psykiskt. Inte kanske lätt men det kändes nödvändigt :)

      Jag hoppas också att jag skall hålla mig kvar på rätt spår, och att jag hittar tillbaka ifall jag skulle hamna lite snett. Familjen och vännerna är minsann guld värda :) jag tror det är viktigt att vara ärlig med sina mål, så att alla kan vara med och heja! Jobbigt att vara ensam :) tack, jag skall absolut fortsätta :)

      Radera
  5. Fint skrivet! Du är en stark tjej! Det är redan hälften vunnet då man inser att man inte har en helt sund relation till mat. Som du verkade förstå redan tidigt! Då kan man ju alltid jobba på det. Minns en gång när jag gick i viktväktarna att en av oss fick mycket skäll för att hon inte hade ätit tillräckligt. Tror det är a och o när man vill gå ner i vikt, att man äter tillräckligt men inte för mycket. Du ska kämpa på och jag tycker att du har kommit in på rätt väg nu. Som med allt annat här i livet kommer det säkert gå upp och ner mellan varven. Lycka till!

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja precis, att gå ner i vikt handlar ju inte om att svälta sig själv. Har aldrig ätit så mycket som jag äter nu, men eftersom jag äter rätt saker så går jag ju ändå ner. Jag tror också att jag är på rätt väg nu, känns verkligen så :)

      Radera
  6. Fin text! Strongt gjort. Lycka till på din resa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Kul att du gillade texten :) Och tack för lyckönskningen <3

      Radera
  7. Modigt att skriva om din relation till socker och mat. Vet känslan av att när vågen visar "höga" siffror att man tänker "det är väl så här det skall vara", och så skiter man i sina mål och tröstäter lite eller fortsätter med självdestruktiva beteenden. Hoppas att du håller hoppet uppe och fortsätter arbeta för en framtid där du får vara nöjd med dig själv. Vad vågen än visar, för självkänslan kommer inifrån. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har absolut rätt i att vågens siffror sist och slutligen inte säger något annat än vad man väger. Målet är att känna mig stark och bekväm i min egna kropp, och mot det målet kämpar jag varje dag :)

      Radera
  8. Sen vill jag nog ännu tillägga att man borde skippa termer som tjock och smal. ALLA har olika kroppsbyggnad och olika ämnesomsättning. Endel blir inte tjocka fast det äter ohälsosamt medan andra inte blir pinnsmala hur de än försöker. Sen betyder det inte att en smal alltid är hälsosam och mår bra utan en smal kan också vara "tjock innanför" om du förstår vad jag menar. Det är ett svårt ämne det här. Huvudsaken är väl kanske att man mår bra och känner sig stark i kroppen. Då är det säkert lättare att tycka om det man ser i spegeln.

    SvaraRadera
    Svar
    1. jo det är helt sant! Människor kan bli ledsna av att kallas både tjock och smal, onödiga ord faktiskt. Det är ju nog själva hälsan som är det viktiga, hur man mår och vad kroppen orkar med :)

      Radera
  9. Vilket bra inlägg! Du reflekterar så ärligt över din viktresa, modigt gjort! Härligt att du hittat balansen!:) Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, kul att du gillade inlägget :) Ja jag kan verkligen säga att det känns jätte skönt att leva ett något sånär normalt liv just nu :)

      Radera
  10. Starkt jobbat av dig att så öppet våga berätta om dina kamper och nederlag. Modiga du. Sänder dig kraft och positiv energi och hoppas att du nu hittar balans och får ro i både kropp och själ. :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla för de fina orden :) och jag tar emot all den positiva energin som alla fina kommentarer här nu ger mig :)

      Radera
  11. Väldigt ärligt skrivet och det är sant de som du säger. Att ha en ätstörning behöver inte betyda att man är smal som en pinne, vid borde öppna ögonen för att se det hela från en annan synvinkel. Kram på dig och lycka till :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. ja, jag tror att många fler kunde få hjälp med sitt mående om alla tänkte på att frosseri inte heller är sunt. Det handlar om så mycket mer än bara "dålig karaktär". Kram tillbaka och tack för lyckönskningen :)

      Radera
  12. Ja-a, alla dessa kamper som utkämpas för att man ska bli nån som andra kan se upp till - när det är så svårt att vara nöjd med sig själv. Jag väger också minst 20 kg för mycket men försöker vara nöjd med mig själv, jag är ändå snart 53 år och måste duga som jag är :-)
    Men inlägget var starkt av dig, modigt att skriva ut allt precis som det är.
    Hoppas du ger mod åt andra att våga berätta sina historier.
    Kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har säkert helt rätt i vad du skriver. Jag känner ändå att jag, för min egen hälsas skull, behöver gå ner i vikt. Jag vet riskerna med att bära på en massa extra kilon och de riskerna vill jag försöka minimera med en hälsosam livsstil och motion.

      Dock kommer jag inte att bli en bättre människa på något vis bara för att jag inte är lika överviktig längre. Sist och slutligen säger ju vågen bara vad vi väger, alla dåliga tankar och dåligt självförtroende kommer ju inifrån. Jag vill också duga som jag är, men jag vill samtidigt bli mer hälsosam. Oj så svårt det är att skriva om detta, men jag hoppas du förstår mig.

      Jag hoppas också att andra skall våga berätta sina historier :) kram tillbaka :)

      Radera
  13. Vad modigt av dig att skriva detta ärliga inlägg! Du o jag har nästan helt likadana fall... Jag själv har aldrig haft ett sunt förhållande till mat, redan från dagisåldern. Jag har frossat i mig 5 gånger mer godis än vad en normal person skulle göra en vanlig onsdagkväll, o dagen efter haft en hemsk ångest o ätit endast några gurkbitar. Jag har sportat o ätit hälsosamt i ett par veckor men efter ett tag har jag tappat gnistan och börjat frossa igen. Vikten har gått upp och ner. Insåg också tidigt att jag haft någon slags ätstörning trots att jag aldrig stoppat fingrarna i halsen. Nu äntligen börjar jag själv förstå mig på en hälsosam livsstil o man mår ju så mycket bättre! Visst kommer frosserianfallen ibland men inte lika intensiva som förr, typ en chipspåse+en chokladplatta+cokis 2-3 gånger i veckan är nu ersatt med endast några chokladbitar, en gång var 7-10 dag. Det gäller att vara strikt med sig själv, men inte heller allt för strikt, det ska finnas en balans liksom. Man mår ju så mycket bättre både fysiskt och psykiskt om man äter o tränar på ett bra sätt!

    Är så glad över att följa med din resa till ett hälsosamt liv! :) Du ger så mycket inspiration o jag vet att du klarar det fint! Du är stark Malin! Lycka till! :)
    - Matilda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din kommentar, så fint att du delar med dig :) Och jag vill bara säga att jag är så glad för din skull att du hittat balansen i ditt liv, för man mår ju så otroligt mycket bättre då. Att kunna äta lite choklad ibland är ju bra, bara man njuter av det :) Men precis som du skriver så gäller det att vara på sin vakt hela tiden, så man inte börjar frossa igen.

      Vad glad jag blir av att läsa att jag inspirerar, känns verkligen stort. Tack för dina fina ord! :)

      Radera
  14. Vilket rörande inlägg! Kunde känna igen mig på vissa ställen. Ja det är jobbigt ibland men kämpa på, när resultaten kommer vill man bara fortsätta för att nå sitt mål! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :) du har absolut rätt och det gäller ju att heltiden vara på sin vakt, för mycket träning och för mycket hälsohets är ju inte heller hälsosamt. Måtta med allt :) Att se resultat är härligt, och det är skönt att andra resultat än viktnedgång väger tyngre :) att orka lite mer på gymmet eller få på sig ett par byxor som varit för små känns bättre än siffror på en våg :)

      Radera
    2. Ja man skall ju inte stirra sig blind på vågen siffror. Bara med hjälp av ett måttband kan man ju kolla resultaten och se att det ändrar fast det ingenting på vågen ändrat. :)

      Radera
  15. Tack för att du delade med dig av dina upplevelser. Här har du en annan tjockis som jobbar på att upprätthålla en hälsosam relation till mat och motion. Kämpa på!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack :) och jätte bra att du också kämpar för att hitta balansen, massa hejar rop till dej också! Jag är säker på att vi båda kommer att fixa detta :) kram

      Radera
  16. Vilket fint och berörande inlägg. Väldigt personligt! Kämpa på Malin, du är hur duktig som helst! :)

    SvaraRadera