Jag är inte alltid mamman som gråter, sällan jag blir så rörd av mina moderskänslor att jag tar till lipen. MEN nu, då jag satt och plitade ner resultaten från dagens rådiskoll rann tårarna ner för mina kinder. Tänk att våran lilla Adam redan varit på 3 (!!!) års koll. Jag blev så till mig av hur duktig han var, så fina saker som rådistanten skrivit om honom i hans häfte. Han är ju bara för go, våran lilla (snart) 3 åring. Speciellt samarbetsvillig var han inte, då rådistanten ville kolla lite vilka djur han kunde så började Adam prata om traktorer istället. Extra skoj var det då rådistanten pekade på en spade "vad är det här Adam? man kan gräva med den.." och Adam tittade på henne och svarade "det går nog bättre att gräva med grävmaskin"
Båda barnen fick massa beröm på rådiskollen. Glada, fina, nöjda barn. Dom fick båda beröm över att dom tar kontakt med vuxna fint, att dom har glimten i ögat. Och ja, inte kan jag ju annat än hålla med. Jag har ju ändå VÄRLDENS bästa barn!
Båda kidsen hade följt sina kurvor bra, vilket ju är skönt att se med tanke på att dom båda ibland kan vägra att äta mat. Inget extra att anmärka på helt enkelt. Så nu har vi paus från rådis i ett halvt år.
På skoj kollade jag upp lite hur alla i familjen växt från nyfödda till 1 års ålder. Saga är nog en liten mini i jämförelse med mig som 1 åring. Nästan 2 kg lättare. Annars är vi nog rätt så jämna.
Och såklart vill ni ju se hur söta vi alla varit som cirka gurka 1 åringar
Tror vi kan konstatera att Adam är "mammas pojke" och Saga är "pappas flicka" Har inte tänkt på att Saga verkligen liknar Anton. Men ja tydligen som 1 åring i alla fall.
Då det kommer till personligheten likar barnen sen igen andra vägen. Adam är lugn som sin pappa medans Saga är lite mindre jämn i humöret, precis som sin mamma.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar