Pappa berättar om Adams förlossning

Jag har ju redan skrivit min förlossningsberättelse men nu har också Anton skrivit om hur det var den dagen då Adam kom till oss. Här kommer alltså förlossningsberättelsen ur Antons perspektiv.
 

Det var den sista kvällen hemma och både jag och Malin var ganska nervösa. Sedan var det väckning halv 7 på måndag morgon och sista grejerna packas med, det hela sluta med 4st väskor kändes lite mycket för vad jag trodde skulle vara en typ 3dagars vistelse., men så va det.

Väl på tyks så började den låååånga väntan , tror att vi båda trodde att det skulle gå snabbare när man nu va där men int någo annat på måndag än bollen in i Malin. Och mitt i kaffe o smörgås ätande i kantinen sa Malin: nej nej nu kommer den men hon mena bara bollen, trodde för någon sekund ren att de var bebisen, sakta gick vi upp tillbaka till rummet. Sen vänta tills klockan blev halv 11 på kvällen o sköterska kom o sa att det e dags o släppa pappa hem o sova, efter några tårar så var jag på väg hem, det e nog bland de värsta att fara hem och veta att de mitt i allt kan börja hända något.

På tisdag morgon var det mera action o vi slapp till läkaren som bestämde att fosterhinnorna skulle spräckas.

E stund senare så var det dags att flytta ner till förlossningssalen, Måste där i mellan föra hälften av ”Bagaget” till bilen. Nere på förlossningen så undersökte dom lite, spräckte fosterhinnorna och det kom foster vatten, de gällde att hålla sig i huvud ändan ännu i detta skede. Och sen började sen ge medicin för att de hela skall starta.

Här tyckt jag att det var lämpligt att gå o äta fast det enligt logiken int va smart när alla ha sagt att många börjar må illa o spyr av att vara med på förlossningen, men va gör man e man hungrig? Bara till att traska till Hese på hamburgare o franskis. De var en konstig måltid, de var en märklig känsla att sitta där i solen o äta o fundera att ”händer det något där inne nu?” ”borde jag vara där?”. O så var det ju sista måltiden som åts innan man var förälder. Efter maten var det bara att gå tillbaka till tyks och förlossningen. Nu börjar det hända grejjer, Malin börjar andas ansträngt o det börjar ta lite ont. Efter en tid så kallade vi på barnmorskan och hon introducerade Malins ”bästa vän” lustgasen, det hjälpte en hel del.

Kring 5 tiden så ringde Malins telefon men det var för mycket på gång och Malin var helt borta av lustgas och gick inte att ordentligt föra en konversation så jag beslöt att stänga av den. Värkarna blir hårdare och hårdare och jag försöker sitta bredvid Malin och lugna och stöda henne.  De e int det lättaste när det känns som de int har nån effekt men enligt vad jag hört efteråt så hade det nog ändå.  Vid 5 tiden blev värkarna så hårda att lustgasen int längre räckte till och jag klämde på sköterska knappen o begärde epidural bedövning åt Malin o hon bara nicka.

15 min senare kom läkaren som skulle sticka epiduralen in o de var bara för Malin att lägga sig på sida och jag satte mig i fotändan o försökte klappa om henne. Sedan gjorde jag de som jag int borde ha gjort, men de såg så spännande ut när läkaren stack epidural så jag kikade lite mot ryggregionen o såg bara blod o stora nålar o slangar, de va nära att de svartna framför ögonen men kunde samla mig.

En halv timme senare så började epiduralen verka o de tog inte ont längre och Malin var tillbaka, de gick att prata igen. Nu var det ganska lugnt i 1,5 h sen börja de ta ont igen o vi kallade på sköterska o hon undersökte Malin och sen fick hon en till epidural dos och det blev lugnt igen. Jag börjar vara ordentligt hungrig men nu var det nog så nära att jag inte ville fara i väg o äta. Får duga med det som är kvar av tuc-kexen o några bitar choklad o lite kaffe som jag hade kvar i min termos, som jag hade med hemifrån. Kl 21.45 så var det dags igen att kalla på sköterska när det började vara häftiga och onda verkar igen. Nu hade det bytt sköterska till natten o det råkade var en som prata flytande svenska, vilket kändes lugnt och tryggt.

Barnmorskan gav nu 2 alternativ efter att ha undersökt hur mycket Malin var öppen.  Antingen ställa sig upp i ca 20-30min och efter det borde det vara klart att krysta eller en dos epidural till. När sköterska fråga så sa jag spontant att vi står upp i då 20-30min o så blev det efter en mycket kort ögonkontakt med Malin. Nu fick jag för första gången en uppgift, jag skulle förse Malin med vatten mellan värkarna och lägga en kall våt handduk på pannan. Nu är det nära, nu ser jag också Adams huvud o försöker ändå koncentrera mig på Malin så att hon skall orka till slut. 30min efter att epiduralen slutat verka så är han född o äntligen här.

DET ÄR NOG DE HÄFTIGASTE MAN KAN VA MED OM, 

finns inte någon upplevelse som kan motsvara det här.

Anton Helenius