sommarens finaste klänning

inför alla kalas och familjefotograferingen (som jag ska skriva ett skilt inlägg om senare) beställde jag hem en sommarklänning. Fastnade för denna fina klänning första gången jag såg den och tillslut bestämde jag mig (frågade lov av Anton "the money maker") och klickade hem den. 

ÄLSKAR den verkligen och är helt övertygad om att den kommer att användas flitigt i sommar! Detta är också min första långa klänning. Det är minsann inte lätt att hitta långa klänningar som passar på en sådär halvkort och rund brud. Men jag måste säga att jag verkligen gillar denna. Vad säger ni? 

Snygga va?

KALAShelgen

OJ vilken helg vi haft, skulle jag sammanfatta den med ett ord skulle det bli KALAS. Vi firade ju Adams födelsedag på fredagen. 3 åringen fick paket på sängen, han fick leka på stranden i solsken och sommarvärme på dagen och på kvällen firades han ännu med ett riktigt plättkalas. En härlig dag och Adam somnade nöjd och belåten.

en liten parentes, titta på dessa tvä sötisar för ett år sedan <3 tiden går så fort!

resten av helgen var också fylld av kalas och träning. Lelle (som har födelsedag på samma dag som Adam) firades på lördagen. Adams och Sagas kompisar från vår mamma&baby grupp kom på litet kalas på lördag morgon. Och på söndagen var det Adams och Sagas faffas tur att fylla år.

Kalas betyder ju en hel del gott, vilket ju verkligen inte behövdes efter förra helgen. Men ja nu råkade det ju sig inte bättre än att det ändå blev såhär. Som tur har jag ändå tränat också. På fredag kväll blev det en 8 km lång promenix med Lelle i härligt väder. På lördag och söndag var jag och svettades i gymmet. Skönt med måndag idag i alla fall, ny vecka och nya möjligheter. 

Skön måndag på er alla fina! 

(och ja, lite bitter är jag ju över att jag inte fick en enda fråga i min frågestund, men ni har väl saker på koll då gissar jag )

nackdelen med att varken amma eller vara gravid

Alltså URSÄKTA nu men HELVETE vilken mensvärk jag dras med idag igen. Förra gången jag hade mens blev jag riktigt dålig, låg med kramper i sängen och tyckte synd om mej själv. Denna gång var jag mera beredd och laddade in burana direkt från morgonen, därför är jag ju upprätt ännu också. Men alltså ja, jag har ju varit så bortskämd de senaste åren eftersom jag inte hann ha mens mer än typ 2 gånger mellan att jag slutade amma Adam och blev preggo med Saga. Kroppen ger igen nu, och jag ska väl ha 3 års mensvärk på en och samma gång. URK. 

Hoppas att det jämnar ut sig med tiden, för alltså jag orkar inte gå tillbaka till det jag hade som typ 15 åring, då kunde jag vara sängliggandes och spy av mensvärken. Nåja, lite mera burana bara, så ska vi hoppas att det lättar snart.

tårtor

Min morbrors fru lagar gudomligt goda kakor, jag som annars inte gillar gräddtårta älskar till och med dem. Inte nog med att dom är himmelskt goda, nej dom är ju också så jättefina. Tänkte visa ett litet urplock på de kakor som vi själva bjudit på under de senaste åren. Snacka om att ha tur då man känner någon som KAN. Själv tror jag ju att jag kan, och så blir det bara skit i alla fall. Höga ambitioner och väldigt sällan som det lyckas. 

Nåja men nu ska jag visa kakorna.

Doptårtorna

Födelsedagstårtorna:

Det syns visst ett litet tema här på kakorna också? Våra barn kommer väl hata mumin då dom blir äldre.

Ett litet steg för mänskligheten..

.. men ett GIGANTISKT steg för mig. 

Förra veckan tyckte Diana att det var dags att höja brädan ett steg, helt på skoj såklart men jag tänkte liksom "kör till" och testade någon sång på slutet. Tungt som synden och jag hade väldigt ont i röven några dagar efteråt. Men envis som jag är kunde jag ju inte sänka brädan denna gång, så nu körde jag hela passet med höjd bräda. Det känns minsann att det blev tyngre, men JAG KLARADE av det. Är verkligen stolt över mig själv, för detta bevisar HUR mycket jag utvecklats sen i vintras. Men vi får se hur stolt jag är i morgon. Jag lär väl inte ens komma upp från sängen, eller ner för trapporna. 

Tidigare idag var vi nämligen ut och cyklade till apoteket och posten, se sådär 16 km på cykel (med Saga i sitsen och Adam i kärran = jobbigt) och sen en steptimme på det. 

*klappar mig själv på axeln* bra jobbat tjejen!

och på tal om att vara bra, lite jämförelsebilder på det då. Träning och rätt kost ger nog riktigt bra resultat just nu. 

jag har kämpat och slitit för detta, men det är ju värt det 1000 gånger om. Jag älskar mitt nya liv, träningen, vännerna, maten, kärleken till min egna kropp. Jag är inte alls klar, inte på några vis, men jag ser vad min kropp kan kan klara av, och vilka potential som den verkligen har. Rätt mat och träning är "hemligheten". Att jag dessutom har turen att verkligen älska träningen just nu gör ju allt så mycket lättare. Jag vet ju att det är JAG själv som gör det största jobbet, men alltså alla fina människor i min omgivning och speciellt Linda och Diana på gymmet, hjälper mej ju massor. Skulle kunna skriva hur mycket som helst om hur tacksam jag är, men det blir kanske rätt tråkigt för er att läsa om. Så vi kan väl konstatera att utan alla fina människor som peppar, puschar, stöttar och hejar så skulle jag inte vara här idag.

Här nedanför ser ni nu dagsläget och den formen jag hade innan jag blev gravid med Saga. En bit kvar till det, men inte så långtifrån ändå. 

morgonstund har gröt i mund

Hos oss äter vi gröt till frukost ca 6 av 7 dagar, oftast 7 av 7 men ibland blir det något annat. Idag var en helt vanlig gröt morgon i vårt kök. 

Både jag, Saga och Adam äter gröt med god aptit och hålls sedan mätta ända till lunch. I min gröt blandar jag ner grynost för att få i mig lite mera proteiner, grynosten gör också att jag hålls mätt längre. Låter kanske lite äckligt men ge det en chans, jag ÄLSKAR det. På barnens gröt sätter jag en liten klick smör, ibland lite bär eller fruk och ibland lite kanel. Lite från dag till dag. På min egen gröt lägger jag en klick jordnötssmör och frysta bär, idag t.ex. blev det blåbär. 

Vad åt du till frukost idag? 

Och på tal om frulle, så utmanar jag er alla läsare att göra denna utmaning. Klick klick <--- 

om att svaja till lite

Igår på gymmet ville jag snacka lite med Linda om helgen som varit. Vi hade ju som sagt kalas, och ja jag hade inte dåligt samvete efteråt. Inte för själva kalaset inte. Åt bara en bit smörgåstårta, en bit tårta och lite frukt till mitt kaffe så där var det lugnt. Jag njöt av det jag åt och kände mig riktigt tillfreds med allt.

Problemet var ju följande dag, då alla rester var kvar. Vi åt smörgåstårta till lunch, med efterföljande kaka och kaffe. Från att vara strikt till att äta två dagar i rad är ändå ett stort kast, och jag kände att jag svajade till lite. Började redan formulera tankar som "okej då, denna helg är det okej " innan jag själv insåg att jag behöver dra i bromsen. Det blev inte några större utsvävningar än en extra kakbit och lite smörgåstårta, och tro mig det är inte där problemet ligger för mig. Det som skrämde mig var hur snabbt mina tankar försökte få mig att ÄTA MERA SOCKER! Här trodde jag redan att jag var förbi detta skede, utan sockersug och nästan safe. Helgen fick mig att inse att jag fortfarande är som en nykter alkoholist, mycket vill bara ha mera. Ingen skada skedd denna gång, men som sagt insikten om hur lätt allt man jobbar för kan försvinna skrämde skiten ur mig.

Det är stunder som dessa som det är GULD värt att ha någon som Linda. Någon att prata med, som inte dömmer och som kan ge en den där lilla knuffen tillbaka. Små guppar på vägen är inte konstigt alls, tvärtom helt väntat. Och nu är jag laddad (både av socker och av pepp från helgen) NU är det dags att dra i en hägre växel, bara en vecka kvar tills midsommarmålet skall vara nått. 

*GULP*

En ny favorit

För ett tag sedan hittade jag en ny favoritblogg. 

Nämligen Evelinas blogg

bilden lånad från Evelinas blogg (hoppas det var OK)

HÄR kommer du till den. Hon gör en massa inspirerande inlägg och videor. Riktigt bra och intressant. Klicka dig vidare dit och kolla läget. 

Hej sålänge!

frågestund

OJ vad glad jag blir då jag loggar in här och ser att en söt läsare saknar mina inlägg. Tack för den kommentaren, värmde i mitt blogghjärta! Allt är dock bara bra med mig, har haft kalas i helgen och gäster ända tills nu på kvällen. Därav ingen uppdatering. Fan jag är lite trött på mig själv då jag tar ledigt från bloggen på helgerna, men ja just nu har det bara blivit så. Ska försöka skärpa mig, tror jag i alla fall.

För att kicka igång lite motivation för bloggen tänkte jag passa på att köra en frågestund. Fritt fram att ställa en eller flera frågor. Jag kommer att göra ett videoinlägg med svaren, så se nu till att ni frågar något. Blir lite tråkigt med en stum film, eller hur?

Puss på er, vi hörs i morgon!

Första löpträningen 2015

Igår hade vi LYXEN att få åka iväg till Skanssi (Åbo) helt utan barn. Det händer typ aldrig att jag OCH Anton kommer oss iväg utan barnen, men som sagt igår hände det. Oj så skönt det var, om än lite ovant. Vi glömde t.ex. kundvagnen efter oss X antal gånger, vem håller koll på vagnen då där inte sitter ett barn (eller två) och ropar. Haha, vi hittade i alla fall det vi skulle ha och lite till. Jag köpte (ja okej då, Anton köpte) ett par nya springskor. Jag kan ju inte börja löpträna utan skor (shopaholic? absolut) Vi var hemma rätt sent, och innan barnen somnat var klockan redan närmare elva. MEN har man bestämt sig så har man, bytte snabbt om till spring kläder, snörde på de nya skorna och stack iväg. Körde utmaningen som jag skrev om här. Och till min stora glädje var det nästan för lätt. Men så har jag ju ändå tränat både styrka och cardio innan också. Ett passligt halvtimmes pass sådär mitt i natten, haha tur att det är ljust på kvällen nu också. Nå

Någon annan som inlett löparträningen i vår? Skulle vara skoj att följas åt och peppa varandra, råkar du dessutom bo i Pargas trakten så ska du hålla utkik här lite extra. LÖpARGAS kommer att ordna några träffar i sommar (för att löpträna tillsammans)

Hallå alla som VILL träna i sommar

Nu ska jag tipsa er, speciellt ni som bor i Pargas men också ni andra såklart, om en super rolig sak. Det är nämligen så att Linda (ja PT Linda från gymmet) och Carolina startat upp en ny blogg. 

"Löpargas är bloggen för dig som vill komma igång med träning och löpning, men inte riktigt vet var du ska börja. Bloggen passar även dig som vill få nya tips till din träning! Vecka för vecka kommer vi att motivera dig med träningspass, kostråd och löparpepp för att du ska känna dig bekväm i terrängen och sakta men säkert kunna uppfylla dina egna mål. Tanken är att vi tillsammans ska springa Pargas Loppet som fyller 50 år den 4 oktober."

texten kopierad från lopargas.blogspot.fi

HUR bra är inte detta? Jag har ju länge tänkt ta tag i löpningen igen, mest för att det är ett super allternativ till min vanliga träning om vi t.ex. är på resa eller på stugan. Men efter allt strul med mina fötter har det lite fallit i glömska. Dessutom ÄR det svårt att veta HUR man ska börja. Jag, men min övervikt, kan inte bara länka iväg 10 km och så var det bra med det, jag orkar inte. Därför är det ju super att få hjälp, tips, och stöd från en blogg. Kika in där DU också, och låt dig inspireras.

Och JA, jag skall vara med och springa Pargas Loppet den 4.10. 10 km, huhhu bara tanken gör mig svettig!

Det roliga med bloggen är ju också att dom varje vecka kommer att lägga upp en utmaning, och detta är veckans utmaning: 

så vem är med? 

Själv tänker jag köra på alternativ 2, och köra första passet ikväll. 

Kom igen nu så KÖR VI!

inlägget i samarbete med LÖpARGAS

egoistiska mamman här hej!

Fick en frågan (ni vet en såndär "jag menar inget illa nu men..") om jag inte själv tycker att jag är väldigt egoistisk eftersom jag satsar så mycket tid på träningen och så lite tid på barnen och familjen (!?!). Har försökt att lugna ner mig lite innan jag skriver detta, för i ärlighetens namn gjorde frågan mig skitförbannad! Visst lägger jag ju ner rätt så många timmar på gymmet på en vecka, men det betyder väl INTE att jag inte har tid för barnen och familjen?!?

I dagsläget ser det ju ut på följande sätt:

JAG är hemma med barnen, ALLA dagar i veckan. Dom får alltså spendera high quality tid med mig väldigt många timmar per dag. Anton jobbar ju däremot (tacksam för lönen han får, tacksam över att han har ett jobb och bla bla bla) många timmar varje dag. Ändå är det då tydligen JAG som borde dras med dåligt samvete för att jag är borta max 2 h på en kväll. Jag satsar ju inte bara på mig själv och mitt egna mående, utan indirekt mår ju hela familjen så mycket bättre om jag mår bra. För att inte nämna det faktum att tiden Anton får vara ensam med barnen är viktigt för honom och för kidsen. Alla med barn vet ju att det lätt blir så att mamman fixar och donar om hon är hemma. Dock klarar sig Anton utmärkt med barnen om jag inte är hemma, vilket i sin tur ger honom bättre pappasjälvförtroende. Jag vill att jag och Anton skall vara likvärdiga i vårt föräldraskap, och då måste Anton också få vara ensam med barnen, tycker jag.

Jag njuter av min egna tid på gymmet. Jag är "ledig" då, jag är bara JAG. Jag är inte mamma, jag är inte rumptorkare, nässnyntare, tårtorkare (utom mina egna) fredsmäklare, matlagare, städare.. Jag behöver inte vara rädd för att Saga skall klättra upp på för höga höjder och falla ner, jag behöver bara fokusera på mig själv. Och ja, jag älskar att få ta en liten brejk från hemma-mamma Malin. Och tyvärr tänker jag inte ha dåligt samvete över det.

På inga vis!

Att träna med shorts

Okej, för många är det säkert ingen big deal alls att träna med shorts. Men som jag redan tidigare skrev så är jag ju inte ett sådär väldigt stort fan av mina ben. Men idag skedde det, idag tog jag mig igenom ett super svettigt step&box pass, men mina sprillans nya träningsshorts. Kände mig stolt efteråt, för att jag vågade. Nu är det säkert många som inte alls förstår vad jag pratar om, liksom "man tränar väl i shorts eller så inte, vad är det för skillnad". Men för en tjej som skämts över sin kropp större delen av livet är inte tränings shorts någon självklarhet. Definitivt ett framsteg i min egna resa.

Några problem hade jag ock. Shortsen korvade upp sig mellan mina ben. Problem som människor med lite mera fyllning i låren säkert känner igen. Det var ju rätt så störande, men det gick nog bättre efter en stund. Svetten klibbade väl fast dem i låren, hahaha nej skojade bara. Vet inte om jag vande mig eller om det pårikrigt blev bättre. En annan liten detalj som störde mig lite var ju att benen tydligen inte hade nämnvärt med muskler, däremot fanns där väldigt mycket löst skit istället. Det dallrade på rätt ordentligt då jag hoppade. Ha ha ha, alltså jag hade lite svårt att hålla mig från skratt där i ett skede. Men det är ju sådant som bara jag själv ser antar jag. Skönt var det ju, lite mindre varmt och kändes friare för benen. 

DE SUPER nya shortsen, och de lite mindre nya shortsen.

Frågan är nu då om vi kör form före funktion? Som tur måste jag ju inte välja, kan ju faktiskt variera. Men jag gissar nog att det blir rätt flitig användning av dessa shorts sen då det på riktigt är sommar.

det var ändå mer najs än bajs att träna med shorts!

Projekt sommarfina ben

Carro hade skrivit en inlägg för någon dag sedan, som handlade om hur man skaffar sig en beachbody. Och med hennes fina tips så är det problemet löst, jag har en bikini/somdräkt och en kropp, jag är redo. Lätt fixat!

Dock har jag ett dilemma som jag jobbar lite hårdare på just nu. Mina ben är inte helt sommarklara ännu, nu snackar jag inte om att dom är för otränade, jag har fan tränat dem så hårt jag kan och är helt OK med att dom ser ut så som dom gör. Det som däremot stör mig är HUDEN på benen. Direkt jag rakar håret på mina ben så blir dom illröda och fulla med en massa fula prickar. Dessutom har jag lätt för att få innåtväxande hårstrån som sedan tillslut blir något som liknar en finne = jag måste peta på det = ännu mera fula prickar på benen. Det blir alltid bättre på sommaren, bruna ben = prickarna syns mindre. Men i år kör jag dessutom med nolltolerans gällande rakande (nu tänker ni alla OJ vad bra, Malin är litet av en förebild då det kommer till att man inte behöver raka bort allt kroppshår. Tyvärr måste jag slå hål på denna illusion direkt. Jag kan inte ha håriga ben, helt OK för mig att andra har det men JAG vill inte ha det). Istället kör jag nu med min epilerare och pinar mig själv lite extra. Fy fan alltså, skönt är det inte. Men resultatet är riktigt bra. Efter att jag epilerat benen sprutar jag på lite septidin för att förhindra att bekterier skall komma in i hårsäcken (läste att man skall göra så då jag googlade) och sen smörjar jag in benen med kokosolja (ekologisk kallpressad från vanlig matbutik) och sen morotolja som jag beställt från dermosil. Morotoljan skall hjälpa huden att bli brun, inte mig emot! Dessutom doftar den gott och är skön på huden. Tummen upp! och NEJ jag är inte sponsrad.

Så nu återstår det att se då, om mina ben blir lite mer sommarredo snart. Försöker att gå med shorts så mycket som möjligt för att få den där naturliga solbrännan. Ni vet att man som tvåbarns morsa sällan hinner ligga och lapa sol, men ute är vi ändå rätt så mycket så jag hoppas på det bästa. Passar på att njuta lite i solen nu t.ex. då Saga sover och Adam är på språng med sin far.

Sitter någon av er och lider av samma problem? Röda prickar på benen t.ex. har ni något mirakeltips? Dela med er i så fall, för som sagt vet jag ju ännu inte om detta fungerar eller inte. Just nu är benen inte speciellt prickiga, så jag håller verkligen tummarna. Vill ha snygga bruna sommarben i år. Jag skall ju ändå träna i shorts. (spännande tider gällande det också, idag är det nämligen sommarvärme här i Pargas. Så jag gissar att jag kommer inviga shortsen ikväll på steptimmen. Är lite nervös om jag skall vara ärlig.) 

inte så sugen?

Hejhopp (har lust att skriva gummisnopp efter att jag skriver hejhopp, men det känns lite för omoget för en tvåbarnsmamma så jag tror jag skippar det) Nu var det inte gummisnoppar som inlägget skulle handla om heller, utan GODIS. Eller snarare avsaknaden av just godis, och suget efter godis. Jag hade alltså tidigare seriösa problem med mitt godisätande. Kunde äta 400g godis en kväll och vara lika förbaskat sugen följande dag. Har ibland haft strejker, ni vet karkkilakko men ändå ALLTID vari så otroligt sugen på godis. Höll mig någon vecka, kanske till och med någon månad men sen tog lakkon slut och då åt jag för kung och fosterland igen. Nu är det inte så, nu är allt så annorlunda.

Jag tror att jag ätit kanske 5 godisar sen februari, nu applåderar ni säkert och tycker att jag är super strong och duktig (och visst är jag ju det) men faktum är att jag inte är sugen längre. Jag vet att det finns människor som läser detta nu och vill slå mig på käften, jag var själv en sådan människa förr. Jag trodde alltså på allvar att jag ALDRIG någonsin skulle bli av med suget. Hade liksom accepterat att jag skulle få leva med ett konstant godis sug resten av livet. Och jag är så innerligt glad att jag kommit över på andra sidan. Jag tänker inte ens så ofta på godis längre, står inte i butiken och i smyg sneglar på godishyllan med en längtande blick och dregel droppande från mungipan. Jag bryr mig inte om godis, känner inte något behov av det alls. 

Det krävdes några veckor av total nolltolerans av socker, jobbiga ja, men samtidigt var jag så peppad då att det ändå gick bra. Och när jag sedan brutit alla mönster och kommit ur sockercirkeln så är det inte så svårt mera. Jag är absolut inte på någon strejk nu, blir jag sugen kan jag ju äta godis. Jag har min "tillåtelse" på 100g i veckan. Men som sagt hittills har jag inte varit sugen. 

Och nu vill jag säga detta till alla er, speciellt till er som inbillar er att ni inte kan leva utan godis. KAN JAG (KARKKIRÅTTAN numero UNO) leva ett helt lyckligt och normalt liv utan godis, så kan DU (ja just DU) också göra det. Jag vet att ni kanske inte tror mig nu, men det är verkligen sant. Man måste inte leva utan godis, absolut inte. Har man ett sunt förhållande till sitt godisätande är det ju bara att fortsätta! Men om man, som jag själv, aldrig blev nöjd och alltid bara ville ha mera, så lovar jag att det lönar sig att sluta. Att äta annat istället. (vill ni att jag ska vara riktigt elak nu? och säga vad jag "ersätter" godiset med?) EN bit mörkchoklad ibland, (förstår att ni vill strypa mej nu, hatade själv folk som förespråkade mörkchoklad istället för godis, liksom VILKEN idiot väljer mörkchoklad istället för lösgodis?) är verkligen tillräckligt för mig nu. Förlåt att jag skriver det, men det är sant. En bit eller två och sedan är jag nöjd. Tänk så livet kan ändra på bara några månader.

Jag hoppas att jag inte får tillbaka mitt sug efter godis, om jag får det så måste jag ju göra något åt det. Kanske då satsa på den där 100g s påsen till helgen? Vi får se, jag lovar att jag meddelar er om jag blir sugen igen.