Den där maten då?!?

Jag har alltid varit rätt rund, också då jag var liten. Stördes väl inte själv av det så mycket, men alltid ibland var det ju något annat barn som ansåg sig ha rätten att påpeka eller berätta för mig att jag var tjock. Det var jobbigare i vissa perioder för att sedan igen inte störa speciellt mycket.

Det var i högstadiet som jag började "banta". Jag ville bli smal och lycklig, eftersom det i min lilla värld var precis så det var. Var man smal var man glad och lycklig, riktigt så blev det ju då inte.. I början lämnade jag bara bort det onödiga, godis, kex, bulla, chips och läsk men sen började allt möjligt annat att försvinna. Morgonmål åt jag aldrig, lunchen försökte jag skippa eller äta ytterst lite av, sen var jag ofta hemma hos någon kompis och kom hem först på kvällen, då ljög jag för mamma och sade att jag ätit hos kompisen. Min bästa vän var morot, hade fått för mig att morot är det bästa man kan äta. Det gick faktiskt så lång att jag blev orange i ett skede. Sen började kompisarna agera (som tur är) Jag hade väl inte hunnit gå ner så speciellt mycket egentligen men dom började märka vad som var i görningen. Deras mammor ringde och pratade med min mamma, jag var super arg på allt och alla, jag fick börja gå på viktkoller hos hälsosystern och sen fick jag gå och prata med en psykolog.

Det kändes väl som att allt var under kontroll, och resten av högstadietiden och början av gymnasiet var helt ok. Sen började jag anse att jag var för tjock igen och började åter igen att banta. Denna gång började jag också träna på gym. Åt alldeles för lite, men jag åt. Hade manisk koll på vad allt innehöll och vad som bar "bra" att äta. Gick ner rätt mycket i vikt igen, men sen orkade jag inte längre. Slutade med allt, började tröstäta och slutade att träna. Började gå upp i vikt igen, försökte några gånger att gå ner men misslyckades mer eller mindre alla gånger. Försökte med soppdieter, gick väl ner några kilon men tappade sedan suget och gick upp igen. Våren 2011 vaknade jag upp efter att jag sett foton på mig själv. "Nu fick det vara nog". Började igen följa med HUR och vad jag åt, kändes som att allt var under kontroll några månader, men sen tappade jag greppet igen. Jag rökte massor och drack light läsk, men vissa dagar var det det ända som jag "åt". Vissa dagar kunde jag äta lite vattenmelon eller något knäckebröd. Gick ner rätt mycket i vikt men det tog stopp då vi åkte till turkiet och bodde på all inclusive hotell. Där såg ju alla om jag inte åt så jag var ju tvungen att äta. Några veckor senare fick jag reda på att Adam var påväg och då måste jag ju äta för hans skull. Det slog över totalt igen och jag unnade mig ALLT och lite till. Gick upp 26kg under mina 9 månader som gravid och jag var ju överviktig redan innan.

Nu i september började jag träna igen, har sedan dess (med undantag av då jag varit sjuk) tränat regelbundet och rätt mycket. Har börjat tänka på vad jag äter men INTE banta. Jag får verkligen kämpa med mig själv för att inte falla dit igen, för att inte falla för frestelsen att SNABBT gå ner i vikt. Målen skall ju vara att jag denna gång INTE skall skita i allt och gå upp igen. Denna gång skall jag lyckas, jag skall bygga upp en stark och frisk kropp som orkar vara gravid och föda flera barn ännu. Jag vill må bra och känna mig nöjd med mig själv. Jag är på god väg men känner att jag har en lång vad kvar att gå innan jag är framme.

Det svåraste har varit att inte börja tröstäta i allt det hemska som hänt mig och min familj under hösten och vintern. Att orka kämpa vidare och inte unna sig en massa skit för att det är så "synd om mig". Jag föll en gång, då jag var flunssig och inte kunde träna samtidigt som faffa dog och begravdes. Då satt jag här hemma i soffan, tränade inte utan åt en massa istället. Men nu känns det som att jag är back on track. Jag är peppad och vill verkligen att det skall bli bra. Jag vill utmana mig själv utan att det skall vara för mycket eller skadligt för mig.

Detta är fösta gången som jag sunt gått ner i vikt, mycket tack vare att jag ammat. För då har jag hållit koll på att jag fått i mig tillräckligt så att också Adam skall få mat. Jag är medveten om hur jag fungerar och försöker därför hålla kolla på mig själv. Jag lär mig mer och mer helatiden, märker om något blir tokigt och rättar till det INNAN allt går åt skogen. Kämpar vidare och tar nya tag. En dag i taget.

 

Jag är så fruktansvärt stolt över mig själv och den förändring i hela livsstilen som jag hittills gjort. Jag vill aldrig mera gå tillbaka till att frossa, smygäta, ha ångest och må dåligt. Vill vara stark, frisk och energisk, jag vill vara den bästa mamma jag kan vara och jag vill leva länge och hälsosamt.