Vi hade tid för
igångsättning till TYKS på måndagen den 11.6. Vi skulle infinna oss på
avdelning 312 vid 8 tiden på morgonen. Trotts att vi båda var väldigt
nervösa sov vi rätt okej natten till måndagen, vilket var väldigt tur!
Då vi kom upp till avdelningen fick vi träffa en barnmorska som visade
var min säng var och var jag kunde lämna mina saker. Sen fick jag byta
om till sjukhuskläder, HOTTA kläder verkligen. Vi fördrev förmiddagen
genom att ligga och slötitta på TV, göra några CTG-kurvor och vänta på
läkaren. Tillslut var det så min tur att träffa läkaren, som undersökte
mig och satte in en "ballong" som skall irritera livmoderhalsen så att
den öppnas. Själva ingreppet i sig var ganska så obehagligt men det
gjorde inte ont. Dom satte helt enkelt in en lång pinne med en ballong
på ändan som dom sedan fyllde med vatten. Ballongen var i storlek med en
golfboll. Och när den sen kommer ut så har man öppnats 3 cm. Andra
ändan på ballongpinnen tejpades fast i mitt ben och jag fick order om
att dra i pinnen en gång i timmen för att ytterligare irritera lite där
nere. Så det gjorde jag en gång i timmen samtidigt som vi försökte få
timmarna att gå. Anton for iväg och käka lunch och jag åt sjukhusmaten,
första intrycket av sjukhusmaten var inge vidare. Grynkorv, mos
och broccoli. Verkligen lite udda mat. Låg i CTG-kurva emellanåt och
där emellan var vi ut och traska lite i sjukhuset, ner till kantinen
(älskar att använda det ordet, kantin :p istället för cafeteria) Vid 6
tiden kom ballongen ut och det var ungefär det som hände på måndagen.
Vid 10 tiden åkte Anton hem, det var skit jobbigt att bli kvar ensam på
sjukhuset även om jag hade dator och filmer att kolla på.
CTG-kurva
Sjukhuskläderna ;) snyggt bara värre ;)
Tisdagen 12.6.12Vaknade
väldigt tidigt, inget hade hänt under natten. Kände mig otroligt
bajsnödig, men tänkte inte mer på det. Försökte gå på WC flera gånger
men inget kom, tänkte att det var nu fan så typiskt att jag skulle få
förstoppning just nu. Fick igen ligga i kurvan, sen var det morgonmål
och så kom Anton. Sköterskan kom och hämtade oss, vi skulle på
läkarundersökning. Väl där på undersökningen såg hon att jag nu var
öppen 3cm, så nu skulle dom svepa hinnorna. Vi fick packa ihop sakerna, Anton förde en del till bilen och sen for vi ner till
förlossningsavdelningen. Barnmorskan visade oss vårt rum och gick sedan
för att hämta en annan läkare som svepte hinnorna då alltså. Det såg ut
som en stor virknål som dom tryckte hål på hinnorna med, det kändes
knappt alls. Mitt i allt rann det bara ut en massa vatten, det var en
väldigt intressant känsla ;) nu blev jag lite nervös, får se när det
börjar. En tid gick utan att det hände något alls, nehep. Nu skulle jag
också få värkförstärkande dropp, min stora skräck alltså. Jag skulle få
en kanyl i handen. Rädd som en lite gris var jag, Anton kramade om mig
medans de stack. USCH!! Sen började det småningom göra mer och mer ont, i
baken och ryggen. Som mensvärk.
i förlossningssalen, på den andra bilden hade jag redan rätt så ont
värkförstärkande dropp, här var det
"bara" 50ml/h men det höjdes senare till 90 ml/h. Efter att dom svept
hinnorna lade dom en liten grej på As huvud som mätte hans hjärljud
och såg til att han mådde bra där inne i magen.
Började få mer och mer ont, vi gick
omkring lite i korridoren och jag var på toaletten. Fick ännu lite mera
ont och började andas mig igenom värkarna, hade inte tänkt speciellt
mycket på HUR man skall andas och sånt. Kom bara ihåg att man skulle
räkna till 3 då man andas in och detta skulle ske genom munnen, sen då
man andas ut skall man räkna till 4 och andas ut genom näsan. Rätt bra
teknik var det i alla fall. Värkarna började dock komma allt tätare.
Mätaren som skall mäta värkarna fungerade inte på mig, apparaten
registrerade endast värkar om jag låg stilla och på rygg. OCH det gick
minsann inte alls det! Barnmorskan frågade om jag ville prova på lustgas,
hade hört mycket om den, både positivt och negativt så jag tänkte att
jag kunde prova. Och lustgas var verkligen min grej, så sjukt roligt!
Blev full som en liten tonåring och enligt Anton gick det inte riktigt
att prata med mig mera. Jag låg och tänkte att detta är som att vara
full, det kändes som att allt som hände inte handlade om mig utan om
någon annan. Sade till och med till Anton att det är som att läsa någon
annans förlossningsberättelse på en blogg. Anton då, snäll som han är
påpekade att detta inte är någon blogg ;) jag satt tydligen också och
berättade att lustgasen är min bäst vän och jag kommer aldrig att släppa
den mera ;) Värkarna kom allt tätare, till slut kom de med en halv
minuts mellanrum (har Anton berättat, hade inte riktigt koll) då började
jag få lite panik, kändes som att lustgasen inte hjälpte lika mycket
mera och det gjorde väldigt väldigt ont. Fick spy-reflexer några gånger
också, vilket var väldigt äckligt. Barnmorskan frågade om jag vill ha
epidural, tackade ja! Fick vänta en stund innan anestesiläkaren kom, var
så hög på lustgas så jag förstod inte riktigt vad som hände. Mitt i
allt var allt klar, hade inte ens märkt då de stack! Detta som jag varit
så nervös för, det var ju inget. Eter några värkar till började
bedövningen verka, gud så skönt att få vila. Det ända jag kände var ett
tryck neråt, ingen smärta alls och jag kunde sitta och prata med Anton
igen.
hög? jepp lustgasen gjorde susen!
Så länge smärtlindringen satt i var allt
bara bra, vi satt och pratade med Anton om allt och inget. Efter ca 2 h
började det göra väldigt ont igen, bad då om mera smärtlindring och det
fick jag. Efter en stund var allt frid och fröjd igen. Nu skulle det bli
skiftesbyte, vilket jag tyckte var lite synd. Den barnmorskan som jag
hade haft var bra, hade humor och klarade till och med av lite svenska
:) Men skiftesbyte blev det i alla fall. Började ha väldigt väldigt ont
nu igen, den nya barnmorskan kom in och presenterade sig. Hon var
SVENSKspråkig! Hurra, så super skönt. Dessutom var hon annors också
väldigt trevlig. Sade att jag hade väldigt ont nu igen, hon undersökte
mig och jag höll på att svimma då hon sa att jag var öppen 10-. En liten
liten bit kvar, hon sade att det nu finns 2 alternativ. 1. mera
bedövning, som kan göra att detta drar ut på tiden rätt så mycket ännu,
eller 2. Jag ställer mig upp i 20-30 minuter och sen borde jag vara
fullt öppen. Började känna för-krystvärkar, det var skit jobbigt att stå
där och luta över en ställning och känna att man vill trycka ut alla
inälvor samtidigt som det känns som då man spyr. Anton var ett super
stöd, stod där med mig och påminde mig om att andas. Barnmorskan gav
beröm för min andning, vilket kändes bra eftersom jag inte ens tänkte
speciellt mycket på det.
Efter 20 minuter var det så dags att lägga
sig i sängen igen och undersöka om jag nu var fullt öppen. Det var jag,
så vid nästa krystvärk var det bara att klämma på. Det var så otroligt
skönt att få krysta, att få följa kroppen och bara ge järnet. Anton stod
och hejade på mig, lade kalla handdukar på min panna och peppade mig
inför nästa värk. 3 krystningar per värk hann jag med. Efter några
krystningar till sade barnmorskan att man börjar se håret på bebisen.
Mörk hår <3 Jag kämpade på, upplevde detta skede som otroligt skönt.
Hur konstigt det än låter. Men tänk er själva att ni känt er nödiga en
hel dag och så får ni klämma ut det. Så kändes det i alla fall för mig.
Nu började huvudet närma sig öppningen, barnmorskan sprayade på olja för
att undvika för mycket sprickningar. Anton frågade mig " gulle orkar du
ännu?" (han menade krysta en gång till under just denna värk!) jag
svarade lite surt "nå har jag någo val kanske?" barnmorskan skattade
lite. Jag kämpade vidare, klämde och klämde. Efter ännu nån värk sade
hon att nu bara jag klämmer riktigt ordentligt så kommer huvudet att
komma ut, efter första krystningen blev huvudet sådär halvt ute, jag
flåsade lite och trycka lite och så var huvudet ute. Nu bad barnmorskan Anton att ringa på klockan efter barnläkaren för under nästa värk kommer
han att födas. Jag klämde och flåsade och klämde lite till och så vipps
var han ute, klockan 22.49. Visst brände det lite just då han kom ut,
men då jag såg vårt lilla knyte glömde jag allt vad smärta hette. Jag
grät, Anton grät vi var så lyckliga! Navelsträngen var lite kort så de
klippte den innan Adam fick komma upp på min mage. Med facit på hand
skulle det ha varit bra om Anton hade haft kameran då, men det fanns
liksom inte tid att tänka på det just då. Adam skrek och skrek, jag och Anton pratade med honom och såg på honom och på varandra. En stund senare
kom moderkakan ut, gjorde inte alls ont. Såg en snabbis på den, usch
inte speciellt trevligt :p sen vände jag all koncentration tillbaka till
Adam. Några stygn måste de sy, det var inte heller något farligt. Sved
till lite men med Adam i famnen kunde jag inte bry mig mindre <3
första bilden på Adam, otroligt suddig men det är ändå den första,
trött och lycklig var vad jag var.
Nu märkte de att jag var väldigt varm, så
de mätte febern och insåg att jag hade nästan 39 graders feber. Jahap
någon form av infektion då alltså. Jag svettades som en gris, alltså
seriöst massor. Antar att alla svettas då man föder har fött barn men
detta var helt otroligt. I samma väva skulle jag för första gången
försöka amma lilla Adam. Det gick väl sådär, han sög lite snett och
fixade en extra bröstvårta till mig ;)
första måltiden <3
Efter detta tvättades Adam lite snabbt,
mätas och vägas, Anton fick hjälpa till. 4080 g och hela 53 cm lång med
ett huvudomfång 36,5. Jag låg och åt lite blåbärssoppa som vi bland
annat fick på brickan. (som vi tydligen inte fotade) Efter att jag ätit
lite fick jag gå i duschen och lägga på mig rena kläder. Under tiden
fick Anton hålla Adam för första gången <3 De frågade om de fick ge
Adam lite mjölk från en flaska, eftersom han var jätte hungrig. Jag hade
ju inte ätit något annat än frukost på hela dagen så dom misstänkte att
han skulle behöva lite extra. Det tyckte jag gick riktigt bra, så Adam
fick lite mjölk på flaska och somnade sedan inlindad i en filt.
stolt pappa och nöjd nyduschad mamma
Efter att jag duschat klart och klätt på
mig var det dags för en andra kanylering, skulle få antibiotika via
dropp och den gamla kanylen hade lossnat under förlossningen. Efter att
den var satt var det bara att hoppa i rullstolen och ta Adam i famnen
för att åka upp till avdelningen. Detta var det ända som var negativt
med förlossningen, att det skulle stressas så upp på avdelningen. Där
fick ju inte Anton vara eftersom det var mitt i natten. Det kändes
riktigt jobbigt och orättvist att han måste åka hem. Skrämmande var det
också för mig att bli ensam med Adam. Men allt gick helt okej, fick
dropp och låg med Adam vid bröstet hela natten.
världens finaste kille <3 älskade Adam
Orkade någon läsa igenom allt? Det blev en rätt så lång historia men så var ju förlossningen rätt så lång också. Jag
är super nöjd över hela min förlossning, tycker själv att den gick
passligt snabbt och hoppas att mina andra förlossningar går minst lika
bra. Att föda är det häftigaste jag varit med om, längtar nästan lite
tills det blir aktuellt med syskon ;) men inte ännu på ett tag, nu skall
Adam få all vår uppmärksamhet <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar