snart är ett delmål nått

Idag kom det en hel låda med stuf som jag beställt hem från fitnesstukku. Bland annat en ny topp och ett par shorts. Jag har ALLTID haft ångest över mina fula ben, alltid alltså så länge som jag kan minnas. Och på grund av det inte ens tänkt tanken att träna (!!) i shorts (ja på den tiden som jag spelade handboll gjorde jag ju det, men det är ju snart 10 år sedan.. *känner mig gammal*) Nu i sommar har jag bestämt mig för att jag tänker skita i att jag inte har super snygga ben, jag tänker nämligen inte svettas ihjäl under varje träning i långa/halvlånga tights (så som jag gjorde förra sommaren). Man kan ju se detta som ett framsteg, liksom jag skiter i hur det ser ut, bara det är bekvämt och skönt. Får köra lite hårdare legdays nu tills sommaren (ni ser ju själva att jag försöker att "inte bry mig" men ja nog gör jag ju det i alla fall) Nej men på sant, VEM bryr sig då? Förutom jag själv då. Nu hoppas vi på sommar snabbt så att jag kan testa (nej jag kan inte testa dem före det är sommar, någon gräns måste det ju vara!)

är nöjd själv i alla fall! lite trista kanske, liksom svarta. Men sen igen passar dom ihop med vilken topp som helst. Nästa par får bli något mer spännande.

Det andra lite mer spännande (kanske?) är att jag ska prova på crossfit i helgen. Vi packar oss i bilen på fredagen och spenderar helgen i Jeppis. Dom har opengym där och jag var inte sen att haka på då min faster (som alltså tränar där alltid) frågade om jag var intresserad. Kommer säkert att både dö, spy och förstöra mina fötter totalt, men vad jag har förstått så har man inte tränat tillräckligt bra före man stött sig?!? haha nej skojade bara, men tufft kommer det säkert att bli. Ser fram emot det med skräckblandad förtjusning om man säger som så. 

bloggtorka

Just nu är jag nog inne i någon form av bloggtorka. Jag hittar liksom inte på saker som skulle vara intressanta att skriva om. Inte hade ni några frågor heller, så vi har väl det mesta på klart just nu?!? Igår inledde vi sista veckan med en bebis här hemma, vår lilla fröken blir ju 1 år nu på måndag. G A L E T! Idag var vi och kollade tänderna på fröken, eller tja dom räknade tänderna då hon gallskrek. Sen fick hon en tandborste och så pratade vi om matvanor. Inget nytt direkt, är mer nervös för våran snart 3 åring som skall på koll om någon vecka. Det behöver nämligen inte alls vara så självklart att han över huvudtaget öppnar munnen, men den tiden den sorgen. 

Annat då? Inte mycket nytt, träningen fungerar, maten fungerar, humöret är från en annan planet 

( orsaken kom fram på helgen.. MENS..*hurra*) 

Nej nu ska jag sluta innan jag svamlar sönder detta inlägg. Ska försöka få lite mera tid framför datorn, så kanske jag skulle prestera lite mera. 

bilden tagen för exakt 1 år sedan. Lite rundare runt magen då 

en liten Adde får också vara med, tänk så snabbt 1 år kan gå..

en snabbis

okej en kort uppdatering om mina fötter (int för att nu någon av er säkert är speciellt intresserade av dem egentligen, men det strutar jag i HAHA). Var hos fysion idag (igen) och fick mina skott i fötterna. Det gör inte direkt ont (eller jo emellanåt gör det ju nog det) men mest är det som en ilning genom hela kroppen. Sådär som när tandläkaren borrar ett hål och det ilar till i hela kroppen. Nåja man har ju fött barn också, så lite ont i foten är liksom inte hela världen.

Positivt var ändå att fysioterapeuten tyckte att jag skulle fortsätta gå på cardiotimmarna (MEN TA DET LUGNT, liksom inga hopp och så). I detta skede är det ändå positiva nyheter. För även om jag mer än gärna skulle dra mig så slut att jag nästan svimmar så vet jag ju att den dagen kommer att komma snart (ju mer jag kan vila och ta det lugnt nu, desto snabbare blir jag bra igen). Nu har jag 2 veckor paus från fysion, och sen får vi se. Jag hoppas ju att jag skulle få avboka nästa tid för att mina fötter är bra, men ja som jag redan skrev, vi får se.

På tal om fötter, finns det något äckligare? Usch jag gillar inte fötter alls. Tycker så synd om fysion som måste peta och klämma på mina hobbitfötter. Inte helt i sandalskick ännu om vi säger som så. Nej usch, måste nog ha lite fotvård här snarast!

såhär fagra är minsann inte mina fötter, och NEJ ni får inte se någon bild på dem heller. Ni vill väl somna skönt inatt? Okej så farliga är dom inte, tycker bara att fötter är så äckliga!

Dagens step var ändå jätte skoj (fast jag tog det super lugnt och försiktigt), 2 veckor sedan sist (var ju vappen förra veckan)vilket märktes, hade typ glömt hälften av alla låtar. Att boxas ut i tomma intet kändes först väldigt fånigt. Kände mig faktiskt rätt så töntig då jag viftade omkring (slog) och sparkade ut i tomma luften. Nu älskar jag det, det löser vilket dåligt humör som helst. Dessutom höjs ju nog humöret också av själva timmen, Dianas positiva pepp smittar verkligen av sig. Där ser man, man ska inte döma något innan man gett det en ärlig chans. 

Alla tummar upp för det. Och för vädret idag också, shorts och top på vår gård (hello SUMMER). En bra torsdag på alla sätt och vis, och det bästa av allt.. i morgon är det FREDAG! *hurra!* 

inspirerande, störande eller tråkigt?

En sak som jag funderat på ett tag nu är: 

blir folk störda på t.ex. MIG då jag postar något tränings relaterat på t.ex. instagram? Tycker folk att jag skryter? Är det tråkigt? Blir folk peppade, inspirerade? Eller bryr dom sig inte alls?

T.ex. en bild från senaste gymbesöktet eller från cykelturen. De bilderna och bilder på mina söta kids är ju de som får mest likes på t.ex. insta. (det tyder ju på att många ändå gillar det, eller?)  Är det någon skillnad mellan att visa vad man ätit och hur man tränat? Instagram (eller bloggen för den delen) är väl en spegling av valda delar av min vardag. Och ja, dit hör ju träningen.

Ganska snabbt har jag ändå konstaterat att jag inte bryr mig nämnvärt om någon tycker att jag skryter, att jag fiskar efter uppmärksamhet (hallå vem gör inte det som postar något på något på socialamedier över huvud taget?!!? om vi ska vara ärliga liksom) Jag tycker själv det är skoj att titta tillbaka i arkivet och se en massa glada svettiga bilder. Det ger mig en påminnelse om att träning skall vara skoj, och att jag är duktig som aktivt fortsätter. Nu säger jag ju inte att man måste bevis för någon annan att man tränar (liksom att man inte tränat om inte alla sett det), inte lägger jag ju heller upp en bild alla gånger jag tränar (förlåt nu ni som redan tycker att jag tränar för mycket baserat på mitt insta flöde).

Jag tror att det alltid kommer att finnas folk som stör sig på vad andra lägger upp på olika sociala medier. (Tydligen finns det människor som fortfarande inte fattat att de inte alls behöver läsa min blogg om den är så patetisk! Tycker lite synd om dem(?) som fortfarande dag efter dag klickar in här. Jag bloggar om vad jag vill, gilla läget eller stick!!) Jag vet själv att jag kan störa mig på "happy happy family" bilder, de dagar som vi själva haft bara gnäll och gråt. Samma sak stör väl träningsbilder för de som inte tränat(men vet att de borde ha gjort det)? eller så är det bara jag som kan störa mig på vad andra postar?!?

Jag säger på inga vis att alla måste älska träningsuppdateringar, men ibland känns det som att just uppdateringar om träning är mer provocerande än t.ex. trädgårdsfix, surdegsbak eller shopping. Någon annan som upplever det så?

Nu är jag super nyfiken på att få veta vad just DU tycker om detta. 
Blir du störd då någon postar en bild från sin 10kms länk? 
Varför/Varför inte? 

Det finns ju inget rätt eller fel, alla gör ju som de vill och bla bla bla.

Jag är bara lite extra nyfiken!

medgång, motgång och framgång

Vet inte vad felet är, mina fötter vill inte bli bra. Trodde redan att jag var OK nu, men efter promenaden med mamma i söndags (då Adam var på sin cykel och jag små sprang med honom mellan varven) och zumban igår så har jag igen ont. I ANDRA FOTEN! WTF?!?! Varför ska det vara så? Räckte det liksom inte med den ena foten? Nåja jag SKA INTE fastna i deppträsket nu. DET KOMMER ATT BLI BRA (okej, ska sluta överanvända versaler) Det måste bli bra. Jag vill kunna ge 150% nu, inte lämna bort alla hopp. Jag vill börja se resultat i cardioträningen och det gör jag INTE (hups..!) om jag tar det lugnt, vecka efter vecka. Surt!

Nu till det positiva, jag är stolt över mig själv eftersom jag ÄNDÅ (sorry) var på step idag. Jag blev inte hemma och deppade, utan jag tog det lugnt och fint på timmen istället. Foten känns lite bättre nu, men det är väl i morgon som den meddelar att detta inte var OK. Tur att Dianas timmar är så roliga att man vill gå även om man inte är 100%, känns fan som att jag är typ 48% just nu. Men också 48% är bättre än noll. *måste..vara..positiv..* 

Fysio på torsdag igen. Tänker fråga om han kan säga varför jag nu har problem med andra foten? Varifrån kommer det?

Jag ljuger ju om jag säger att det inte stör mig, för det STÖR (ok lovar, jag slutar nog!) verkligen. Jag hade tänkt börja länka nu på våren också, men med fötterna i detta skick vågar jag ju inte ens försöka.  Nå mera styrketräning bara, inget fel på det heller! Det är inte den fysiska som stör mest, utan det att jag vet att jag så lätt kan komma på fel spår då jag har motgångar, hittills har jag liksom sällan kämpat för något. Jag har provat och har det inte gått så har jag skippat det. Denna gång är det annat, har haft 10 orsaker att ge upp, men jag har ändå fortsatt. Vet ni vad som gjort att jag fortsatt? Under den senaste månaden (då min fot strejkat mer eller mindre) har jag ändå byggt muskler, tränat, bränt fett och gått ner i vikt. HEJA MIG!! Det finns ingen genväg, det kommer att komma 100 andra motgångar också. Har man, som jag, misshandlat sin kropp såpass länge som jag gjort får man räkna med att den inte orkar i samma takt som hjärnan. Huvudsaken är att det går åt rätt håll, att jag håller mig på rätt spår och att jag mår bra inuti. 

Om jag kan nå dessa resultat på några månader.. WOW tänk vilka resultat jag KAN nå om ett år. Ivrig att fortsätta! Sitter just DU och läser detta och bestämmer dig för att NU ska jag ändra på min livstil. Ta en bild som visar hur din kropp ser ut, GÖR DET! Det är inte skoj just nu, men det är jätte bra att kunna jämföra bilderna senare. Se det som ett tips!

det värsta jag vet!

för att inte bara prata om hälsa, träning, lycka .. roliga ,positiva saker så tänkte jag nu SPY GALLA över en sak som jag HATAR. Det är en uppgift som Anton aldrig anförtror mig, men då han inte är med så MÅSTE jag ju. Jag kan inte, folk blir stressade, jag blir stressad och barnen skriker. 

Jag pratar såklart om att packa matkassarna i butiken. Seriöst, det kan inte finnas någon som är sämre på det än jag. Det går åt 5 kassar för mig att packa något som Anton packar i EN. Kassarna går sönder, och sakerna krossas. Vet inte vad jag gör fel, för jag tycker ju själv att det inte borde vara kärnfysik.

Senast idag var jag ensam i butiken med båda barnen och skulle storhandla. INGEN lyckad kombo. Det värsta är ju när följande kunds varor börjar pressa på mina saker. STRESS!!

Någon som känner igen sig? eller är nu alla superpackare som Anton? 

mycket på G

just nu har jag inte alls hunnit prioritera bloggen, ber om ursäkt för det. 

Vi hörs igen då jag har lite mera tid.

om ni har önskemål, frågor eller andra skojiga idéer får ni gärna kommentera dessa!!

*tacksam*

En aktiv helg

Hejhopp, man tycker ju att det borde uppdateras flitigt på bloggen då det är (eller har varit) långhelg. Men tydligen är helgerna bloggfria för mig just nu. Nåja, vi har inte gjort speciellt mycket heller. På torsdagen var vi till Åbo, till vårdberget. Eftersom jag ju är student (JA jag måste skryta med det eftersom jag inte har någon annan utbildning *ännu*) så ville jag ju sätta på mössan. (för första gången dessutom, fråga inte vad jag gjort de andra 4 åren?!?)

Efter vårdis passade jag på att njuta av ett folktomt gym. Kände mig lite SAD, som inte hade andra planer för kvällen. Men samtidigt var det ju så skönt att vara helt ensam, jag kunde ju prova på övningar som jag vanligtvis inte gör (för att det minsann inte är fagert för någon att se på, OKEJ OKEJ man ska inte bry sig om andra egentligen men ibland gör man ju det i alla fall!) 

sen kan jag ju passa på att glatt berätta att jag komma i mina gamla jeans igen. *hurra, jubel och applåder* Detta är alltså byxor som jag gick med innan jag blev preggo med Saga. Känns så NAJS att det börjar synas lite resultat nu. *nöjd*

Igår cyklade jag, med Adam i cykelsitsen, till malmen på första maj jippo. Adam var nöjd som fick åka cykel, dessutom fick han en ballong. (som jag hade lovat honom redan på torsdagen, men sen hade dom bara fula ballonger vid butiken!) Igår var min vilodag från träning, snyggt jobbat att jag ändå cyklade 14 km, kändes i röven kan jag meddela!

Idag passade jag på att ta cykeln till gymmet, ca 8 km ena vägen. Det positiva med att cykla är att man slipper värma upp i salen. Det är typ det tråkigaste jag vet! Samma sak med cooldown, det går liksom automatiskt då man cyklar. Så tummen upp för det!

Så det om det, träning och familjetid denna helg. Så skönt att vi ännu har en HEL söndag på oss innan vardagen kallar. Fast nu lurar jag mig själv, för Anton hade väl jobb i morgon.

HÄRLIG fiilis, stolt och tacksam

Hejsan hoppsan alla fina, och TUSEN TACK för all respons på det förra inlägget. WOW, min lilla blogg är minsann inte van att få så mycket kommentarer och likes. Känns jätte skoj att så många gillade inlägget och förstod vad jag ville få fram. SUPER!

Idag var det då dags att igen en gång ställa mig på vågen. Jag visste ju nog att jag kämpat hårt, ätit bra och tränat mycket. Men ändå var det lite spännande. Döm om min förvåning då vågen visade hela 3,5 kg mindre än för 3 veckor sedan. WOW, känner mig faktiskt jätte bra. Jag är stolt över mig själv, och det tycker jag att jag har all anledning att vara!

Nu gäller det bara att fortsätta i samma bana, träna hårt och äta rätt. Jag trivs så bra med mitt nya liv, och om jag skall vara ärlig så finns det saker som väger tyngre än viktnedgång. Har den senaste tiden fått höra att jag ser så mycket piggare, gladare och friskare ut. Och det är säkert sant, för jag känner mig så mycket bättre nu än jag gjorde i vintras. Jag känner att min kropp utvecklas, att den blir starkare och friskare för varje dag som går. Redan nu märker jag ju att jag kan köpa kläder som inte passat på mig på länge, dessutom sitter ju kläderna bättre då kroppen börjar bli mera tight och inte sådär pluffsig som den var innan. Ja alltså hittills ser jag inget negativt alls med mitt nya liv, jag är så tacksam över att jag äntligen vågade be om hjälp! Att våga ta hjälp av en sakkunnig är nog det som gjort att jag klarat detta såpass bra. Linda på gymmet är super duktig, glad, peppande och oersättlig för mig just nu! Tänk att Linda fått mig att börja älska styrketräning, det är minsann inte illa!

Och sen skulle jag samtidigt vilja säga att jag är så otroligt tacksam över att vi har ett så fint gym här i Pargas, sportsgym. Det är inte bara Linda som är super där, utan hela personalen är så otroligt bra. Det är ju inte någon hemlighet att jag ÄLSKAR Dianas timmar, att hon lyckats få mig att hoppa omkring på ett stepbräde i en timme är ju i sig helt otroligt (att det dessutom är jätte roligt gör ju saken ännu mer amazing) Alla i personalen är glada, alla hälsar, man får verkligen personlig service, hjälp, stöd, råd. You name it! Hoppas dom vet vilket super jobb dom gör!

Och om vi nu ännu skall snacka tacksamhet så är jag ju också så otroligt tacksam över alla som peppar, hejar och stöttar mig. Som ställer upp som barnvakter, som anpassar middagen efter mig, som tror på mig. NI vet alla vem ni är! 

Nu har jag en så otroligt fin stämning i kroppen, jag är nöjd och stolt över mig själv. Och det kan jag lova att jag inte känt på länge. 

Jag är så otroligt stolt och tacksam!

snart 20 år som överviktig

Mitt för förhållande till mat har minsann inte varit lätt. Jag har ALLTID ÄLSKAT socker, godis, kex, kakor, glass you name it. Redan som barn fick mamma rycka in och begränsa mig, säga ” nu var det sen bra Malin, inga flera kex nu”. Det var inte bara störande, utan pinsamt också. Vi hade sällan något gott hemma, fredagsgodis var typ det enda vi fick. Aldrig läsk och aldrig glass. Fredagsgodiset var heligt, det var höjdpunkten på veckan. Jag var, redan som barn, bottenlös.

Sedan förskolan har jag också varit tjock. Jag minns det ännu idag, den första gången som någon påpekade det för mig. Det var en smal liten tjej som i simhallsbastun meddelade mig att jag hade en tjock mage. Att min mage korvade sig och att det var fult. Jag minns kännslan ännu idag, hur ledsen jag blev över att hon kommenterade det. Också i skolan var det till och från alltid någon som skulle påpeka att jag var tjock, det frågades om vikt och jag vägde ALLTID mer än alla andra jämnåriga. Att jag dessutom var huvudet längre än de flesta räknades ju inte då, och det gjorde ju minsann inte saken bättre.

På sexan började jag väga mig själv hemma på mammas våg, jag märkte snabbt sambandet mellan vad jag åt och vad vågen visade. Jag började lämna bort en massa saker, onyttigheter som godis, saft osv. Hade mina godisstrejker, som sällan höll längre än någon vecka och föll sedan tillbaka till att äta ohälsosamt igen. Kilon försvann och kom tillbaka titt som tätt. På sjuan fick jag nog, det började bli intressant med pojkar och något som var poppis var att pojkarna skulle lyfta flickorna. Mig orkade ju inte någon stackars klen kille lyfta, (jävla mystiskt det där förresten, varför skulle pojkarna ens göra det?) nåja hur som helst fick jag nog, NU skulle jag banta. Jag skulle bli smal för jag ville ju också bli lyft av någon.

Jag slutade äta nästan helt. Jag var medveten om att det var fel MEN jag ville ju bara bli smal. Jag började ljuga om stora morgonmål så att jag inte behövde äta skollunchen, jag ljög att jag ätit hos vänner så att jag inte behövde äta middag. Vissa dagar åt jag en morot typ, inget mer. Lite vatten på det bara och sen god natt. Hela tiden fattade jag att det inte är såhär man ska göra, man ska inte sluta äta för man kan bli sjuk av det. Efter ett tag började kompisarna märka att allt inte stod rätt till med mig, mina kompisars mammor tog kontakt med min mamma och jag erkände väl det mesta direkt. Skit arg på alla eftersom dom förstörde min möjlighet att bli smal.

Jag fick börja gå hos hälsosystern och väga mig, jag fick också börja gå och prata med en psykolog. Jag började äta hälsosamt igen och läget var väl stabilt. Sen började jag räkna kalorier och ”poäng” och gick ner i vikt med viktväktarna istället. Dock åt jag alltid på tok för lite och ljög i matdagboken för att mamma skulle tro att jag ätit mer än jag gjort. Det såg bra ut utifrån men inuti mådde jag piss dåligt.

Hela högstadiet ut kämpade jag med detta, viljan att bli smal var stor, men sötsuget större. Jag blev väl normalviktig och hölls där tills 1 an i gymnasiet. DÅ tiltade det över åt andra hållet, jag träffade Anton och vi började gå på bio, äta HESEmat, MYSA med chips och läsk en vanlig tisdag. Ja ni vet det där vanliga. Mitt i allt hade jag någon som orkade lyfta mig, någon som älskade mig och någon som dessutom köpte godis till mig. Kilona hittade snabbt tillbaka, och där försvann också självförtroendet. Lika bra att vara fet då, lika bra kan jag äta ännu lite mera. Under gymnasietiden testade jag också att äta bantningssoppor, jag åt t.ex. INGET på mitt eget förlovningskalas vilket jag idag tycker är helt SJUKT! Dock uteblev resultaten av detta också.

Året efter studenten var jag deprimerad, inte så att jag fått en diagnos eller något men jag mådde inte alls bra. Bodde ensam i Jeppis och åt som tidsfördriv, då jag inte åt så rökte jag. Då jag var som fetast vägde jag säkert mer än jag gjort som höggravid, mådde så otroligt dåligt hela hösten, vintern och vårvintern. Efter en resa till sverige i APRIL 2011 bestämde jag mig "NU SATAN får det vara nog". Jag började räkna poäng med viktväktarna igen och rasade i vikt, efter ett tag försvann inte kilona i samma takt längre och det klarade jag inte av att se. SÅ jag slutade äta igen, rökte som en tog, drack cocis zero och åt lite vattenmelon mellan varven. Hela sommaren 2011 gick ut på att ljuga om VAD jag ätit, så att INGEN skulle märka något. JAG klarade det rätt så bra. Vissa dagar åt jag, men följande dag var det totalt stopp. Denna gång hade jag också börjat träna lite smått, gå på zumba och pump på gymmet och gå ut och gå. Jag gick ner mer och mer i vikt men mådde ändå inte bra.

I augusti var vi till Turkiet, vi firade min pappa som hade fyllt 40. Mitt i allt var jag på ett all inclusive hotell och då kunde jag inte motstå frestelsen att äta, dessutom var jag ju tvungen, där var ju hela tiden någon som såg om jag åt eller inte. Hade tillräckligt svårt att smygröka.

Efter resan var det bättre, jag insåg att jag inte blev tjock av att äta mat och började sakta men säkert hitta någon liten form av balas igen. BOOOOOOM nästan smäll, positivt graviditetstest. Nu var det slut på att svälta sig själv, eftersom det ju inte var bra för bebisen i magen. Och direkt tiltade det över till andra hållet. Om jag nu ändå skall gå upp i vikt kan jag ju lika bra äta lite till då. Så i 9 månader åt jag massa godis, skräp och skit. Hade ångest över varje besök till rådis eftersom vikten bara ökade och ökade.

Sommaren 2012 föddes Adam, jag gick ner i vikt den första tiden eftersom jag nu inte åt en massa skit och ja så hade jag ju varit gravid. Men efter någon månad började godiset bli mer en vana än ett undantag igen. I september satte jag ner foten, aktiverade mitt gymkort och började äta hälsosamt igen. Tränade aktivt och mådde bra, kunde inte fuska med maten heller eftersom jag ju AMMADE. Behövde ju äta för Adams skull. Gick ner i vikt och började se resultat av träning och hälsosam kost. Började trivas i min egna kropp, älskade att träna och njöt av att kunna gå i normala kläder igen.

Följande smäll kommer då i början på hösten 2013, POSITIVT graviditetstest igen. I början gick det bra, jag svällde inte alls upp utan gick upp något 100 g mellan rådiskollarna. Jag höll mig i skinnet men led av att inte få träna. Eller visst fick jag träna men det var ju inte skoj då jag inte fick ge 120%. Efter vecka 16 slutade jag träna och började äta istället. Kilona hittade tillbaka och DÅ gav jag upp. SKIT SAMMA DÅ, tänkte jag och vräkte i mig. Under andra halvan av graviditeten gick jag igen upp en massa! Och mådde skit!

Sommaren 2014 kom, Saga var nyfödd och 5 veckor efter förlossningen var jag tillbaka på gymmet. NU ska alla kilon bort! Jag tränade och tränade men orkade inte tänka på vad jag åt. Till en början höll jag mig under veckorna men på helgerna fanns det inga gränser. Godis, godis och godis. Jag slutade att gå ner i vikt och började istället stampa på stället, till och med öka lite i vikt. Kastade in handduken, tränade för att komma bort en stund hemifrån och för att jag tyckte det var skoj, dock uteblev resultaten och viktminskningen.

Efter NYÅR tog jag sen tag i saken igen, frågade om hjälp och råd av folk på gymmet, blev tipsad om att kontakta Linda. Tvekade lite, för jag skämdes ju så över hur illa jag behandlat min kropp, skämdes över att jag hade så lite ryggrad att jag kunde äta 400g godis på en vanlig onsdag. Skämdes över att jag inte alls var så duktig som jag ville tro själv. Skämdes över min fetma, skämdes över siffrorna på vågen.

Men till min stora lycka kändes det rätt från första stund, Linda gav mig hopp och pepp. Hon hjälpte mig att hitta balansen. Och för det är jag evigt tacksam! Nu har det snart gått 3 månader sedan jag började och jag har inte ångrat mig en sekund. Jag håller tummar och tår att detta blev min vändpunkt, att jag inte faller tillbaka till gamla vanor flera gånger. För jag märker ju på kroppen att den tar mer och mer stryk för varje gång jag rasar och ökar i vikt.

Med denna text vill jag berätta min historia, en historia om en tjej med en ätstörning. Jag vill belysa att en ätstörning inte alltid gör att man blir smal och underviktig, jag tror att många (om inte alla) överviktiga också har en ätstörning, men den syns inte lika tydligt. För många tycks tro att man väljer att vara överviktig. Det kan vara lika svårt för en överviktigt att ta tag i sina problem som det kan vara för en underviktig.

tillbaka igen

Hejsan hoppsan, det blev visst en liten paus här över helgen (okej då fredag - tisdag). Ibland blir det så, jag vet ju själv att jag inte orkar läsa andra bloggares orsaker till varför de inte bloggat under en tid så därför väljer jag också att inte tråka ut er med det.

Helgen i Jeppis var bra, tung, rolig, ledsam.. Att träffa släkten är ju roligt, speciellt de som man så sällan annars ser. Dock känns det så trist att vi alltid ses på en begravning.. Och begravningen då, en fin liten begravning med de närmaste. Efter begravning och minnesstund träffades släkten på en restaurang för att äta middag, följt av "efterfest" (min kusin "M" som kallade det till efterfest) hos min faster.

dags att packa väskan igen

Imorgon har vi TIDIG väckning, vi (saga och jag) sätter oss på tåget och tuffar iväg mot Jeppis. Vi stannar bara över helgen och åker hem redan på söndag. Orsaken att vi åker är helt enkelt för att jag ville vara med på min gamlafammos begravning <3 

Fast man tycker att man inte skall vara borta länge så är det helt galet hur mycket som skall packas ändå. Lite mindre nu då jag bara har ena barnet med mig, men ändå. Adam får åka ha kvalitetstid med sin pappa. Jag kände att jag inte orkar ha ensamt ansvar över två barn på en begravning. Och då passade denna lösning bra, hade tänkt åka själv i något skede MEN då började mamma hjärtat blöda lite för mycket så Saga fick komma med i alla fall.

Idag har jag provat mina nya skor. Stor materiell kärlek! Dom var inte bara super snygga utan också bekväma. Hoppas dom nu skall hjälpa mina fötter att snabbare bli bättre. Körde lugnt idag också, känns lite trögt att inte hoppa och studsa till 120% men vad gör man då? Det gäller ju främst att göra det bästa i en dålig situation. Fötterna känns riktigt okej idag också, vilket gör mig glad och hoppfull. 

Nej men vet ni vad. NU har jag inte tid att sitta här mera. Har packat exakt noll saker och hade nog tänkt hinna sova lite inatt också. 

hälsoresan

Nu tänkte jag tala lite om resan ur ett hälsoperspektiv. Så ni som anser att man "måste unna sig ohälsosamma saker under sin resa" (eller egentligen är det nu som behöveläsa detta..) kan skippa detta inlägg (eller egentligen är det nu som behöver läsa detta..). Helt ärligt var jag lite rädd för hur min hjärna skulle fungera då vi var i London. Liksom i vanliga fall fungerar den ju såhär:

"oj najs, semester NU ska vi unna oss allt. Efterrätt alla dagar, glassar, godis varje kväll, läsk i mängder osv." 

det fanns liksom inte något mellan läge alls förr. Denna gång var jag dock medveten, hade från början bestämt att detta inte skall bli en resa som jag "unnar mig" en massa, inte en frosseriresa. Och faktiskt gick det över alla förväntningar. Det känns inte alls som att jag missade något, verkligen inte. Förr om jag varit på "diet" har det ju känts helgalet att åka på semester utan att äta en massa gottigott.  Resans orsak har typ varit att äta, t.ex. om man åker på kryssning så är det ju buffén om man ser fram emot, right?!? Och ska vi ärliga är det ju nog efterrätten som lockar mest. Och skulle jag inte äta då, så hade det har ju känts som att jag missar halva resan typ. Nu tänker jag annorlunda!

Nu åt jag verkligen gott alla dagar, men hälsosamt. Jag år goda sallader, goda biffar med sallad eller grönsaker. Jag år frukter, nötter, drack smoothies och allt sådant. Det fanns ju så mycket som var både gott och hälsosamt så jag kände inte att jag saknade något alls. Det är klart att jag åt mera än jag äter hemma, men DET kändes okej. Såhär på vardagar äter jag t.ex. inte frukt på kvällen men det UNNADE jag mig på semestern. Hahaha sitter och skrattar åt mig själv, för jag skulle verkligen ha skrattat ihjäl mig om jag läst detta för ett år sedan. Då levde jag mera efter mottot "frukt är gott men inte godis!". Galet hur man kan ändras snabbt, och jag är så tacksam över att jag gjort det.

Sista kvällen ville jag ändå äta lite efterrätt, så jag tog en bit cheescake, med saltkolasås på. Himmelskt god (jag var så sugen på den så jag inte ens har en bild på den *ups*) men efter bara några tuggor blev den för söt. Jag njöt av kakbiten ändå, men efteråt mådde jag riktigt illa. För mycket socker för mig som inte längre är så van med just socker. Det hela slutade med att jag fick ont i magen och fick springa på WC någon extra gång = inte värt det. Kroppen meddelade direkt "hördu du tjejen, jag är inte intresserad av socker längre, oberoende av hur gott det smakar i din mun" och ja det fiffigaste är väl att lyssna på kroppen?!?

Ja och så drack jag ju något glas rödvin också, alltså jag känner mig så vuxen nu då jag igen kan dricka rödvin. För tydligen är det mera vuxenpoäng än tvåbarn och hus? Ja inte kan man ju säga att jag är den fiffigaste indianen i kanoten inte, men sen igen så har jag ju aldrig påstått det heller.

Summasummarum kan jag ju bara konstatera att det inte var någon konst att äta "normat" också i London. Nästan lättare än hemma, färdiga fruktskålar i alla butiker och på alla cafeer, skulle minsann inte tacka nej till det här hemma i Finland heller.

att äta hälsosamt behöver ju inte alls vara tråkigt, istället för franska väljer man en sallad som (om vi skall vara ärliga) smakar så mycket mer. Det ena behöver ju inte utesluta det andra, ibland franska ibland sallad. Lagom är bäst!

Jag är jätte stolt över mig själv, över att jag kunde njuta av resan, av maten, av allt utan att frossa i onödigheter. En HELT NY upplevelse för mig!

Nu vill jag på inget vis försöka ge dåligt samvete till de som unnar sig lite extra på sin semester! verkligen inte. Skulle jag ha det mellanläget inom mig skulle jag gärna göra det också, men eftersom jag vet att JAG lätt går över till ett hejdlöst frossande så fungerar detta bättre för mig. Mina medresenärer led inte av att jag åt hälsosamt och jag led inte heller. 

Win WIN! 

Och om vi ska vara HELT ärliga så kändes det riktigt najs att ha gått ner 1 kg under semestern, 
DET HÄNDER JU ALDRIG!

berg och dahlbana

Alla dagar skall ju inte vara solskensdagar men denna dag har minsann varit gråare än gråast. Även om solen nog sken där ute nästan hela dagen. Min fot (eller egentligen mina fötter) började krångla igen och det gör min bara så otroligt ledsen och frustrerad. Igår var jag så taggad och peppad, så lycklig över att äntligen, efter 2 veckors paus från cardioträningen, kunna jumppa utan hinder. Men NEJ fotjävlen började ju bråka i alla fall, och jag grät på vägen hem. Jag kände mig så otroligt uppgiven, det kändes så otroligt orättvist att jag, som aldrig tidigare haft problem med krämpor, nu skall ha problem hela tiden. Först var det ju vaderna och nu foten, nej inte ens ena foten nu mera utan båda fötterna. Nåja som vanligt lättade det på trycket att gråta lite, att bara få ut all frustration. 

Idag är en ny dag, dock var humöret lika nere som igår. Jag deppade seriöst över halva dagen idag. För att jag inte skulle kunna gå på step idag heller. 

MEN sen bestämde jag mig för att inte ge upp och deppa, jag bestämde mig för att köra lite positivt tänkande. Jag resonerade med mig själv, att jag visst kan gå på step timmen, måste bara ta det lugnt. Jag tänkte att jag i värsta fall bara får vara med på muskeldelen och sitta och titta på under resten av timmen men jag hade bestämt mig för att gå. DÅ vände humöret, DÅ i den sekunden bestämde jag mig för att jag inte skall haka upp mig på att mina fötter bråkar, jag får helt enkelt göra det bästa av situationen. Ändra på mitt eget tänkande och fokusera på det positiva.

lite positiva bilder, jag vet att mina byxor är to die for, jissus vad jag älskar dem. #ego

Sagt och gjort, jag åkte iväg till gymmet och kände det vanliga pirret i magen, pirret av lycka och glädje (okej nu tycker många av er att jag måste söka hjälp, att jag inte kan vara helt fiffig som känner lyckorus av att åka till gymmet men DET GÖR JAG!). Och hur gick det då? Ja tackar som frågar, det gick bra! Jag tog det lugnt (även om min kcal förbrukning var högre än vanligt, hallå?!?) jag njöt av varje minut och insåg ännu mer hur mycket jag saknat dessa timmar. Och fötterna fungerade bra, gjorde inte ens ont! Jag hoppade inte alls egentligen, okej några små skutt kunde jag ju inte låta bli att göra, men i det stora hela tog jag det lugnt. Ändå blev jag svettig, ändå höjdes pulsen och det var skoj i alla fall. Detta ger mig hopp för kommande veckor, hopp om att jag kan gå på de timmarna som jag älskar fast mina fötter bråkar, jag kan njuta fast jag inte kan köra 110% just nu. Jag ger inte upp, jag kämpar vidare! Alltid kommer det att komma små hinder på vägen, fysiska eller psykiska och det gäller ju bara att inte låta dem hindra en, det gäller bara att ta sats och komma över dem. Kommer man inte över dem själv är det ju jätte bra om man har andra som hjälper en över. 

I mitt fall är det ett helt gäng av människor som hjälper! 

kompisar, familjen, alla fina typer på gymmet, läsare här på bloggen.. listan kan göras lång!

 *tacksam*

 känns så otroligt fint, för även om jag gör detta 100% för min egen skull så är jag inte ensam. 

TACK FÖR ATT NI FINNS <3

vad är målet?

Fick en fråga om hur många kilon som jag totalt vill gå ner, liksom vad är målet?

och för att kunna svara på den frågan tänkte jag samtidigt fundera lite på målet med den nya livsstilen sådär över lag.

Är målet att bli smal? 
eller vad är målet med hennes träning? 
Varför tränar hon 5 av 7 dagar på en vecka? 
Vad vill hon egentligen nå med sin träning? 

Det surrar säkert runt, en rad av frågor i era huvuden. Vissa av er som läser min blogg känner mig personligen, vet min historia (en historia som hittills aldrig haft ett sunt förhållande till mat, men mer om det i ett annat inlägg) medan andra kanske halkat in hit via t.ex. FB och inte känner mig på annat sätt än via bloggen. För att alla skall vara på det klara med vilka mål jag har med min träning och min nya livsstil, tänker jag därför svara på några frågeställningar kring just målen.

Nej, målet med min ändrade livsstil är inte att bli smal. Jag har under mitt 24 åriga liv aldrig varit smal och jag tror inte heller att jag någonsin kommer att bli just smal. Inget fel på att vara smal, tro mig jag har drömt om att vara smal en stor del av mitt liv, men jag har insett att det är inte det som är mitt mål längre. Att bli smalare däremot, det är ett mål. Att gå ner i vikt och fettmassa är något som jag strävar efter. Målet är att bli sund, att känna mig frisk i kroppen. Jag märker ju redan stor skillnad och ser med glädje framemot hur det kommer att kännas om några månader.

Från början var målet med träningen att öka förbränningen i kroppen, vilket i sin tur skulle snabba på min viktnedgång. MEN rätt så snabbt började jag älska träningen, för att den gjorde mig glad, fyllde mig med energi och bevisade för mig själv att jag KAN. Därför orkade jag också träna hela hösten även om maten inte riktigt var av den hälsosammaste sorten. I dagens läge har jag inte några specifika mål med min träning, jag vill bli stark i kroppen och jag vill se bra ut. (förlåt att jag är ytlig nu men det är sant, jag vill att det i något skede skall börja synas att jag tränar, inte bara genom att vikten minskar utan även genom att få lite synliga muskler.) Jag drömmer om att testa på crosfit, jag har som mål att kunna dra 5 st leukan, jag skulle vilja kunna jogga och drömmer i hemlighet om att någon gång klara av ett halvmarathon. Jag har små delmål som inte känns omöjliga, men som jag vet att jag kommer få kämpa för, för att kunna nå. 

Främsta målet med träningen är ändå att ge mig en paus i vardagen, att få fokusera på annat än barnen några timmar i veckan gör mig så otroligt gott. Träningen gör så mycket för mig, inte bara fysiskt utan MINST lika mycket psykiskt. Älskar att jag ÄLSKAR att träna.

Ja så hur många KG har jag tänkt bli av med? Det är faktiskt en fråga som jag i dagens läge inte kan svara på. Jag skulle väldigt gärna se att jag i något skede skulle klassas som "normalviktig" enligt mitt BMI, även om jag är medveten om att BMI inte säger allt. Dock är inte detta något som jag kommer att haka upp mig på. Jag vill känna mig bekväm i min egen kropp, jag vill kunna köpa de kläder som jag tycker att är fina utan att alltid tänka "finns det månne XL av denhär". I dagsläget känns det som att jag nog vill få bort minst 20kg. Det låter sjukt mycket jag vet, men cirka gurka det. Det är mycket, och det kommer ta tid. Jag kommer låta det ta den tid det tar, jag kommer träna hårt och äta hälsosamt. Jag kommer vakta på mig själv och se till att jag varken börjar banta eller frossa. Jag känner mig trygg med det hjälpen och supporten som jag har från Gymmet, från vännerna och från familjen. 

Att i snitt träna 5 av 7 dagar i en vecka låter kanske mycket, det är det ju nog också MEN det är inte för mycket. Många som följer mig och min resa mot ett hälsosammare liv påpekar att jag inte skall träna så mycket. "kom ihåg att vila också" "man ska inte träna sådär mycket" osv. är fraser som jag möter så gott som dagligen. Hittills har jag bara svarat dem att jag följer mitt tränings schema och känner mig trygg med det. De order som jag fått av min PT är att inte styrketräna för mycket, för det är oftast då man skadar sig. Cardio träning och muskeluthållning får jag träna "så mycket jag vill". Det är klart att jag lyssnar på kroppen, och det är klart att vilodagar är viktiga. Men en vilodag behöver inte betyda att man ligger och spottar i taket (även om det kan göra det och då är det såklart OKEJ!) en vilodag kan också vara att man går ut och gå t.ex. Visst märker jag ju på min kropp att jag kanske belastat den lite väl mycket nu, eftersom jag också fått en del skador, men samtidigt så är det ju inte något värre än att jag fått ta det lite lugnt mellan varven.

HUR är det med dig och din träning? VAD HAR DU FÖR MÅL?