Ett tecken av liv

Här är jag tillbaka nu, om det bara är för detta inlägg eller blir mer ihålligt vet jag inte ännu. Vi njuter av sommaren just nu, jag tränar och försöker hitta på program till mig och Adam så gott det går. Helst är vi på stranden bara vädret tillåter. Vi har varit mycket ute vilket har resulterat i att jag för fösta gången i mitt liv (utom då vi varit en vecka i turkiet i augusti) har bruna ben. Nöjd!

Adam har gått massor framåt i utvecklingen, har pratar på mest hela tiden och kan redan säga flera ord. Dock verkar det som att ordet pappa är allra bäst, det fungerar nämligen på allt om man frågar Adam. Han har inte börjat gå ännu, men med stöd av möbler och/eller gå vagn tar han sig dit han vill. Misstänker att det inte tar länge innan han springer omkring här inne. Längtar efter det, misstänker att han kommer att bli nöjdare då han lär sig gå. Just nu är han inne i någon gnäll och klängfas, rätt jobbigt är det att hela tiden ha någon som gnäller och hänger i byxbenen. Men värre skulle det kunna vara, man vet ju att det bara är en fas som förr eller senare går om.

Annars har jag inte mycket nytt att komma med egentligen, skall för min egen skull försöka börja blogga lite aktivare igen. Det är ju så roligt att gå bakåt i arkiven och läsa. Men man kan inte blogga om man inte har något att blogga om..