när lillan kom till jorden, det var i maj..

Tänkte att ni kanske skulle vilja läsa en förlossningsberättelse om då Saga föddes. Kan ju passa på att skriva den nu då Adam är på språng med pappan och Saga ligger nöjd i sitt babygym.

Hela förloppet började med att jag vaknade vid 4 tiden söndagen den 18.5. egentligen kände jag bara att jag behövde gå på wc, steg upp och gick också på WC (jag förstår att ni kippar efter andan av spänning redan ) märkte då att slemproppen höll på och lossna och blev lite glad. Skulle ringa till TYKS på måndagen för att boka tid för igångsättning, var nu i v. 31+4. Så ett litet hopp tändes, kanske jag inte alls skulle behöva igångsättning denna gång. Började inse att det nog hände en del i kroppen, värkarna kom rätt så snabbt egentligen. Behövde inte fundera så väldigt länge på om något var på G eller inte. Vid 6 tiden väckte jag Anton och meddelade han nog inte kommer att kunna åka på jobb idag. Anton meddelade också sina föräldrar att dom nog får förbereda sig på att ha Adam det kommande dygnet.

Vi låg i sängen och kollade på lite film, vilade lite och roades av att klocka lite värkar. Ringde förlossningen vid 9 tiden, främst för att fråga om lite råd. Jag hade ju inte varit med om detta innan eftersom Adams förlossning inte kom igång av sig själv. Timmarna gick och jag började ha mer och mer ont, vid 14 tiden bestämde vi oss för att det nog skulle vara bra att åka in. Att vinka av Adam var jobbigt, ända gången som jag grät under hela den dagen var då jag vinkade hejdå till honom.

Vi satte oss i bilen och styrde kosan mot Åbo, i bilen avtog värkarna och jag somnade. Kändes ju lite töntigt att jag som redan hade haft rätt så ont nu mitt i alls somnade och inte kände speciellt mycket. Vi åkte i alla fall in till förlossningen för att kolla läget. Fick ligga i kurvan och hade väl en värk under den halvtimmen. Skämdes, här ligger jag som redan fött ett barn alldeles för tidigt, FAN också kanske det bara var förvärkar? Efter att barnmorskan sagt att "man behöver ju inte komma in bara för att det gör lite ont, vattenavgång brukar vara ett bra tecken" tänkte jag att jag nog ändå kommer att få boka in tiden för igångsättning.. Hon gjorde i alla fall en indre undersökning och såg riktigt överraskad ut. "öppen 4 cm" ja nog kan du ju ha haft lite ont då i alla fall. Nu kändes det bättre, jag hade inte haft helt fel i alla fall, något hade hänt.

Vi bestämde oss ändå för att åka hem och vila lite till, åkte via donken och åt en burgare. Sen hem. Jag lyckades till och med sova nån timme. Då jag vaknade efter nån timme hade jag riktigt ont, "nu var det minsann inte roligt längre" Vi åkte in igen vid halv 7. 7 tiden låg jag i kurvan igen. Nu hade jag rätt så ont och fick verkligen anstränga mig för att kunna "andas mig igenom varje värk". En ny indre undersökning gjordes, öppen 7 cm. Vi uppdaterade de närmsta och fick sedan ett förlossningsrum.

Jag andades mig igenom värkarna och efter en stund fick jag sen äntligen den efterlängtade lustgasen och efter det gick allt snabbt. Jag minns väldigt suddigt från vad som hände sedan. Jag låg och yrade om allt mellan himmel och jord. Anton tyckte att det blev lite tråkigt eftersom jag inte var så kontaktbar. Jag hade någon egen teori om belöning. OM jag klarade av värken fick jag dra ett bonus sniff av gasen, det sniffet som gjorde att det blev lite extra roligt. I något skede tror jag att jag nästan tuppade av, av lustgasen.

Mitt i en värk kände jag att något exploderade, "nu gick vattnet" konstaterade jag då till Anton. Ring på klockan. Barnmosrkan kom in och konstaterade då samma, jepp vattnet hade gått. Då kände jag att jag gärna skulle börja krysta. En siste undersökning gjordes och jeep det var fritt fram att börja krysta. 3 krystningar senare var hon ute. Jag tittade förvånat på Anton och frågade "VA?!? va de färdigt ren?" Sen måste jag fråga om det verkligen blev en tjej. Och ja det blev det, vår lilla Saga var här.

Jag kände mig så otroligt pigg och kry. Var på så himla fint humör, låg där och tittade på vår fina lilla "Adam kopia". Jag syddes med några stygn och då klagade jag lite på smärta. Haha hade just klämt ut ett nästan 4kg tungt barn men att sys gjorde ont. Sen var det dags för lite amning innan jag gick i duschen. Åt som en häst, GUD så hungrig jag var. Blev inte ens mätt av det som jag hade på min bricka. Vi pratade och var så lyckliga med Anton.

Sen var det dags att åka upp på avdelningen, Anton fick åka hem. Det som suger med att inte ha familjerum. Låg hud mot hud med Saga, mässade med lite olika människor och räknade timmarna till kl 4 då dom skulle komma och kolla till oss och klä på Saga kläderna. Såg framemot att få lägga henne i egen säng och få sova lite själv också. Inte för att det inte var mysigt att ligga hud mot hud, men jag kunde ju inte somna så..

Klockan 4 öppnades dörren och in kom en annan mamma och en skrikande bebis. Saga tvättades och kollades och fick kläder på sig. Hon åt och somnade sedan i sin egna säng, men grannens bebis gallskrek hela natten. TYPISKT!








Trivdes inte alls på själva BB avdelningen, personalen var snorkig och där var varmt och svettigt så vid 14 tiden följande dag satte vi oss i bilen och åkte hem.

Pappa berättar om Adams förlossning

Jag har ju redan skrivit min förlossningsberättelse men nu har också Anton skrivit om hur det var den dagen då Adam kom till oss. Här kommer alltså förlossningsberättelsen ur Antons perspektiv.
 

Det var den sista kvällen hemma och både jag och Malin var ganska nervösa. Sedan var det väckning halv 7 på måndag morgon och sista grejerna packas med, det hela sluta med 4st väskor kändes lite mycket för vad jag trodde skulle vara en typ 3dagars vistelse., men så va det.

Väl på tyks så började den låååånga väntan , tror att vi båda trodde att det skulle gå snabbare när man nu va där men int någo annat på måndag än bollen in i Malin. Och mitt i kaffe o smörgås ätande i kantinen sa Malin: nej nej nu kommer den men hon mena bara bollen, trodde för någon sekund ren att de var bebisen, sakta gick vi upp tillbaka till rummet. Sen vänta tills klockan blev halv 11 på kvällen o sköterska kom o sa att det e dags o släppa pappa hem o sova, efter några tårar så var jag på väg hem, det e nog bland de värsta att fara hem och veta att de mitt i allt kan börja hända något.

På tisdag morgon var det mera action o vi slapp till läkaren som bestämde att fosterhinnorna skulle spräckas.

E stund senare så var det dags att flytta ner till förlossningssalen, Måste där i mellan föra hälften av ”Bagaget” till bilen. Nere på förlossningen så undersökte dom lite, spräckte fosterhinnorna och det kom foster vatten, de gällde att hålla sig i huvud ändan ännu i detta skede. Och sen började sen ge medicin för att de hela skall starta.

Här tyckt jag att det var lämpligt att gå o äta fast det enligt logiken int va smart när alla ha sagt att många börjar må illa o spyr av att vara med på förlossningen, men va gör man e man hungrig? Bara till att traska till Hese på hamburgare o franskis. De var en konstig måltid, de var en märklig känsla att sitta där i solen o äta o fundera att ”händer det något där inne nu?” ”borde jag vara där?”. O så var det ju sista måltiden som åts innan man var förälder. Efter maten var det bara att gå tillbaka till tyks och förlossningen. Nu börjar det hända grejjer, Malin börjar andas ansträngt o det börjar ta lite ont. Efter en tid så kallade vi på barnmorskan och hon introducerade Malins ”bästa vän” lustgasen, det hjälpte en hel del.

Kring 5 tiden så ringde Malins telefon men det var för mycket på gång och Malin var helt borta av lustgas och gick inte att ordentligt föra en konversation så jag beslöt att stänga av den. Värkarna blir hårdare och hårdare och jag försöker sitta bredvid Malin och lugna och stöda henne.  De e int det lättaste när det känns som de int har nån effekt men enligt vad jag hört efteråt så hade det nog ändå.  Vid 5 tiden blev värkarna så hårda att lustgasen int längre räckte till och jag klämde på sköterska knappen o begärde epidural bedövning åt Malin o hon bara nicka.

15 min senare kom läkaren som skulle sticka epiduralen in o de var bara för Malin att lägga sig på sida och jag satte mig i fotändan o försökte klappa om henne. Sedan gjorde jag de som jag int borde ha gjort, men de såg så spännande ut när läkaren stack epidural så jag kikade lite mot ryggregionen o såg bara blod o stora nålar o slangar, de va nära att de svartna framför ögonen men kunde samla mig.

En halv timme senare så började epiduralen verka o de tog inte ont längre och Malin var tillbaka, de gick att prata igen. Nu var det ganska lugnt i 1,5 h sen börja de ta ont igen o vi kallade på sköterska o hon undersökte Malin och sen fick hon en till epidural dos och det blev lugnt igen. Jag börjar vara ordentligt hungrig men nu var det nog så nära att jag inte ville fara i väg o äta. Får duga med det som är kvar av tuc-kexen o några bitar choklad o lite kaffe som jag hade kvar i min termos, som jag hade med hemifrån. Kl 21.45 så var det dags igen att kalla på sköterska när det började vara häftiga och onda verkar igen. Nu hade det bytt sköterska till natten o det råkade var en som prata flytande svenska, vilket kändes lugnt och tryggt.

Barnmorskan gav nu 2 alternativ efter att ha undersökt hur mycket Malin var öppen.  Antingen ställa sig upp i ca 20-30min och efter det borde det vara klart att krysta eller en dos epidural till. När sköterska fråga så sa jag spontant att vi står upp i då 20-30min o så blev det efter en mycket kort ögonkontakt med Malin. Nu fick jag för första gången en uppgift, jag skulle förse Malin med vatten mellan värkarna och lägga en kall våt handduk på pannan. Nu är det nära, nu ser jag också Adams huvud o försöker ändå koncentrera mig på Malin så att hon skall orka till slut. 30min efter att epiduralen slutat verka så är han född o äntligen här.

DET ÄR NOG DE HÄFTIGASTE MAN KAN VA MED OM, 

finns inte någon upplevelse som kan motsvara det här.

Anton Helenius

Gammelmoster och mammas kusiner på besök

Idag kom Adams gammelmoster (min moster alltså) och mina kusiner hit och kollade på killen. Adam sov under hela besöket och var en perfekt famn-bebis. Han sover lika bra i allas famnar vilket är bra, kul för gästerna också eftersom det betyder att han kan vara mycket i deras famnar också :) på bilden är Adam i min kusins famn.

Förlossningsberättelse

Vi hade tid för igångsättning till TYKS på måndagen den 11.6. Vi skulle infinna oss på avdelning 312 vid 8 tiden på morgonen. Trotts att vi båda var väldigt nervösa sov vi rätt okej natten till måndagen, vilket var väldigt tur! Då vi kom upp till avdelningen fick vi träffa en barnmorska som visade var min säng var och var jag kunde lämna mina saker. Sen fick jag byta om till sjukhuskläder, HOTTA kläder verkligen. Vi fördrev förmiddagen genom att ligga och slötitta på TV, göra några CTG-kurvor och vänta på läkaren. Tillslut var det så min tur att träffa läkaren, som undersökte mig och satte in en "ballong" som skall irritera livmoderhalsen så att den öppnas. Själva ingreppet i sig var ganska så obehagligt men det gjorde inte ont. Dom satte helt enkelt in en lång pinne med en ballong på ändan som dom sedan fyllde med vatten. Ballongen var i storlek med en golfboll. Och när den sen kommer ut så har man öppnats 3 cm. Andra ändan på ballongpinnen tejpades fast i mitt ben och jag fick order om att dra i pinnen en gång i timmen för att ytterligare irritera lite där nere. Så det gjorde jag en gång i timmen samtidigt som vi försökte få timmarna att gå. Anton for iväg och käka lunch och jag åt sjukhusmaten, första intrycket av sjukhusmaten var inge vidare. Grynkorv, mos och broccoli. Verkligen lite udda mat. Låg i CTG-kurva emellanåt och där emellan var vi ut och traska lite i sjukhuset, ner till kantinen (älskar att använda det ordet, kantin :p istället för cafeteria) Vid 6 tiden kom ballongen ut och det var ungefär det som hände på måndagen. Vid 10 tiden åkte Anton hem, det var skit jobbigt att bli kvar ensam på sjukhuset även om jag hade dator och filmer att kolla på.

 

CTG-kurva

              

Sjukhuskläderna ;) snyggt bara värre ;)

Tisdagen 12.6.12Vaknade väldigt tidigt, inget hade hänt under natten. Kände mig otroligt bajsnödig, men tänkte inte mer på det. Försökte gå på WC flera gånger men inget kom, tänkte att det var nu fan så typiskt att jag skulle få förstoppning just nu. Fick igen ligga i kurvan, sen var det morgonmål och så kom Anton. Sköterskan kom och hämtade oss, vi skulle på läkarundersökning. Väl där på undersökningen såg hon att jag nu var öppen 3cm, så nu skulle dom svepa hinnorna. Vi fick packa ihop sakerna, Anton förde en del till bilen och sen for vi ner till förlossningsavdelningen. Barnmorskan visade oss vårt rum och gick sedan för att hämta en annan läkare som svepte hinnorna då alltså. Det såg ut som en stor virknål som dom tryckte hål på hinnorna med, det kändes knappt alls. Mitt i allt rann det bara ut en massa vatten, det var en väldigt intressant känsla ;) nu blev jag lite nervös, får se när det börjar. En tid gick utan att det hände något alls, nehep. Nu skulle jag också få värkförstärkande dropp, min stora skräck alltså. Jag skulle få en kanyl i handen. Rädd som en lite gris var jag, Anton kramade om mig medans de stack. USCH!! Sen började det småningom göra mer och mer ont, i baken och ryggen. Som mensvärk.

 

i förlossningssalen, på den andra bilden hade jag redan rätt så ont

 

värkförstärkande dropp, här var det "bara" 50ml/h men det höjdes senare till 90 ml/h. Efter att dom svept hinnorna lade dom en liten grej på As huvud som mätte hans hjärljud och såg til att han mådde bra där inne i magen.

Började få mer och mer ont, vi gick omkring lite i korridoren och jag var på toaletten. Fick ännu lite mera ont och började andas mig igenom värkarna, hade inte tänkt speciellt mycket på HUR man skall andas och sånt. Kom bara ihåg att man skulle räkna till 3 då man andas in och detta skulle ske genom munnen, sen då man andas ut skall man räkna till 4 och andas ut genom näsan. Rätt bra teknik var det i alla fall. Värkarna började dock komma allt tätare. Mätaren som skall mäta värkarna fungerade inte på mig, apparaten registrerade endast värkar om jag låg stilla och på rygg. OCH det gick minsann inte alls det! Barnmorskan frågade om jag ville prova på lustgas, hade hört mycket om den, både positivt och negativt så jag tänkte att jag kunde prova. Och lustgas var verkligen min grej, så sjukt roligt! Blev full som en liten tonåring och enligt Anton gick det inte riktigt att prata med mig mera. Jag låg och tänkte att detta är som att vara full, det kändes som att allt som hände inte handlade om mig utan om någon annan. Sade till och med till Anton att det är som att läsa någon annans förlossningsberättelse på en blogg. Anton då, snäll som han är påpekade att detta inte är någon blogg ;) jag satt tydligen också och berättade att lustgasen är min bäst vän och jag kommer aldrig att släppa den mera ;) Värkarna kom allt tätare, till slut kom de med en halv minuts mellanrum (har Anton berättat, hade inte riktigt koll) då började jag få lite panik, kändes som att lustgasen inte hjälpte lika mycket mera och det gjorde väldigt väldigt ont. Fick spy-reflexer några gånger också, vilket var väldigt äckligt. Barnmorskan frågade om jag vill ha epidural, tackade ja! Fick vänta en stund innan anestesiläkaren kom, var så hög på lustgas så jag förstod inte riktigt vad som hände. Mitt i allt var allt klar, hade inte ens märkt då de stack! Detta som jag varit så nervös för, det var ju inget. Eter några värkar till började bedövningen verka, gud så skönt att få vila. Det ända jag kände var ett tryck neråt, ingen smärta alls och jag kunde sitta och prata med Anton igen.

hög? jepp lustgasen gjorde susen!

Så länge smärtlindringen satt i var allt bara bra, vi satt och pratade med Anton om allt och inget. Efter ca 2 h började det göra väldigt ont igen, bad då om mera smärtlindring och det fick jag. Efter en stund var allt frid och fröjd igen. Nu skulle det bli skiftesbyte, vilket jag tyckte var lite synd. Den barnmorskan som jag hade haft var bra, hade humor och klarade till och med av lite svenska :) Men skiftesbyte blev det i alla fall. Började ha väldigt väldigt ont nu igen, den nya barnmorskan kom in och presenterade sig. Hon var SVENSKspråkig! Hurra, så super skönt. Dessutom var hon annors också väldigt trevlig. Sade att jag hade väldigt ont nu igen, hon undersökte mig och jag höll på att svimma då hon sa att jag var öppen 10-. En liten liten bit kvar, hon sade att det nu finns 2 alternativ. 1. mera bedövning, som kan göra att detta drar ut på tiden rätt så mycket ännu, eller 2. Jag ställer mig upp i 20-30 minuter och sen borde jag vara fullt öppen. Började känna för-krystvärkar, det var skit jobbigt att stå där och luta över en ställning och känna att man vill trycka ut alla inälvor samtidigt som det känns som då man spyr. Anton var ett super stöd, stod där med mig och påminde mig om att andas. Barnmorskan gav beröm för min andning, vilket kändes bra eftersom jag inte ens tänkte speciellt mycket på det.

Efter 20 minuter var det så dags att lägga sig i sängen igen och undersöka om jag nu var fullt öppen. Det var jag, så vid nästa krystvärk var det bara att klämma på. Det var så otroligt skönt att få krysta, att få följa kroppen och bara ge järnet. Anton stod och hejade på mig, lade kalla handdukar på min panna och peppade mig inför nästa värk. 3 krystningar per värk hann jag med. Efter några krystningar till sade barnmorskan att man börjar se håret på bebisen. Mörk hår <3 Jag kämpade på, upplevde detta skede som otroligt skönt. Hur konstigt det än låter. Men tänk er själva att ni känt er nödiga en hel dag och så får ni klämma ut det. Så kändes det i alla fall för mig. Nu började huvudet närma sig öppningen, barnmorskan sprayade på olja för att undvika för mycket sprickningar. Anton frågade mig " gulle orkar du ännu?" (han menade krysta en gång till under just denna värk!) jag svarade lite surt "nå har jag någo val kanske?" barnmorskan skattade lite. Jag kämpade vidare, klämde och klämde. Efter ännu nån värk sade hon att nu bara jag klämmer riktigt ordentligt så kommer huvudet att komma ut, efter första krystningen blev huvudet sådär halvt ute, jag flåsade lite och trycka lite och så var huvudet ute. Nu bad barnmorskan Anton att ringa på klockan efter barnläkaren för under nästa värk kommer han att födas. Jag klämde och flåsade och klämde lite till och så vipps var han ute, klockan 22.49. Visst brände det lite just då han kom ut, men då jag såg vårt lilla knyte glömde jag allt vad smärta hette. Jag grät, Anton grät vi var så lyckliga! Navelsträngen var lite kort så de klippte den innan Adam fick komma upp på min mage. Med facit på hand skulle det ha varit bra om Anton hade haft kameran då, men det fanns liksom inte tid att tänka på det just då. Adam skrek och skrek, jag och Anton pratade med honom och såg på honom och på varandra. En stund senare kom moderkakan ut, gjorde inte alls ont. Såg en snabbis på den, usch inte speciellt trevligt :p sen vände jag all koncentration tillbaka till Adam. Några stygn måste de sy, det var inte heller något farligt. Sved till lite men med Adam i famnen kunde jag inte bry mig mindre <3

  

 första bilden på Adam, otroligt suddig men det är ändå den första,

 trött och lycklig var vad jag var.

Nu märkte de att jag var väldigt varm, så de mätte febern och insåg att jag hade nästan 39 graders feber. Jahap någon form av infektion då alltså. Jag svettades som en gris, alltså seriöst massor. Antar att alla svettas då man föder har fött barn men detta var helt otroligt. I samma väva skulle jag för första gången försöka amma lilla Adam. Det gick väl sådär, han sög lite snett och fixade en extra bröstvårta till mig ;)

första måltiden <3

Efter detta tvättades Adam lite snabbt, mätas och vägas, Anton fick hjälpa till. 4080 g och hela 53 cm lång med ett huvudomfång 36,5. Jag låg och åt lite blåbärssoppa som vi bland annat fick på brickan. (som vi tydligen inte fotade) Efter att jag ätit lite fick jag gå i duschen och lägga på mig rena kläder. Under tiden fick Anton hålla Adam för första gången <3 De frågade om de fick ge Adam lite mjölk från en flaska, eftersom han var jätte hungrig. Jag hade ju inte ätit något annat än frukost på hela dagen så dom misstänkte att han skulle behöva lite extra. Det tyckte jag gick riktigt bra, så Adam fick lite mjölk på flaska och somnade sedan inlindad i en filt.

                               

stolt pappa och nöjd nyduschad mamma

Efter att jag duschat klart och klätt på mig var det dags för en andra kanylering, skulle få antibiotika via dropp och den gamla kanylen hade lossnat under förlossningen. Efter att den var satt var det bara att hoppa i rullstolen och ta Adam i famnen för att åka upp till avdelningen. Detta var det ända som var negativt med förlossningen, att det skulle stressas så upp på avdelningen. Där fick ju inte Anton vara eftersom det var mitt i natten. Det kändes riktigt jobbigt och orättvist att han måste åka hem. Skrämmande var det också för mig att bli ensam med Adam. Men allt gick helt okej, fick dropp och låg med Adam vid bröstet hela natten.

världens finaste kille <3 älskade Adam

Orkade någon läsa igenom allt? Det blev en rätt så lång historia men så var ju förlossningen rätt så lång också. Jag är super nöjd över hela min förlossning, tycker själv att den gick passligt snabbt och hoppas att mina andra förlossningar går minst lika bra. Att föda är det häftigaste jag varit med om, längtar nästan lite tills det blir aktuellt med syskon ;) men inte ännu på ett tag, nu skall Adam få all vår uppmärksamhet <3