I veckans avsnitt av
Två bloggare en podd pratade dom om kompisar, och Janina sa så bra att man som tonåring alltid trodde att det skulle vara lättare med vännerna sen då man blev vuxen, men precis som hon också sa så är det inte alls alltid så. Samma problem har man kanske inte som vuxen, men problemfritt är det väl aldrig. Som yngre så umgicks man ju med dom som man gick i skola med, man (i alla fall jag) hörde till ett gäng som umgicks dagligen med varandra. Vi festade, vi ordnade middagar och jag var övertygad över att vi var vänner för livet. Men saker och ting blev inte som jag hade tänkt..
Skyller inte på barnen, inte heller på att folk flyttat iväg. Vi växte helt enkelt upp och blev för olika, vem vet kanske vi ännu hittar tillbaka till varandra i något skede av livet? (Mitt i alla har man jämngamla barn eller bor grannar eller jobbar på samma jobb..) Det var kanske JAG som ändrades för mycket, eller så var det något helt annat. Dock var det jätte tufft för mig att inse att jag inte hade så många vänner kvar. Detta var främst då jag var gravid med Adam. Och tiden efter att han föddes. Jag kände mig jätte ensam. Visst hade jag ju Lelle (och det är ju minsann inte något litet det heller!puss på dej finis <3) heltiden och det är jag oändligt tacksam över! Men jag kände mig ändå ensam. Som TUR hittade jag en hel hög med fina mamas på familjecafet, vi lärde känna varandra redan då våra kids var bebisar och nu umgås vi så ofta vi hinner. Vi grundade vår egen mamma-barngrupp. Jag har också hittar en massa andra kompisar genom bloggen nu och genom barnen och faktiskt också genom tränignen. Jag och Karin hittade tillbaka till varandra när hon blev preggo, så tacksam över det också! Idagsläget är vi ju gudmödrar till varandras döttrar. Och jag hoppas att våra barn kommer ha stor glädje av varandra.
Jag är inte längre ensam alls, och det känns så skönt! Jag önskar att jag hade kunnat se detta då jag satt ensam och ammade en liten nyfödd kille, då jag nästan grät över att Adam inte skulle få några "familjebekanta" kompisar. ("familjebekanta" kompisar är alltså de kompisar som man fått genom sina föräldrars vänners barn, typ) Det finns inget värre än att vara ofrivilligt ensam, det är en så hemsk känsla som man inte kan föreställa sig före man är där.
Jag tror att det hade jätte mycket med mig själv att göra, jag upplevde aldrig att jag hade en självklar ställning i kompisgänget. Jag var alltid rädd att inte få vara med, att inte bli vald, att inte duga.. Det har jag fått jobba med nu, att inse att folk verkligen VILL vara med mig. Inte för att "ingen annan kan" eller för att det nu "fanns en ledig plats ännu i bilen", utan för att dom VILL. Nu har jag börjat lita på att mina vänner verkligen är riktiga vänner, ingen som hugger någon annan med en kniv i ryggen, ingen som fryser ut.
Men varför tycker jag då att det inte blir lättare med åren? Främst för att man så gärna skulle ses oftare än vad man gör. Förr kunde man umgås med vänner varje dag (Lelle, du räknas inte hit, du är mer min icke biologiska syrra), man hade ju inte så mycket annat för sig. Nu är det barn, det är jobb, det är renoveringar, det är flyttar, det är studier, det är sjukdomar, man kanske inte ens bor i samma stad. För mig är det främst dessa aspekter som gör att vänskapen inte känns helt problemfri nu heller. Har ibland dåligt att vara över att det är så länge sen vi träffat någon, det är också trist. Vänskapen är ärligare, och lättare men man ses mer sällan. Ja typ så skulle jag säga att det är för mig i alla fall. Men hur som helst är jag så OÄNDLIGT tacksam över alla mina vänner och över alla dem som vill kalla mig deras VÄN. ingen nämnd ingen gömd, men jag tror att NI vet vem NI är <3
