always look on the bright side of life..

Alltså denna dag har verkligen inte varit den bästa. Griniga, gnälliga kids (mammastoltheten var som bortblåst efter en eftermiddag med bara skrik och bråk, blir galen av att höra MAAAAAAAAAMMAAAAAAAA med gnällig röst 1000 gånger på en dag, seriöst alltså GALEN!) Skulle via posten för att söka ut ett paket, fick lappen förra veckan och nu hade ju dom då skickat iväg paketet tillbaka till avsändaren. TACK SÅ SATAN, men enligt tjejen i kassan var det "inte hennes problem att någon annan slarvat bort lappen och satt den för sent i vår postlåda", # älskar postens kundservice! Nåja hem kom jag, fick duscha i pissljummet vatten efter gymmet. # kul att bo med en bonde! Nåja skulle natta Saga och sen ta det lite lugnt. Men som kronan på värket krönte Saga denna skitdag med att SPY NER hela vår säng, sig själv och mig. Nu sover fröken, men jag kan inte slappna av alls, är alltid rädd att hon skall rulla över på rygg och börja spy igen.. usch hemska tanke. Behöver jag säga att jag har lite vårt att se något positivt med denna dag. För att inte vara för neggo, och bara spy galla över denna pisstisdag, tänker jag nu lista 10 positiva saker istället: Så here we go, pisstisdagens 10 positiva.

De sku verkligen vara pinsamt om jag berättade att det tog över 30 min att komma på 10 positiva saker idag. Fan vad sur jag är, mest är jag ju sur på mig själv för att jag är sur. Liksom ryck upp dej, tänkpositivt eller dra någo gammalt över dej och sov lite extra. Det där sista alternativet lät väldigt lockande. Sätter punkt här. Hoppas jag vaknar gladare i morgon!

Med tårar i ögonen

Jag är inte alltid mamman som gråter, sällan jag blir så rörd av mina moderskänslor att jag tar till lipen. MEN nu, då jag satt och plitade ner resultaten från dagens rådiskoll rann tårarna ner för mina kinder. Tänk att våran lilla Adam redan varit på 3 (!!!) års koll. Jag blev så till mig av hur duktig han var, så fina saker som rådistanten skrivit om honom i hans häfte. Han är ju bara för go, våran lilla (snart) 3 åring. Speciellt samarbetsvillig var han inte, då rådistanten ville kolla lite vilka djur han kunde så började Adam prata om traktorer istället. Extra skoj var det då rådistanten pekade på en spade "vad är det här Adam? man kan gräva med den.." och Adam tittade på henne och svarade "det går nog bättre att gräva med grävmaskin"

Båda barnen fick massa beröm på rådiskollen. Glada, fina, nöjda barn. Dom fick båda beröm över att dom tar kontakt med vuxna fint, att dom har glimten i ögat. Och ja, inte kan jag ju annat än hålla med. Jag har ju ändå VÄRLDENS bästa barn!

Båda kidsen hade följt sina kurvor bra, vilket ju är skönt att se med tanke på att dom båda ibland kan vägra att äta mat. Inget extra att anmärka på helt enkelt. Så nu har vi paus från rådis i ett halvt år.

På skoj kollade jag upp lite hur alla i familjen växt från nyfödda till 1 års ålder. Saga är nog en liten mini i jämförelse med mig som 1 åring. Nästan 2 kg lättare. Annars är vi nog rätt så jämna.

Och såklart vill ni ju se hur söta vi alla varit som cirka gurka 1 åringar

Tror vi kan konstatera att Adam är "mammas pojke" och Saga är "pappas flicka" Har inte tänkt på att Saga verkligen liknar Anton. Men ja tydligen som 1 åring i alla fall.

Då det kommer till personligheten likar barnen sen igen andra vägen. Adam är lugn som sin pappa medans Saga är lite mindre jämn i humöret, precis som sin mamma.

dags att shoppa..

Plockade fram sommarkläderna här förra veckan, det var ju nästan lite värme i solen (ni vet om man satt i vindskydd och i gassande sol..) Och till min stora lycka var shortsen som jag köpte i fjol ( från grejtgörls sidan på lindex) på tok för stora.

som ni kan se på bilden ovan, det är samma byxor, samma tjej men jag lever inte samma ohälsosamma liv längre. Galen skillnad om ni frågar mig. Vikten mellan de båda bilderna skiljer på hela 18 kg(!!!!), så det är ju inte helt otippat att byxorna var för stora denna sommar.. 

Ändå JAG är ju fortfarande JAG, jag är inte bättre på något (utom tränings relaterade saker då) nu jämfört med då. Jag är fortfarande en mamma som kan bränna propparna, jag är fortfarande LAT då det kommer till att städa, jag är fortfarande en SUR flickvän ibland. INGA av mina dåliga egenskaper har försvunnit med vikten. JAG ÄR FORTFARANDE JAG. 

Det som däremot ändrat är att jag är piggare, gladare och nöjdare. Jag trivs mer och mer med mig själv, och det är en känsla som jag inte känt på länge (om ens någonsin?) Jag sätter större fokus på hälsosam mat, jag hittar på mer fysiska aktiviteter med barnen och så vidare.. Jag har hittat glädjen i träningen och jag har hittat en balans i mitt liv då det kommer till hälsa.

Det som jag ändå vill poängtera ÄNNU en gång, JAG ÄR INTE EN BÄTTRE MÄNNISKA NU, på inga vis. Viktnedgången har inte medfört LYCKA. Inte heller har jag blivit en bättre mamma, eller flickvän, eller syster, eller kompis. Förr tänkte jag alltid " bara jag blir smal så skulle nog livet kännas bättre", "bara jag går ner i vikt så kommer jag nog att orka städa bättre" (hittills har jag inte sett några sådana tendenser) "jag kommer att vara så mycket lyckligare då jag gått ner i vikt". "jag skulle nog ha flera vänner, bara jag var smalare" 

det är sjuka tankar, jag vet. Men faktum är ändå att JAG tänkte dem.

Jag säger på inga vis att det inte är bra att gå ner i vikt. Det är fanimig, (efter barnen och Anton) det bästa som hänt mig! Som man kan se på bild numero uno, så var jag ju rejält överviktig och det är ju allt annat än hälsosamt. Dock var jag ju nog lycklig då också, lycklig över mina fina barn, min fina familj och mina fina vänner. Jag var mera ledsen, trött och arg på mig själv för att jag "gett upp" men jag var inte olyckligare än jag är idag. Det jag vill säga är att man inte kan gå ner i vikt för att bli lycklig, enbart viktminskning är minsann inte någon garanti på lycka. Lyckan kommer inifrån (usch vilken klyscha! men likförbannat är det väl sant?!?). Jag MÅR bättre nu, ABSOLUT! Men jag skulle inte säga att ja är lyckligare. Med tiden kommer säkert hälsosamma livet göra mig lyckligare, men det har inte med siffrorna på vågen att göra..

Jag jagar alltså ett hälsosamt liv, resultat på gymmet, resultat på vågen, ett bättre mående och en hållbar framtid. Jag har insett att jag inte blir lycklig av viktminskning, men snygg, fit och välmående är inte helt illa det heller.

Förlåt för flummigt inlägg, svårt att sätta ord på sina tankar. Pointen är ändå att jag är lite förvånad över att viktminskningen inte gjort mig lyckligare. För ÄRLIGT så trodde jag nog att den skulle göra det!

Möte nummer 5

Hejsan! Tyst som i graven här på bloggen, ingen hade saknat mej heller (gråter en skvätt över att ingen kommenterat något..) Nåja här är jag nu i alla fall, och nu har jag också hittat lite inspis till bloggen igen. Mina fötter börjar ÄNTLIGEN bli bra igen, så det gör också att motivationen till allt annat börjar hitta tillbaka. SKOJ! (ni ska nu jubla, hoppas och dansa!) Idag på morgonen hade jag mitt 5 möte med Linda och vågen. Jag och vågen har aldrig varit vänner, men på något konstigt vis har jag nästan börjat gilla denna våg. Kanske främst för att den hittills varit snäll och bara visat bra resultat?!? Nåja resultatet av dagens vägning var:

Vågen stannade alltså på - 2,5 kg, senaste mötet var för 3 veckor sedan. Jag är super NÖJD, men jag har också kämpat hårt. Har inte fuskat just alls, och tränat hårt. Härligt att det ger resultat! Det betyder också att jag har ca 2 kg kvar till målet innan midsommar. Kommer nog få kämpa rätt så hårt för att nå det, men jag VET att jag kommer fixa det. Efter midsommaren tänkte jag köpa nytt träningsprogram, börjar bli lite trött på dessa övningar nu.

För övrigt så löper träningen på bra, jag varvar cardio träning med styrketräning så mycket jag hinner. Gillar båda, men alltså glädjen som bara rusar genom kroppen då jag får dansa Zumba är nog ändå den bästa. Denna måndag såg dock lite annorlunda ut, och därför passade vi på att njuta av solen och ta en promenix istället för den vanliga måndagszumban. Lite styrketräning på det och så var dagens pass klart. Körde lite halvhjärtat med träningen, men hann prata desto mera. Ibland behöver hjärnan gymma mer än musklerna. Nya tag i morgon. Lite extra knepigt att träna denna vecka, är ju tillsammans med en BONDE, så våren ( ni vet bönder skall SÅ på åkrarna nu på våren) är lite hektisk. Som tur har vi finfina människor i vår omgivning som stället upp. Idag var barnen t.ex. med min mamma, igår med min syrra.. TACK <3

#Crossfitjeppis

Det var med skräckblandad förtjusning som jag klev in i boxen (stället där man tränar kallas väl så? fan så pinsamt om jag har fel nu..) Mötte Carro i dörren, som önskade mig lycka till, det var ju lätt för henne som redan var klar med träningen ;) Var verkligen nervös. Men sen då vi körde igång med uppvärmning och sen själva träningsdelen så gick nervositet snabbt över. Den ersattes av svett, nästan lite tårar och träningsglädje. Själva träningen bestod av 5 pull ups(med hjälp av gymmiband, utan gummiband skulle jag inte ens kunna böja armarna), 10 pusch ups (med knäna i såklart!) och 15 squats (haha lätt tänker ni, men man skulle köra så många varv som möjligt av dessa på 20 minuter). Det var verkligen inte lätt, armarna skakade och svetten sprutade. Men jag kom mig igenom i alla fall, man skulle väl räkna varven egentligen, men jag glömde att dra strack för alla varven så jag vet inte helt hur många jag kom. 10 varv hade jag på golvet, men jag glömde nog skriva upp typ 2 varv?!?. Nåja sak samma, det var inte som att jag var bäst i alla fall.

Muskelvärken efteråt var inte heller att leka med, jisses alltså. (Dessutom åkte vi ju hem dagen efter, så jag satt i bilen hela dagen, snacka om att jag var stel då vi äntligen var hemma)

Vad tyckte jag då?

Jag tyckte nog om det, det var ungefär så som jag hade tänkt mig, spy-tungt men ändå roligt. Jag förstår varför man vill hålla på med crossfit, just för att det är så effektivt och utmanande. Jag skulle nog bra kunna byta ut styrketräningen mot crossfit (dock går det inte för jag har inte tid (det finns ingen crossfit box i pargas) eller råd till det i nu läget) I dagsläget gillar jag nog helheten på gymmet mera. Dock känns det inte rättvist att bedöma och jämföra gymmet med crossfit efter bara en gång på crossfit. Skulle jag ha möjlighet skulle jag som sagt gärna kombinera, liksom välja det bästa av båda. Men som sagt i dagsläget skulle inget få mig att lämna gymmet, jag drömmer ju mardrömmar om att inte få gå på Dianas timmar liksom. 

på fansens begäran

Mina trogna fans (Mia och Johanna) klagade högljutt över uppdateringen här på bloggen, och ja kan ju inte annat än hålla med om att uppdateringen sugit den senaste tiden. Dock har jag bestämt att jag bloggar då jag har lust. Ibland blir det 10 inlägg på en dag, och sen kanske det går 2 veckor tills nästa gång. Just nu har det varit mycket på G. Vi var ju en sväng till Jeppis under helgen, och innan det hade vi gäster här hemma hos oss. Sen var det födelsedag och igår hade vi också fullt upp. 

Det går verkligen i vågor, bloggmotivationen. Och just nu finns det så mycket som jag vill hinna med. Nåja de skiter väl ni i egentligen, hahaha. Så jag ska inte tjata vidare om detta nu.

Istället tänkte jag skriva ner 

- det känns som att träningen börjar ge mer och mer resultat för varje vecka som går. 

- jag har fått börja öka på vikterna då jag kör styrketräning, känns skoj!

- det känns roliga att träna, antagligen för att jag hittat den träningsform som passar just mig.

- jag har fortfarande inte våga börja jogga, kan vara att det inte kommer att gå på länge ännu (med tanke på foten då alltså)

- försöker se till att jag samlar några 10-tals kilometrar / vecka på cykel. I helgen fick vi hem cykelkärran så ni kan jag cykla ensam med båda barnen. Bra, men jisses så tungt det var #dåligkondition?

- kommer på mig själv att längta till nästa pass, idag t.ex. är jag happy för att det imorgon igen är dags för step. Anton menar på att det inte är helt normalt beteende, men som tur vet jag att det finns andra likasinnade.

- Helt friskt förhållande till träningen har jag kanske ändå inte, eftersom jag drömde värsta mardrömmen och vaknade skrikande och gråtande, och då Anton undrade vad jag drömt om egentligen, svarade jag "jag drömde att Diana skulle sluta dra timmar på gymmet!". Där kan jag nästan hålla med Anton om att jag skulle behöva lite vård ;)

- En sak som inte har med den fysiska delen att göra, är att jag fått flera nya vänner på gymmet. Så skoj att ha sina gymtjejer som man träffar många gånger i veckan. Snacka om att förena nytta med nöje <3

Det var nu vad jag kom på såhär snabbt. Nu skiner solen, maten skall fixas och ja ni vet vardagen rullar vidare. Vi hörs!

1 åringen

I måndags var det minsann inte någon vanlig dag här hemma hos oss. Nej, våran lilla bebis blev mitt i allt en lite tjej på 1 år. Galet så tiden går snabbt. Vi firade bara lite smått med min mamma och syster, och Antons mamma, pappa och bror med familj. Ja Lelle var också med, men hon hör ju nästan till inredningen i vårt hus redan, hehehe. Barnen får ha ett stort gemensamt kalas här om någon vecka, eftersom kalasen blir så stora (vi snackar över 50 pers) så kändes det lite övermäktigt att ordna två så stora kalas med 3 veckors intervall. 

födelsedag!

tur att man har en hjälpsam storebror som öppnar paketen åt en

Nu är i alla fall lilla 1 åringen firad

Och så några korta rader om 1 åringen

-  hon har inlett karriären som komjölksdrickare 

-vi försöker att ge henne samma mat som vi andra äter 

( Saga är dock inte helt övertygad om att det är en bra ide, korv och ris äter hon )

- hon sover hela natten, i egen säng (snart i eget rum också)

- gör en massa ljud med munnen, mest så att spottet sprutar. 

- hon säger mamma, nanna (mat) pappa, dadde (Adde) dää (där) typ, inte sådär jätte tydliga ord ännu, men det kommer ju.

- hon drar sig upp och stå mot allt, och har äntligen lärt sig att komma ner tillbaka också.

- hon älskar att åka runt på sin pukylino

- hon gillar att äta sand och grus då vi är ute

- hon klättrar ÖVERALLT, matstolen, trapporna, stolar, bänkar, pallar, lådor.. #blirtokig

- sover skönt 2 gånger om dagen (förmiddag och eftermiddag)

- har väldigt starka känslor, JÄTTEGLAD eller helt FÖRBANNAD

-Världens ljuvligaste lilla 1 åring <3

snart är ett delmål nått

Idag kom det en hel låda med stuf som jag beställt hem från fitnesstukku. Bland annat en ny topp och ett par shorts. Jag har ALLTID haft ångest över mina fula ben, alltid alltså så länge som jag kan minnas. Och på grund av det inte ens tänkt tanken att träna (!!) i shorts (ja på den tiden som jag spelade handboll gjorde jag ju det, men det är ju snart 10 år sedan.. *känner mig gammal*) Nu i sommar har jag bestämt mig för att jag tänker skita i att jag inte har super snygga ben, jag tänker nämligen inte svettas ihjäl under varje träning i långa/halvlånga tights (så som jag gjorde förra sommaren). Man kan ju se detta som ett framsteg, liksom jag skiter i hur det ser ut, bara det är bekvämt och skönt. Får köra lite hårdare legdays nu tills sommaren (ni ser ju själva att jag försöker att "inte bry mig" men ja nog gör jag ju det i alla fall) Nej men på sant, VEM bryr sig då? Förutom jag själv då. Nu hoppas vi på sommar snabbt så att jag kan testa (nej jag kan inte testa dem före det är sommar, någon gräns måste det ju vara!)

är nöjd själv i alla fall! lite trista kanske, liksom svarta. Men sen igen passar dom ihop med vilken topp som helst. Nästa par får bli något mer spännande.

Det andra lite mer spännande (kanske?) är att jag ska prova på crossfit i helgen. Vi packar oss i bilen på fredagen och spenderar helgen i Jeppis. Dom har opengym där och jag var inte sen att haka på då min faster (som alltså tränar där alltid) frågade om jag var intresserad. Kommer säkert att både dö, spy och förstöra mina fötter totalt, men vad jag har förstått så har man inte tränat tillräckligt bra före man stött sig?!? haha nej skojade bara, men tufft kommer det säkert att bli. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning om man säger som så. 

bloggtorka

Just nu är jag nog inne i någon form av bloggtorka. Jag hittar liksom inte på saker som skulle vara intressanta att skriva om. Inte hade ni några frågor heller, så vi har väl det mesta på klart just nu?!? Igår inledde vi sista veckan med en bebis här hemma, vår lilla fröken blir ju 1 år nu på måndag. G A L E T! Idag var vi och kollade tänderna på fröken, eller tja dom räknade tänderna då hon gallskrek. Sen fick hon en tandborste och så pratade vi om matvanor. Inget nytt direkt, är mer nervös för våran snart 3 åring som skall på koll om någon vecka. Det behöver nämligen inte alls vara så självklart att han över huvudtaget öppnar munnen, men den tiden den sorgen. 

Annat då? Inte mycket nytt, träningen fungerar, maten fungerar, humöret är från en annan planet 

( orsaken kom fram på helgen.. MENS..*hurra*) 

Nej nu ska jag sluta innan jag svamlar sönder detta inlägg. Ska försöka få lite mera tid framför datorn, så kanske jag skulle prestera lite mera. 

bilden tagen för exakt 1 år sedan. Lite rundare runt magen då 

en liten Adde får också vara med, tänk så snabbt 1 år kan gå..

en snabbis

okej en kort uppdatering om mina fötter (int för att nu någon av er säkert är speciellt intresserade av dem egentligen, men det strutar jag i HAHA). Var hos fysion idag (igen) och fick mina skott i fötterna. Det gör inte direkt ont (eller jo emellanåt gör det ju nog det) men mest är det som en ilning genom hela kroppen. Sådär som när tandläkaren borrar ett hål och det ilar till i hela kroppen. Nåja man har ju fött barn också, så lite ont i foten är liksom inte hela världen.

Positivt var ändå att fysioterapeuten tyckte att jag skulle fortsätta gå på cardiotimmarna (MEN TA DET LUGNT, liksom inga hopp och så). I detta skede är det ändå positiva nyheter. För även om jag mer än gärna skulle dra mig så slut att jag nästan svimmar så vet jag ju att den dagen kommer att komma snart (ju mer jag kan vila och ta det lugnt nu, desto snabbare blir jag bra igen). Nu har jag 2 veckor paus från fysion, och sen får vi se. Jag hoppas ju att jag skulle få avboka nästa tid för att mina fötter är bra, men ja som jag redan skrev, vi får se.

På tal om fötter, finns det något äckligare? Usch jag gillar inte fötter alls. Tycker så synd om fysion som måste peta och klämma på mina hobbitfötter. Inte helt i sandalskick ännu om vi säger som så. Nej usch, måste nog ha lite fotvård här snarast!

såhär fagra är minsann inte mina fötter, och NEJ ni får inte se någon bild på dem heller. Ni vill väl somna skönt inatt? Okej så farliga är dom inte, tycker bara att fötter är så äckliga!

Dagens step var ändå jätte skoj (fast jag tog det super lugnt och försiktigt), 2 veckor sedan sist (var ju vappen förra veckan)vilket märktes, hade typ glömt hälften av alla låtar. Att boxas ut i tomma intet kändes först väldigt fånigt. Kände mig faktiskt rätt så töntig då jag viftade omkring (slog) och sparkade ut i tomma luften. Nu älskar jag det, det löser vilket dåligt humör som helst. Dessutom höjs ju nog humöret också av själva timmen, Dianas positiva pepp smittar verkligen av sig. Där ser man, man ska inte döma något innan man gett det en ärlig chans. 

Alla tummar upp för det. Och för vädret idag också, shorts och top på vår gård (hello SUMMER). En bra torsdag på alla sätt och vis, och det bästa av allt.. i morgon är det FREDAG! *hurra!* 

inspirerande, störande eller tråkigt?

En sak som jag funderat på ett tag nu är: 

blir folk störda på t.ex. MIG då jag postar något tränings relaterat på t.ex. instagram? Tycker folk att jag skryter? Är det tråkigt? Blir folk peppade, inspirerade? Eller bryr dom sig inte alls?

T.ex. en bild från senaste gymbesöktet eller från cykelturen. De bilderna och bilder på mina söta kids är ju de som får mest likes på t.ex. insta. (det tyder ju på att många ändå gillar det, eller?)  Är det någon skillnad mellan att visa vad man ätit och hur man tränat? Instagram (eller bloggen för den delen) är väl en spegling av valda delar av min vardag. Och ja, dit hör ju träningen.

Ganska snabbt har jag ändå konstaterat att jag inte bryr mig nämnvärt om någon tycker att jag skryter, att jag fiskar efter uppmärksamhet (hallå vem gör inte det som postar något på något på socialamedier över huvud taget?!!? om vi ska vara ärliga liksom) Jag tycker själv det är skoj att titta tillbaka i arkivet och se en massa glada svettiga bilder. Det ger mig en påminnelse om att träning skall vara skoj, och att jag är duktig som aktivt fortsätter. Nu säger jag ju inte att man måste bevis för någon annan att man tränar (liksom att man inte tränat om inte alla sett det), inte lägger jag ju heller upp en bild alla gånger jag tränar (förlåt nu ni som redan tycker att jag tränar för mycket baserat på mitt insta flöde).

Jag tror att det alltid kommer att finnas folk som stör sig på vad andra lägger upp på olika sociala medier. (Tydligen finns det människor som fortfarande inte fattat att de inte alls behöver läsa min blogg om den är så patetisk! Tycker lite synd om dem(?) som fortfarande dag efter dag klickar in här. Jag bloggar om vad jag vill, gilla läget eller stick!!) Jag vet själv att jag kan störa mig på "happy happy family" bilder, de dagar som vi själva haft bara gnäll och gråt. Samma sak stör väl träningsbilder för de som inte tränat(men vet att de borde ha gjort det)? eller så är det bara jag som kan störa mig på vad andra postar?!?

Jag säger på inga vis att alla måste älska träningsuppdateringar, men ibland känns det som att just uppdateringar om träning är mer provocerande än t.ex. trädgårdsfix, surdegsbak eller shopping. Någon annan som upplever det så?

Nu är jag super nyfiken på att få veta vad just DU tycker om detta. 
Blir du störd då någon postar en bild från sin 10kms länk? 
Varför/Varför inte? 

Det finns ju inget rätt eller fel, alla gör ju som de vill och bla bla bla.

Jag är bara lite extra nyfiken!

medgång, motgång och framgång

Vet inte vad felet är, mina fötter vill inte bli bra. Trodde redan att jag var OK nu, men efter promenaden med mamma i söndags (då Adam var på sin cykel och jag små sprang med honom mellan varven) och zumban igår så har jag igen ont. I ANDRA FOTEN! WTF?!?! Varför ska det vara så? Räckte det liksom inte med den ena foten? Nåja jag SKA INTE fastna i deppträsket nu. DET KOMMER ATT BLI BRA (okej, ska sluta överanvända versaler) Det måste bli bra. Jag vill kunna ge 150% nu, inte lämna bort alla hopp. Jag vill börja se resultat i cardioträningen och det gör jag INTE (hups..!) om jag tar det lugnt, vecka efter vecka. Surt!

Nu till det positiva, jag är stolt över mig själv eftersom jag ÄNDÅ (sorry) var på step idag. Jag blev inte hemma och deppade, utan jag tog det lugnt och fint på timmen istället. Foten känns lite bättre nu, men det är väl i morgon som den meddelar att detta inte var OK. Tur att Dianas timmar är så roliga att man vill gå även om man inte är 100%, känns fan som att jag är typ 48% just nu. Men också 48% är bättre än noll. *måste..vara..positiv..* 

Fysio på torsdag igen. Tänker fråga om han kan säga varför jag nu har problem med andra foten? Varifrån kommer det?

Jag ljuger ju om jag säger att det inte stör mig, för det STÖR (ok lovar, jag slutar nog!) verkligen. Jag hade tänkt börja länka nu på våren också, men med fötterna i detta skick vågar jag ju inte ens försöka.  Nå mera styrketräning bara, inget fel på det heller! Det är inte den fysiska som stör mest, utan det att jag vet att jag så lätt kan komma på fel spår då jag har motgångar, hittills har jag liksom sällan kämpat för något. Jag har provat och har det inte gått så har jag skippat det. Denna gång är det annat, har haft 10 orsaker att ge upp, men jag har ändå fortsatt. Vet ni vad som gjort att jag fortsatt? Under den senaste månaden (då min fot strejkat mer eller mindre) har jag ändå byggt muskler, tränat, bränt fett och gått ner i vikt. HEJA MIG!! Det finns ingen genväg, det kommer att komma 100 andra motgångar också. Har man, som jag, misshandlat sin kropp såpass länge som jag gjort får man räkna med att den inte orkar i samma takt som hjärnan. Huvudsaken är att det går åt rätt håll, att jag håller mig på rätt spår och att jag mår bra inuti. 

Om jag kan nå dessa resultat på några månader.. WOW tänk vilka resultat jag KAN nå om ett år. Ivrig att fortsätta! Sitter just DU och läser detta och bestämmer dig för att NU ska jag ändra på min livstil. Ta en bild som visar hur din kropp ser ut, GÖR DET! Det är inte skoj just nu, men det är jätte bra att kunna jämföra bilderna senare. Se det som ett tips!

det värsta jag vet!

för att inte bara prata om hälsa, träning, lycka .. roliga ,positiva saker så tänkte jag nu SPY GALLA över en sak som jag HATAR. Det är en uppgift som Anton aldrig anförtror mig, men då han inte är med så MÅSTE jag ju. Jag kan inte, folk blir stressade, jag blir stressad och barnen skriker. 

Jag pratar såklart om att packa matkassarna i butiken. Seriöst, det kan inte finnas någon som är sämre på det än jag. Det går åt 5 kassar för mig att packa något som Anton packar i EN. Kassarna går sönder, och sakerna krossas. Vet inte vad jag gör fel, för jag tycker ju själv att det inte borde vara kärnfysik.

Senast idag var jag ensam i butiken med båda barnen och skulle storhandla. INGEN lyckad kombo. Det värsta är ju när följande kunds varor börjar pressa på mina saker. STRESS!!

Någon som känner igen sig? eller är nu alla superpackare som Anton? 

mycket på G

just nu har jag inte alls hunnit prioritera bloggen, ber om ursäkt för det. 

Vi hörs igen då jag har lite mera tid.

om ni har önskemål, frågor eller andra skojiga idéer får ni gärna kommentera dessa!!

*tacksam*

En aktiv helg

Hejhopp, man tycker ju att det borde uppdateras flitigt på bloggen då det är (eller har varit) långhelg. Men tydligen är helgerna bloggfria för mig just nu. Nåja, vi har inte gjort speciellt mycket heller. På torsdagen var vi till Åbo, till vårdberget. Eftersom jag ju är student (JA jag måste skryta med det eftersom jag inte har någon annan utbildning *ännu*) så ville jag ju sätta på mössan. (för första gången dessutom, fråga inte vad jag gjort de andra 4 åren?!?)

Efter vårdis passade jag på att njuta av ett folktomt gym. Kände mig lite SAD, som inte hade andra planer för kvällen. Men samtidigt var det ju så skönt att vara helt ensam, jag kunde ju prova på övningar som jag vanligtvis inte gör (för att det minsann inte är fagert för någon att se på, OKEJ OKEJ man ska inte bry sig om andra egentligen men ibland gör man ju det i alla fall!) 

sen kan jag ju passa på att glatt berätta att jag komma i mina gamla jeans igen. *hurra, jubel och applåder* Detta är alltså byxor som jag gick med innan jag blev preggo med Saga. Känns så NAJS att det börjar synas lite resultat nu. *nöjd*

Igår cyklade jag, med Adam i cykelsitsen, till malmen på första maj jippo. Adam var nöjd som fick åka cykel, dessutom fick han en ballong. (som jag hade lovat honom redan på torsdagen, men sen hade dom bara fula ballonger vid butiken!) Igår var min vilodag från träning, snyggt jobbat att jag ändå cyklade 14 km, kändes i röven kan jag meddela!

Idag passade jag på att ta cykeln till gymmet, ca 8 km ena vägen. Det positiva med att cykla är att man slipper värma upp i salen. Det är typ det tråkigaste jag vet! Samma sak med cooldown, det går liksom automatiskt då man cyklar. Så tummen upp för det!

Så det om det, träning och familjetid denna helg. Så skönt att vi ännu har en HEL söndag på oss innan vardagen kallar. Fast nu lurar jag mig själv, för Anton hade väl jobb i morgon.