Förlossningsberättelse

Vi hade tid för igångsättning till TYKS på måndagen den 11.6. Vi skulle infinna oss på avdelning 312 vid 8 tiden på morgonen. Trotts att vi båda var väldigt nervösa sov vi rätt okej natten till måndagen, vilket var väldigt tur! Då vi kom upp till avdelningen fick vi träffa en barnmorska som visade var min säng var och var jag kunde lämna mina saker. Sen fick jag byta om till sjukhuskläder, HOTTA kläder verkligen. Vi fördrev förmiddagen genom att ligga och slötitta på TV, göra några CTG-kurvor och vänta på läkaren. Tillslut var det så min tur att träffa läkaren, som undersökte mig och satte in en "ballong" som skall irritera livmoderhalsen så att den öppnas. Själva ingreppet i sig var ganska så obehagligt men det gjorde inte ont. Dom satte helt enkelt in en lång pinne med en ballong på ändan som dom sedan fyllde med vatten. Ballongen var i storlek med en golfboll. Och när den sen kommer ut så har man öppnats 3 cm. Andra ändan på ballongpinnen tejpades fast i mitt ben och jag fick order om att dra i pinnen en gång i timmen för att ytterligare irritera lite där nere. Så det gjorde jag en gång i timmen samtidigt som vi försökte få timmarna att gå. Anton for iväg och käka lunch och jag åt sjukhusmaten, första intrycket av sjukhusmaten var inge vidare. Grynkorv, mos och broccoli. Verkligen lite udda mat. Låg i CTG-kurva emellanåt och där emellan var vi ut och traska lite i sjukhuset, ner till kantinen (älskar att använda det ordet, kantin :p istället för cafeteria) Vid 6 tiden kom ballongen ut och det var ungefär det som hände på måndagen. Vid 10 tiden åkte Anton hem, det var skit jobbigt att bli kvar ensam på sjukhuset även om jag hade dator och filmer att kolla på.

 

CTG-kurva

              

Sjukhuskläderna ;) snyggt bara värre ;)

Tisdagen 12.6.12Vaknade väldigt tidigt, inget hade hänt under natten. Kände mig otroligt bajsnödig, men tänkte inte mer på det. Försökte gå på WC flera gånger men inget kom, tänkte att det var nu fan så typiskt att jag skulle få förstoppning just nu. Fick igen ligga i kurvan, sen var det morgonmål och så kom Anton. Sköterskan kom och hämtade oss, vi skulle på läkarundersökning. Väl där på undersökningen såg hon att jag nu var öppen 3cm, så nu skulle dom svepa hinnorna. Vi fick packa ihop sakerna, Anton förde en del till bilen och sen for vi ner till förlossningsavdelningen. Barnmorskan visade oss vårt rum och gick sedan för att hämta en annan läkare som svepte hinnorna då alltså. Det såg ut som en stor virknål som dom tryckte hål på hinnorna med, det kändes knappt alls. Mitt i allt rann det bara ut en massa vatten, det var en väldigt intressant känsla ;) nu blev jag lite nervös, får se när det börjar. En tid gick utan att det hände något alls, nehep. Nu skulle jag också få värkförstärkande dropp, min stora skräck alltså. Jag skulle få en kanyl i handen. Rädd som en lite gris var jag, Anton kramade om mig medans de stack. USCH!! Sen började det småningom göra mer och mer ont, i baken och ryggen. Som mensvärk.

 

i förlossningssalen, på den andra bilden hade jag redan rätt så ont

 

värkförstärkande dropp, här var det "bara" 50ml/h men det höjdes senare till 90 ml/h. Efter att dom svept hinnorna lade dom en liten grej på As huvud som mätte hans hjärljud och såg til att han mådde bra där inne i magen.

Började få mer och mer ont, vi gick omkring lite i korridoren och jag var på toaletten. Fick ännu lite mera ont och började andas mig igenom värkarna, hade inte tänkt speciellt mycket på HUR man skall andas och sånt. Kom bara ihåg att man skulle räkna till 3 då man andas in och detta skulle ske genom munnen, sen då man andas ut skall man räkna till 4 och andas ut genom näsan. Rätt bra teknik var det i alla fall. Värkarna började dock komma allt tätare. Mätaren som skall mäta värkarna fungerade inte på mig, apparaten registrerade endast värkar om jag låg stilla och på rygg. OCH det gick minsann inte alls det! Barnmorskan frågade om jag ville prova på lustgas, hade hört mycket om den, både positivt och negativt så jag tänkte att jag kunde prova. Och lustgas var verkligen min grej, så sjukt roligt! Blev full som en liten tonåring och enligt Anton gick det inte riktigt att prata med mig mera. Jag låg och tänkte att detta är som att vara full, det kändes som att allt som hände inte handlade om mig utan om någon annan. Sade till och med till Anton att det är som att läsa någon annans förlossningsberättelse på en blogg. Anton då, snäll som han är påpekade att detta inte är någon blogg ;) jag satt tydligen också och berättade att lustgasen är min bäst vän och jag kommer aldrig att släppa den mera ;) Värkarna kom allt tätare, till slut kom de med en halv minuts mellanrum (har Anton berättat, hade inte riktigt koll) då började jag få lite panik, kändes som att lustgasen inte hjälpte lika mycket mera och det gjorde väldigt väldigt ont. Fick spy-reflexer några gånger också, vilket var väldigt äckligt. Barnmorskan frågade om jag vill ha epidural, tackade ja! Fick vänta en stund innan anestesiläkaren kom, var så hög på lustgas så jag förstod inte riktigt vad som hände. Mitt i allt var allt klar, hade inte ens märkt då de stack! Detta som jag varit så nervös för, det var ju inget. Eter några värkar till började bedövningen verka, gud så skönt att få vila. Det ända jag kände var ett tryck neråt, ingen smärta alls och jag kunde sitta och prata med Anton igen.

hög? jepp lustgasen gjorde susen!

Så länge smärtlindringen satt i var allt bara bra, vi satt och pratade med Anton om allt och inget. Efter ca 2 h började det göra väldigt ont igen, bad då om mera smärtlindring och det fick jag. Efter en stund var allt frid och fröjd igen. Nu skulle det bli skiftesbyte, vilket jag tyckte var lite synd. Den barnmorskan som jag hade haft var bra, hade humor och klarade till och med av lite svenska :) Men skiftesbyte blev det i alla fall. Började ha väldigt väldigt ont nu igen, den nya barnmorskan kom in och presenterade sig. Hon var SVENSKspråkig! Hurra, så super skönt. Dessutom var hon annors också väldigt trevlig. Sade att jag hade väldigt ont nu igen, hon undersökte mig och jag höll på att svimma då hon sa att jag var öppen 10-. En liten liten bit kvar, hon sade att det nu finns 2 alternativ. 1. mera bedövning, som kan göra att detta drar ut på tiden rätt så mycket ännu, eller 2. Jag ställer mig upp i 20-30 minuter och sen borde jag vara fullt öppen. Började känna för-krystvärkar, det var skit jobbigt att stå där och luta över en ställning och känna att man vill trycka ut alla inälvor samtidigt som det känns som då man spyr. Anton var ett super stöd, stod där med mig och påminde mig om att andas. Barnmorskan gav beröm för min andning, vilket kändes bra eftersom jag inte ens tänkte speciellt mycket på det.

Efter 20 minuter var det så dags att lägga sig i sängen igen och undersöka om jag nu var fullt öppen. Det var jag, så vid nästa krystvärk var det bara att klämma på. Det var så otroligt skönt att få krysta, att få följa kroppen och bara ge järnet. Anton stod och hejade på mig, lade kalla handdukar på min panna och peppade mig inför nästa värk. 3 krystningar per värk hann jag med. Efter några krystningar till sade barnmorskan att man börjar se håret på bebisen. Mörk hår <3 Jag kämpade på, upplevde detta skede som otroligt skönt. Hur konstigt det än låter. Men tänk er själva att ni känt er nödiga en hel dag och så får ni klämma ut det. Så kändes det i alla fall för mig. Nu började huvudet närma sig öppningen, barnmorskan sprayade på olja för att undvika för mycket sprickningar. Anton frågade mig " gulle orkar du ännu?" (han menade krysta en gång till under just denna värk!) jag svarade lite surt "nå har jag någo val kanske?" barnmorskan skattade lite. Jag kämpade vidare, klämde och klämde. Efter ännu nån värk sade hon att nu bara jag klämmer riktigt ordentligt så kommer huvudet att komma ut, efter första krystningen blev huvudet sådär halvt ute, jag flåsade lite och trycka lite och så var huvudet ute. Nu bad barnmorskan Anton att ringa på klockan efter barnläkaren för under nästa värk kommer han att födas. Jag klämde och flåsade och klämde lite till och så vipps var han ute, klockan 22.49. Visst brände det lite just då han kom ut, men då jag såg vårt lilla knyte glömde jag allt vad smärta hette. Jag grät, Anton grät vi var så lyckliga! Navelsträngen var lite kort så de klippte den innan Adam fick komma upp på min mage. Med facit på hand skulle det ha varit bra om Anton hade haft kameran då, men det fanns liksom inte tid att tänka på det just då. Adam skrek och skrek, jag och Anton pratade med honom och såg på honom och på varandra. En stund senare kom moderkakan ut, gjorde inte alls ont. Såg en snabbis på den, usch inte speciellt trevligt :p sen vände jag all koncentration tillbaka till Adam. Några stygn måste de sy, det var inte heller något farligt. Sved till lite men med Adam i famnen kunde jag inte bry mig mindre <3

  

 första bilden på Adam, otroligt suddig men det är ändå den första,

 trött och lycklig var vad jag var.

Nu märkte de att jag var väldigt varm, så de mätte febern och insåg att jag hade nästan 39 graders feber. Jahap någon form av infektion då alltså. Jag svettades som en gris, alltså seriöst massor. Antar att alla svettas då man föder har fött barn men detta var helt otroligt. I samma väva skulle jag för första gången försöka amma lilla Adam. Det gick väl sådär, han sög lite snett och fixade en extra bröstvårta till mig ;)

första måltiden <3

Efter detta tvättades Adam lite snabbt, mätas och vägas, Anton fick hjälpa till. 4080 g och hela 53 cm lång med ett huvudomfång 36,5. Jag låg och åt lite blåbärssoppa som vi bland annat fick på brickan. (som vi tydligen inte fotade) Efter att jag ätit lite fick jag gå i duschen och lägga på mig rena kläder. Under tiden fick Anton hålla Adam för första gången <3 De frågade om de fick ge Adam lite mjölk från en flaska, eftersom han var jätte hungrig. Jag hade ju inte ätit något annat än frukost på hela dagen så dom misstänkte att han skulle behöva lite extra. Det tyckte jag gick riktigt bra, så Adam fick lite mjölk på flaska och somnade sedan inlindad i en filt.

                               

stolt pappa och nöjd nyduschad mamma

Efter att jag duschat klart och klätt på mig var det dags för en andra kanylering, skulle få antibiotika via dropp och den gamla kanylen hade lossnat under förlossningen. Efter att den var satt var det bara att hoppa i rullstolen och ta Adam i famnen för att åka upp till avdelningen. Detta var det ända som var negativt med förlossningen, att det skulle stressas så upp på avdelningen. Där fick ju inte Anton vara eftersom det var mitt i natten. Det kändes riktigt jobbigt och orättvist att han måste åka hem. Skrämmande var det också för mig att bli ensam med Adam. Men allt gick helt okej, fick dropp och låg med Adam vid bröstet hela natten.

världens finaste kille <3 älskade Adam

Orkade någon läsa igenom allt? Det blev en rätt så lång historia men så var ju förlossningen rätt så lång också. Jag är super nöjd över hela min förlossning, tycker själv att den gick passligt snabbt och hoppas att mina andra förlossningar går minst lika bra. Att föda är det häftigaste jag varit med om, längtar nästan lite tills det blir aktuellt med syskon ;) men inte ännu på ett tag, nu skall Adam få all vår uppmärksamhet <3

Välkommen

Midsommarbild på hela familjen <3 Pappa, Mamma och Adam

Hejsan! Kul att just DU hittade hit till min helt nya blogg. Denna blogg kommer att handla om mej och min familj. Och vem är då jag? Jag heter Malin, är 21 år gammal bor i en liten stad utanför Åbo i södra Finland, tillsammans med min egna lilla familj. Förutom mej själv så finns också min underbara sambo och så vår super fina lilla kille A. A föddes den 12.6.2012 så han är 2 veckor och en dag idag. Just nu njuter vi av allt som hör till den första tiden som nyblivna föräldrar. Allt är inte bara rosa skimmer (eller ljusblått) men i det stora hela trivs vi verkligen i våra nya roller. Innan jag blev mamma studerade jag, men det är något som jag satt på hyllan nu eftersom jag kommer att vara hemma-mamma i alla fall ett och ett halvt år. Sen får vi se vad som händer. Tror att detta får räcka som första inlägg, hoppas ni stannar kvar och följer med oss i vår helt vanliga vardag.

Mamma och en nyfödd son

dumma CRP

Har tydligen nån envis infektion i kroppen, crp hade nu stigit till 108 från någo på 80 igår. Så antibiotika droppet fortsätter segt! Känner mig inte alls sjuk, har ingen feber och inget så jag fattar inte varför crpt inte sjunker. Hoppas att det sjunkit tills imrn i alla fall! Undrar hur länge vi måste vara här på sjukhuset ännu, skulle så gärna åka hem. Adam hade läkarkoll just, läkaren hade inget att klaga på, allt såg bra ut. Det är ju i alla fall skönt! Huvudsaken är ju ändå att lillprinsen mår bra :) nu kommer Anton snart hit igen. Det är det värsta med att vara här på sjukhuset, att Anton inte får vara här helatiden! Det är så ensamt på nåt sett då Anton inte är med, och inte är det ju kul för honom heller att måsta lämna oss varje kväll och åka ensam hem. Nåjo förhoppningsvis slipper vi snart hem!

Nu är Adam här!

Igår tio före elva på kvällen föddes vår lilla kille ÄNTLIGEN! Lilla Adam hela 53 cm lång och 4080g "tung" hela förlossningen gick riktigt bra (skriver mer om den då vi kommer hem och jag kan blogga från datorn) vi mår alla bra och njuter av det första dygnet som föräldrar.

några timmars sömn

Kvällen igår var riktigt jobbig, speciellt då Anton måste åka hem :( var verkligen inte kul att måst bli kvar på sjukhuset. Låg med tårarna i ögonen en god stund. Kollade lite på solsida och försökte hitta sömnen. Vilket gick helt okej sen efter en stund. Sov till klockan 5 typ så kanske fem timmar, vilket känns helt okej eftersom jag nästan var inställd på noll timmars sömn :) ska bli spännande att se vad som hände idag. Först skall jag ligga i kurvan en stund, käka morgonmål och sen vänta på att få träffa läkaren. Som sen förhoppningsvis skickar ner oss till förlossningen där dom sen förhoppningsvis får igång allt och ut lillkillen. Kanske han ändå får dela födelsedag med Lelle? Hoppas på det, för nu vill jag verkligen träffa den lilla envisa ungen <3

läget

Lite mensvärk typ, men inget mera. Anton for iväg på matpaus och jag har ätit lunch här. Inget att hurra för men mätt blev jag. Mos, nån konstig korv och broccoli.. Hoppas Anton hittar tillbaka hit snart, har skit tråkigt här utan honom! Han borde ha datorn med sig så vi kan kolla på film och kanske få nån timme att gå :) sen hoppas jag ju såklart att det blir lite action här också! Klockan är ju ändå halv 2 nu ren..

Frukost

Nu har vi checkat in :) jag har fått byta kläder och fått in frukost. Inge vidare så de var tur att jag åt en joggis hemma. Till näst blir det att ta en kurva sen skall dom undersöka mej lite och sen ser vi vad som händer :) så att sånt hittills

fint väder?

Solen har skint idag och det har väl varit relativt fint väder i alla fall. Och jag har suttit inne hela dagen, märks nog att inte humöret riktigt är på topp nu mera. Orkar inte gå ut och njuta av det fina vädret ens. Nu är i alla fall alla bullar bakta, anton är i butiken och handlar lite inför ikväll. Vi ska grilla lite och bara mysa ikväll, försöka gå och sova nogolunda i tid. Får se hur de skall gå, då vi sov så länge imorse. Men den tiden den sorgen. Sista kvällen hemma innan bebben är med oss, för det sa dom på tyks i alla fall att jag nog inte kommer att åka hem utan bebis efter måndag :) känns riktigt konstigt kan jag berätta :)

inte i natt heller!

Vilken sovmorgon vi tog idag, vi vaknade först vid 11. Super skönt! Antar att det behövs, kommer knappast att sova speciellt många timmar inatt och vi ska ju vara på tyks redan klockan 8 imorgon morgon vilket betyder väckning vid halv 7. Våra kroppar känner väl på sig att vi inte kommer att sova så mycket de kommande dygnen(åren ;) ) 

Var lite hoppfull igår kväll ren då jag kände flera sammandragningar som gjorde ont. Men vi gick och sova och sen var det inget mer med det. Typiskt! Var nog lite besviken då jag vaknade men imrn. Int för att det är säkert att bebis kommer ut imrn heller! Men imrn börjar dom försöka få ut honom. Hoppas det går bra, för jag skulle verkligen inte vilja/ orka vara på sjukhus utan bebben!

Nu är det frukost som gäller!

lite action nu snälla!

Idag är jag då officiellt fullgången vecka 42+0. Allt är ju prima med bebis vilket är skönt! Allt är nog bra med mej också, så bra som det nu sen är i vecka 43!?! Trött är jag mest hela tiden, känner mig tjock och klumpig men jag mår bra. Vilket är otroligt skönt! Får väl ta det som en komplimang att bebis vill stanna så länge i magen. Måste ju ha en otroligt mysig och skön mage ;) positivt tänkande så att säga :p och senast på måndagen börjar det ju hända något. Det behöver ju inte bli bebis ännu på måndag, men något borde dom väll få till stånd med igångsättningen. Bebis har ju 2 nätter på sig att själv komma ut ännu också. Ingen panik med andra ord ;) skulle nog vara kul om det skulle komma igång av sig självt. Man vet hu aldrig! Skam den som ger sig :)

inget nytt ännu

Inte speciellt mycket nytt att komma med idag inte, haft rätt så många sammandragingar idag. Antar att det beror på att läkaren var och bökade runt och retade tappen där nere. Några tog riktigt ont också, men nu är det lugnt igen. Läkaren rekomenderade att jag bara skall ta det lugnt dom sista dagarna och spara på krafterna, tror själv också att det är bäst. De senaste dagarna har jag dessutom sovit på dagen också, kroppen vet vad som komma skall.

Vi skall passa på att njuta av vår tid på tumis nu med anton. Allt känns så mycket bättre nu då jag vet att även om inget händer så händer det något på måndagen. Det är ju dessutom väldigt vanligt att det börjar av sig själv efter att man fått en tid för igångsättning. Man slappnar av på ett annat sätt då tror jag.

påväg hem igen

Ingen bebis idag :p allt såg bra ut, han är inte speciellt stor och har inte ett speciellt stort huvud. TUR! ;) fick sitta med en CTG (kanske) maskin på magen och lyssna på bebbens hjärta och klämma på en knapp då ha rör sig. Sen var det ultraljud och sen det mindre trevliga. Själva undersökningen. Hängde inte helt med i vad hon sa men öppen för ett finger var jag, någon kant fanns ännu kvar och jag var ännu ganska omogen. Därför ville dom inte lägga in mig idag. För hon tyckte att det är onödigt att jag skall gå där och vänta kanske flera dagar. Jag är nog också själv hellre hemma än på sjukhus. På lördagen skall vi tillbaka till tyks för att igen sitta i den där maskinen och på måndag lägger dom igång mig. OM inget händer innan såklart, det är ju några dagar kvar ännu ;) så att sådant är läget just nu.

en lugn dag

Vi har då inte gjort speciellt mycket idag, vi var en sväng till A´s mommo och moffa och Anton klippte deras gräsmatta. Lite fika på det och sen åkte vi hem igen. Vad annat? Ätit lunch, sovit igen och sen en sväng till kyrkäng och käka lite rabarberpaj :) mums! Nu ska vi åka lite brandbil, vi skall föra vatten till ett ställe. Sen ska vi inte göra så mycket mera. Bara ta det lugn och försöka att inte vara allt för nervös inför vad de kommer att säga imrn på TYKS. Vet inte om jag är mera nervös för att dom skall lägga igång det eller för att bara bli hemskickad och typ få en ny tid nästa vecka. Vil ju träffa bebben, men själva förlossningen börjar minsan kännas lite skrämmande nu. Mycket närmare än såhär kommer vi inte, när som hellst kan det bli dags. Skräckblandad förtjusning typ. Ikväll skall vi i alla fall äta något gott, vem vet kanske detta blir min och antons sista kväll tillsammans utan barn? *hoppas*

överburenhetskontroll

På torsdagen skall vi infinna oss på TYKS för undersökning. Blev riktigt positivt överraskad då jag ringde mödrapolin och hon kunde betjäna mig på svenska :) tummen upp för det! Fick hjärnsläpp då jag skulle ge min telefonnummer, kom inte ihåg någon annans telefonnummer än mammas, men som tur såg hon min nummer så hon fick den i alla fall. Lite pinsamt kankse?!? Tandläkaren hann jag ju inte ringa idag heller, eftesom jag inte ville boka in någon tid dit som sen skulle krocka med tyks besöket. Så dit får jag ringa imrn istället, det känns inget i tanden nu heller så det är nog inte så akut som jag först trodde på fredagen. Skönt! Så nu får vi börja vänta på torsdagen och se vad dom säger då, rådistanten trodde ju att om dom inte lägger igång mig samma dag som undersökningen så gör dom det dagen efter, alltså nudå på fredagen. Har nu ställt in mig på att dom kommer att få lägga igång mig, så jag skulle bli väldigt överraskad om något skulle börja hända av sig själv. Bebbenn har ju några dagar på sig ännu, så vi får se. Men till helgen borde han alltså vara ute <3 det känns väldigt konstigt att tänka så! :)

ännu inget nytt

Har haft mindre känningar av sammandragningar och sånt denna helg, HUR störande är inte det då? Väldigt kan jag berätta för er! Nå imorogon får jag ringa till TYKS och boka en tid för undersökning i alla fall, något att se fram emot. Anton jobbar dessutom bara måndag och tisdag, eftersom undersökningen antagligen är på onsdagen och sätter dom inte igång det då görs det på tosdag. (har säkert skrivit detta ren?) Detta borde alltså betyda att VI senast nästa helg får träffa bebben. Alltså mindre än en vecka kvar! Bara att orka vänta lite till ännu, och vad är nu en vecka till om man jämför med de 41 veckor som jag redan varit gravid. Nu ska jag faktistk försöka hålla mig positiv ända till slut, dagarna går inte snabbare för att man har tråkigt och för att man är sur och tvär. 

Dock har jag kommit till ett sådant skede nu att jag inte orka träffa en massa människor, vill inte gå till butiken här i stan för där träffar man en massa människor som undrar " har du inte fått ännu?" förstår ju att folk är nyfikna och vill veta MEN just nu börjar det bli lite jobbigt. Därför hålls jag hemma eller så åker vi till Åbo för att handla :p Det enda som jag kan tänka på just nu är ju att vi snart kommer att få träffa bebben, däför känns det som att jag inte är rättvis mot mina kompisar om jag umgås med dom just nu. Orkar helt enkelt inte engagera mig i andra människors liv just nu och då kan jag lika bra bli en enstöring och bo i min bubbla tills bebben är här. Hoppas att alla förstår det och att inte någon blir sur :) Snart är förhoppningsvis bebben här och då får vi börja försöka hitta en ny vardag, just nu är livet liksom lite på paus.