dags att shoppa..

Plockade fram sommarkläderna här förra veckan, det var ju nästan lite värme i solen (ni vet om man satt i vindskydd och i gassande sol..) Och till min stora lycka var shortsen som jag köpte i fjol ( från grejtgörls sidan på lindex) på tok för stora.

som ni kan se på bilden ovan, det är samma byxor, samma tjej men jag lever inte samma ohälsosamma liv längre. Galen skillnad om ni frågar mig. Vikten mellan de båda bilderna skiljer på hela 18 kg(!!!!), så det är ju inte helt otippat att byxorna var för stora denna sommar.. 

Ändå JAG är ju fortfarande JAG, jag är inte bättre på något (utom tränings relaterade saker då) nu jämfört med då. Jag är fortfarande en mamma som kan bränna propparna, jag är fortfarande LAT då det kommer till att städa, jag är fortfarande en SUR flickvän ibland. INGA av mina dåliga egenskaper har försvunnit med vikten. JAG ÄR FORTFARANDE JAG. 

Det som däremot ändrat är att jag är piggare, gladare och nöjdare. Jag trivs mer och mer med mig själv, och det är en känsla som jag inte känt på länge (om ens någonsin?) Jag sätter större fokus på hälsosam mat, jag hittar på mer fysiska aktiviteter med barnen och så vidare.. Jag har hittat glädjen i träningen och jag har hittat en balans i mitt liv då det kommer till hälsa.

Det som jag ändå vill poängtera ÄNNU en gång, JAG ÄR INTE EN BÄTTRE MÄNNISKA NU, på inga vis. Viktnedgången har inte medfört LYCKA. Inte heller har jag blivit en bättre mamma, eller flickvän, eller syster, eller kompis. Förr tänkte jag alltid " bara jag blir smal så skulle nog livet kännas bättre", "bara jag går ner i vikt så kommer jag nog att orka städa bättre" (hittills har jag inte sett några sådana tendenser) "jag kommer att vara så mycket lyckligare då jag gått ner i vikt". "jag skulle nog ha flera vänner, bara jag var smalare" 

det är sjuka tankar, jag vet. Men faktum är ändå att JAG tänkte dem.

Jag säger på inga vis att det inte är bra att gå ner i vikt. Det är fanimig, (efter barnen och Anton) det bästa som hänt mig! Som man kan se på bild numero uno, så var jag ju rejält överviktig och det är ju allt annat än hälsosamt. Dock var jag ju nog lycklig då också, lycklig över mina fina barn, min fina familj och mina fina vänner. Jag var mera ledsen, trött och arg på mig själv för att jag "gett upp" men jag var inte olyckligare än jag är idag. Det jag vill säga är att man inte kan gå ner i vikt för att bli lycklig, enbart viktminskning är minsann inte någon garanti på lycka. Lyckan kommer inifrån (usch vilken klyscha! men likförbannat är det väl sant?!?). Jag MÅR bättre nu, ABSOLUT! Men jag skulle inte säga att ja är lyckligare. Med tiden kommer säkert hälsosamma livet göra mig lyckligare, men det har inte med siffrorna på vågen att göra..

Jag jagar alltså ett hälsosamt liv, resultat på gymmet, resultat på vågen, ett bättre mående och en hållbar framtid. Jag har insett att jag inte blir lycklig av viktminskning, men snygg, fit och välmående är inte helt illa det heller.

Förlåt för flummigt inlägg, svårt att sätta ord på sina tankar. Pointen är ändå att jag är lite förvånad över att viktminskningen inte gjort mig lyckligare. För ÄRLIGT så trodde jag nog att den skulle göra det!