tisdag 1 september 2015

som en tom ballong

Hej! jag vet att ni väntar på svaren från frågestunden och dom kommer (filmade in de flesta svaren idag då Saga sov), men just ikväll kommer dom inte. Mitt psyke är för skört för att börja strida med att ladda upp filmen. Haha men ja i morgon skulle jag gissa på, bara inte vårt kära internet säger upp kontraktet igen. *håller tummarna*

Fasiken vilken olustig känsla jag har i kroppen just nu, känner mig lite tom, lite deppig, lite trött, lite mera deppig, känner mig som en ballong som först varit sprickfull av luft och sedan tömts igen.. Gissar att jag är inne i mitt vanliga PMS-depp, några dagar innan mens börjar jag alltid fundera om jag nog kanske ändå borde söka hjälp hos en psykolog.. Varje månad är det samma sak, men just nu känns det lite MER än vanligt. September.. jag gillar nog inte september alls då jag tänker efter. Alltså egentligen jag gillar mycket med hösten..

..MEN det är en sak som hösten gör med mig, den påminner mig om den VÄRSTA tiden i mitt liv. Veckorna mellan att min fammo fick sitt cancer besked och att hon dog, 7 plågsamma veckor. Att kastas mellan hopp och förtvivlan, att få en klump i magen varje gång telefonen ringer. Även om det nu är (snart ) 3 år sedan fammo dog, så kommer allt över mig igen. Just ikväll saknar jag fammo så att det gör ONT i hela mig, jag skulle behöva ringa henne nu. En signal, sen ringer hon upp. Vår överenskommelse, hon ringer mig så att jag inte skall behöva betala. Skulle behöva få prata, bara prata och veta att hon lyssnar. Bara få prata och VETA att hon inte dömmer, att hon vill mitt bästa och att hon finns där- Det är så mycket nu, så mycket som jag VET att hon hade kunnat hjälpa mig med. (okej nu grinar jag så mycket att jag inte ser något mera..)


Saknaden och tomheten är så stor. Tacksam över att dessa bilder ändå finns. För jag berättar ofta om Satu-fammo till Adam och Saga <3


Varje höst går jag som på nålar, känns som att jag IGEN skall förbereda mig för att något hemskt kommer att hända, att någon kommer försvinna. I fjol var jag ju övertygad om att jag själv var sjuk, hade sån ångest och stress att jag tillslut gick med konstant ont i magen flera veckor. Fick springa till läkaren och ta en massa tester, men inget fel hittades. Felet satt nog mellan mina egna öron. Fammo dog i magcancer och jag trodde seriöst att jag själv stod på tur. Naiv som jag är hade jag trott att jag skulle komma lättare undan i år, "jag har ju min träning att fokusera på" och JA visst har jag ju det, men just ikväll hjälpte inte ens det. 

Nää alltså just ikväll tror jag inte att något hjälper alls. 


bilden är från Adams dop, den dagen blev ett av de finaste minnena som jag har. 

4 kommentarer:

  1. Svar
    1. Tack <3 och kram tillbaka :)

      Radera
  2. Kan relatera till min farmor i din text... och ja, tårarna rinner nerför kinden. Sänder dig styrka och en massa kramar! Tänk vilken lyx vi båda haft som haft sådana farmödrar som vi haft. En lycka som alla inte får. och tur så finns minnena som man kan blicka tillbaka på då de känns som tyngst och de gråa och tunga dagarna kommer. Även om saknaden ibland vill äta upp en inifrån.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du! Ledsamt att du också saknar din farmor! Men du har rätt, man måste fokusera på alla de fina stunder och minnen som finns kvar, det gör det lite lättare att orka <3

      Radera