Spår från barndomen

Detta är på inget vis en unik historia. Det är på inget vis speciellt synd om mig, de finns ju de som upplevt så MYCKET värre saker. De flesta, speciellt tjejer, känner ändå säkert igen sig och därför ville jag skriva om detta idag. Som sagt, det är inte någon unik historia. Men det har satt sina spår, spår som påverkar mig ännu idag. 

Jag var kanske 11 år, hade bestämt att jag skulle leka med mina kompisar på eftermiddagen. Vi skulle bara äta middag först och sen skulle jag cykla iväg. Minuterna innan jag skulle springa ut genom dörren ringde telefonen och det var den ena kompisen som meddelade att jag inte längre var välkommen med och leka. En ANNAN kompis hade ringt och de ville hellre leka med henne. Det var bara för mig att stanna hemma, leka med min lillasyster istället och känna mig ensam och bortvald..

Liknande situationer som denna hände med jämna mellanrum i mitt kompisgäng, det var mycket som inte riktigt fungerade i det kompisgänget. Ibland var jag den som blev vald, men ofta var jag nog den som INTE blev vald, hon som inte fick vara med eller inte blev bjuden på festen. Jag förstod egentligen inte varför jag inte blev vald, kanske det inte fanns någon orsak eller så fanns det? Som barn hade jag lite svårt med att hålla mig till sanningen alla gånger, överdrev ofta historier för att dom skulle bli bättre, roligare, häftigare osv. Ja jag ljög nog rätt så ofta tror jag, och ofta blev jag ju fast också. Och så var alla SURA igen. 

Blev mer och mer osäker, ville försöka vara cool, vara en i gänget och så hittade jag på något nytt igen. Det var ju inte så smart, men det fattade jag inte då. Nu förstår jag ju, att jag kanske var rätt så jobbig att umgås med som barn. Nu som vuxen förstår jag ju också VARFÖR jag var så "jobbig", redan som barn hade jag en hel del i min lilla kappsäck.

Jag började tillslut tro att INGEN ville vara med mig, att det var med mig man var då INGEN ANNAN KUNDE leka. Snabbt kopplade jag ihop det med mitt utseende också, byggde upp en illusion om att jag nog skulle fått vara med om jag inte varit så tjock. Jag minns själv hur jag tänkte det, redan i lågstadiet. Bara jag inte var så tjock så skulle jag nog ha fått vara med. Då skulle nog mina kompisar ha tyckt bättre om mig osv. Det skär i hjärtat på mig nu, då jag tänker tillbaka. Nu tror jag ju inte att det var mitt utseende det var fel på, snarare det att jag ville lite för mycket, var lite för krävande och lite väl "PÅ". Ofta kände jag mig utanför, bortvald av dom coolare, blev den som valdes sist. Jag vet inte om det var så på riktigt eller om det bara kändes så för mig? 

Hur som helst är det en känsla som jag ofta har fått kämpa med. För ännu i denna dag, NU då jag är vuxen, så känner jag ibland att folk nog kanske egentligen inte gillar mig. Speciellt då jag lär känna nya människor, så måste jag påminna mig själv om att dom nog faktiskt KAN gilla mig också, att dom inte bara är artiga. Har kanske lite svårt att hitta nya vänner också, för jag är rätt så rädd för att jag ska bli sårad och bortvald igen. Vågar inte satsa till 100% för jag tror väl inte att någon skall vara intresserad av att vara min vän, låter lite sad kanske men ibland har det känts just så. Vad har jag som inte någon annan har? "Alla andra" har ju redan en massa vänner, varför skulle dom ens behöva just mig? (helt som att man kan ha för många vänner?!?) Långt här inne finns hon fortfarande, den ensamma, osäkra och så ofta bortvalda lilla 11 åriga Malin.

okej jag bjuder på denna bild, är väl typ 12 här och tyckte nog själv att jag var så super snygg att det inte var klokt, Hade nyppat bort mina ögonbryn så gott som totalt. SNYGGT! 

Som tur har jag ändå vågat börja släppa den bilden av mig själv, den bilden som jag så länge haft. Har slutat tro på att jag inte duger som vän, att jag inte är intressant osv. För jag har hittat de vännerna som bekräftar för mig att jag VISST ÄR NÅGOT, att jag är intressant, att jag är en BRA vän. Att jag är någon som man VILL umgås med! Inte för att jag tjatat om det, utan för att DOM vill. Sakta men säkert vågar jag börja tro på mig själv mer och mer. Mycket har ju nog blivit bättre tack vare min träning, för genom träningen har jag hittat människor som jag har något gemensamt intresse med. Dessutom ger träningen mig ökat självförtroende och det behövs ju också om man ska kunna bli en bra kompis. Efter alla dessa år av tvivel och funderingar har jag börjat inse, 

JAG är en FAN SÅ BRA kompis jag också!