sommarens bästa "tradition"

Oj vet ni vad, en sak som nästan blivit en tradition denna sommar är att jag och Karin ca. en gång i veckan går ut på en kvällspromenix. Vi traskar på i skön promenixtakt mellan 7-10km. Och sen stannar vi alltid och pratar ännu minst en halvtimme. Så otroligt skönt, både för kroppen och (kanske framför allt) för knoppen. På denna kvällspromenix är det bara vi två, och hunden Leo. Inga barn eller pojkvänner är tillåtna. Så otroligt värdefulla timmar, att bara kunna koncentrera sig på att prata och inte fundera på vad barnen gör osv. Sen kan vi med gott samvete träffas med barnen och leka med dem, och inte hinna prata om så mycket. Att kombinera träning och kompisar är det BÄSTA som finns. ALLA TUMMAR UPP!

Nu ska vi bara försöka hålla fast vid den nya traditionen också fast sommaren snart är slut. Man KAN ju promenixa också på hösten :)

nyckeln till att lyckas finns hos..

Funderar ibland på vad är det som gjort att jag lyckats så bra hittills, just denna gång? (jag menar jag har ju provat, haft viljan och sedan totalt misslyckats igen HUR MÅNGA gånger som helst tidigare..) Jag skulle ju gärna bara säga att det är tack vare människorna runt omkring mig. Linda och Diana på gymmet (kanske främst dessa två!), min familj och mina kompisar, för ja så känns det ju för mig. Men då säger alltid någon

"Men Malin, det är ju DU som gjort allt jobb, inte någon annan. Du ska tacka dig själv!" 

Och då börjar jag fundera lite mera..

Och JA det är ju nog så, det vet jag ju nog egentligen också. Det finns inte någon annan än jag själv som kan bestämma hur ofta jag tränar, vad jag äter och så vidare. Det handlar inte om dessa specifika personer egentligen, det hade helt säkert gått också utan dem. Det hade inte varit lika ROLIGT, men det hade säkert gått. Det är på grund av mig själv som det nu går bra, men det är också på grund av mig själv som jag tidigare inte lyckats.

Det är lite jobbigt att inse, att det bara handlar om mig, att jag egentligen hade kunnat göra detta för länge sedan. Jag tror främst det är för att skydda mig själv som jag vill föra över förtjänsten till andra. Liksom "jag kunde inte ändra livsstil före jag träffade Linda" För om det vore så, så är det ju inte mitt fel att jag inte tidigare tagit tag i mitt liv. Men det är ju inte sant, jag kan inte och ska inte föra över ansvaret för min hälsa på någon annan. Orsaken att jag lyckas/ misslyckas ligger hos mig själv. Det är den krassa sanningen, det finns inte någon annan än DU själv som kan ändra DIN livsstil!

MEN människorna som är omkring mig är ju helt SJUKT viktiga ändå. Ta t.ex. dom som jobbar på gymmet, dom ger mig verktygen för att jag lättare skall lyckas. Dock hjälper det inte att få hjälp om man inte vill ha den! D.v.s du kan ha all kunskap i värden om hälsa och träning men ändå inte lyckas, för DU måste ha viljan också. DU måste ha motivationen och den måste DU hitta inom dig själv. Dom ger mig alltså kunskap, inspiration och förutsättningarna för att lyckas, men dom ger inte någon garanti för att jag skall lyckas. Jag lyckas inte pågrund av dem, utan med hjälp av dem. En viss skillnad där, som jag mer och mer börjar förstå nu.

Jag är så otroligt glad och tacksam över att jag har alla dessa fina människor som hjälper, stöttar, peppar och inspirerar mig. För även om det är jag som gör själva jobbet så gör ni så att det inte känns jobbigt. TACK!

hur orkar du?

Det är inte bara en och två gånger som någon frågat mig hur jag orkar träna så ofta som jag gör. Det snabba svaret är väl för att jag tycker att det är roligt, för att jag mår bra av det och för att jag vill gå ner i vikt. Men idag tänkte jag att jag skall analysera det lite djupare, fundera varifrån jag hittar ivern och motivationen till att fortsätta kämpa och svettas och njuta.

Det är så otroligt roligt 

Den första punkten måste nog vara det att det är roligt. Det känns alltid kul att packa gymväskan och  fara iväg på träning. Hur kan det då hållas roligt dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad? Jag tror själv att det beror på att jag hittat den träningsformen som passar mig. Jag tvingar mig inte att göra sådant som inte är roligt, jag provar på olika saker med jämna mellanrum för att se vad jag tycker om de, som t.ex. spinning. Det hade jag inte ens tänkt på före denna sommar, och nu gillar jag det massor. Lite samma med att fara ut på länk, jag försöker göra det med jämna mellanrum för att se om jag kanske i något skede kommer börja gilla det. (hittills not so much) 

Men om jag inte skulle tycka att det är roligt, PÅ RIKTIGT så skulle jag nog inte orka. Inte såhär mycket som jag tränar nu i alla fall. Om varje dag skulle vara en kamp med mig själv, ska jag träna eller inte? Om jag varje dag skulle försöka hitta ursäkter till att inte träna. DÅ skulle jag nog ge upp. Om du känner igen dig i dessa tankar så har du kanske inte hittat rätt ännu? eller så tränar du för mycket. Att hitta balansen är svårt, just nu skulle jag ju mer än gärna träna alla dagar men försöker verkligen se till att jag vilar lite mellan varven också.

Varför är det så roligt då? 

Om vi börjar med de ledda passen då, (för det är dom som är mina favoriter!) så tror jag det mycket handlar om att jag faktiskt gillar att dansa. Jag säger inte att jag är jätte bra på det, eller att det skulle se speciellt bra ut. I mitt egna huvud är jag ju en stjärna såklart, jag känner mig verkligen BRA, snygg och säker. Det tror jag har mycket att göra med den som drar timmen. Både Linda och Diana är jättebra på att få en att känna att man är BRA, att man gör RÄTT och att det ser bra ut. Det höjer ju självförtroendet vilket gör att man vågar ta ut ännu mera av rörelsen, vilket i sin tur ger en mer effektiv träning.

Styrketräningen är kanske inte rolig på samma vis, där handlar det mer om att få pressa kroppen. Att se att jag blivit starkare, att känna att jag orkar mera. Att få vara helt ensam med lite musik i öronen och bara fokusera på träningen. På något vis är det också roligt, (utom uppvärmningen, alltså SNARK det är så tråkigt..)

Resultaten motiverar

Från första början hade jag nu bestämt mig för att lyckas, jag skulle inte ge upp efter någon vecka och börja äta ohälsosamt igen. Jag fokuserade redan från dag 1 på hur glad jag skulle bli då delmål nummer 1 var nått, och då jag nådde det så kändes det så bra. För varje KG eller centimeter som försvunnit så har jag blivit så glad. För JAG VET ju att det är tack vare mig själv, det är ett kvitto på att jag gör rätt. Det i sin tur motiverar mig till att fortsätta. Om jag inte skulle ha nått något resultat alls ännu så tror jag nog att jag hade gett upp. Men redan på första träffen som jag hade med Linda i  vintras LOVADE hon att vi kommer nå bra resultat bara JAG själv VILL! Och ja, jag har nog hittat en vilja inom mig som jag inte ens trodde fanns.

Den sköna egentiden

Då jag tränar är jag ju bara jag, jag har bara ansvar för mig själv och jag behöver inte hålla koll på någon annan än mig själv. Ja förstås måste jag ju hålla lite koll på instruktören mellan varven, men jag behöver inte fundera på när Adam senaat kissade, vad vi ska äta till middag eller hur stökigt det IGEN en gång är i lekrummet. Jag har faktiskt lärt mig att lämna alla sådana tankar hemma, då jag far iväg till gymmet så är det inte MAMMAMalin som åker iväg. Utan bara Malin, hon är en rätt så skön typ måste jag säga. Jag är helt säker på att jag inte skulle ha nästan någon egentid alls, om jag inte tränade. För jag är helt super dålig på att se till att jag får den, men nu då jag tränar så är ju det problemet löst.

Mitt mående är så mycket bättre nu

Jag är så otroligt mycket piggare, gladare och nöjdare med mig själv nu, än jag någonsin tidigare varit. Jag är så otroligt stolt över mig själv, över mina framsteg och över min beslutsamhet. Jag har gått ner i vikt förr, svultit mig och mått piss. Men jag har aldrig känt mig bra, för jag har ju vetat att jag inte kommer kunna vara utan att äta resten av livet. För första gången har jag kontroll över situationen och det känns så bra. Sen blir jag ju så GLAD av att träna också, Anton brukar ibland skicka iväg mig till gymmet så att han skall "orka se på mig resten av kvällen".

Om man sedan mixar ihop allt detta, så förstår ni säkert hur jag ORKAR träna. Träningen har gjort mitt liv så mycket bättre och jag hoppas att jag aldrig slutar med det.

Vad är det som motiverar just DIG till att träna?

och den sjunde veckan..

..beställde hon spinningskor. Eller NÄ det är inte sant, beställde ett par redan förra veckan, men dom var inte bekväma. SURT, för jag hade sett framemot att få prova dem idag. Nåja nästa vecka istället då. Just nu sitter jag och väntar på att dessa skönheter skall komma hem till mig. Märket är SHIMANO och dom är vita. Haha så mycket mer än det vet jag inte.

men nu känns det i alla fall som att jag provar på spinning tillräckligt många gånger (7gånger om vi skall vara exakta) för att jag skall kunna säga att jag gillar det. Svetten sprutar varje gång och man nästan känner hur fettet BRINNER under timmen. Det blir bara roligare och roligare för varje gång jag går, i början var det lite svårt att hänga med och svårt att veta HUR man skall göra. Nu har jag lite mera koll, och kan därför också satsa mer på att spinna och mindre på att tänka. Så glad att jag gav det en chans då för 7 veckor sedan.. <-- inlägget från första gången jag varit på spinning.

nu sitter säkert många, typ min mamma i alla fall (hej hej Mamma!) och skakar på huvudet. "behöver man nu verkligen köpa spinningskor då?" det enkla svaret är NEJ man BEHÖVER såklart inte göra det. Det GÅR ju nog att spinna med vanliga gymskor också. Såklart, för det har jag ju gjort hittills också. MEN det rekommenderas nog att man investerar i ett par riktiga spinningskor om man går regelbundet. Bättre för fötterna, bekvämare och lite lättare att ha rätt teknik. Källa: instruktör på gymmet. Jag kan meddela sen då jag provat om det är någon skillnad eller inte, fast i och för sig så lär jag nog inte kunna erkänna för er om det inte var någon skillnad. Litar på min källa och hoppas att jag och mina fina vita skor skall få många svettiga timmar tillsammans. 

Vad säger ni andra som är lite mer erfarna spinnare? spinner ni med "riktiga" spinningskor eller vanliga träningsskor? Skillnad? (snälla skriv att det är SJUKT mycket bättre med riktiga spinningskor, så känner jag mig bättre)

nu ska jag börja fixa ihop min "före spinning smoothie" vi hörs senare!

Lite positiva insikter

Nu ska jag berätta en sak för er, en sak som jag verkligen är så super duper glad över. Nuförtiden är jag nämligen en storlek L, möjligtvis XL ibland då beroende på såklart. Men de kläder som passar på mig finns bland alla andra kläderna, jag behöver inte längre söka fram "grejtgööörls" avdelningen för att hitta kläder som jag har en chans att komma i. Inget fel på den avdelningen heller, ABSOLUT INTE. Jag menar jag är jätte glad att jag äntligen i något skede insåg att jag MÅSTE köpa kläder som går på mig och det är ju helt super att det finns. (Tycker fortfarande att det är skit att den måste vara en skild avdelning dock, varför kan man inte bara göra alla kläder så att dom passar, om nu inte alla så i alla fall de flesta.. jag tyckte det var jätte jobbigt att det aldrig fanns kläder i tillräckligt stora storlekar för mig. Det OM NÅGOT fick mig att känna mig dålig och det fick min självkänsla att dala ännu mera..)

Men jag tänker då inte sticka under stolen med att det känns bra nu. Det känns som att jag kommit ännu ett steg på den rätta vägen, den rätta vägen för mig vill säga. Känns så roligt att få börja shoppa kläder igen, känns som att möjligheterna är OÄNDLIGA. Hahaha ja tills jag börjar kolla närmare på utbudet och ändå inte hittar speciellt mycket som faller mig i smaken.

Börjar bli dags att fylla på garderoben nu inför hösten. Till sommaren hade jag ju lyxen att få alla Lelles gamla shorts som inte längre passar på henne. Hur TUR hade inte jag?!? Dom var helt perfekta för mig denna sommar. Möjligtvis går dom ännu nästa sommar också. Alla tummar upp för det!

Försökte hitta bilder på mig i något annat än träningskläder, det var inte lätt. Tydligen fotar jag bara mig själv då jag skall träna, tränar eller har tränat. Nåja dessa två hittade jag i alla fall. Och alltså bildkvaliteten på denna blogg suger verkligen just nu, MÅSTE BLI BÄTTRE på att fota med min systemkamera. Ett av många mål denna kommande höst.

Ni vet väl att jag gillar er?

Hejsan hoppsan, tisdag idag och jag känner mig redan mycket gladare igen. Om det negativa med att blogga är att få neggo/elaka kommentarer så är ju det positiva all den KÄRLEK som jag också får. Alla snälla kommentarer, likes, mail, kommentarer på FB osv. För att inte tala om när någon berömmer min blogg sådär face to face. Jag blir så glad då! Ni ska veta att jag verkligen gillar de flesta av er som läser denna blogg, det känns som att ni verkligen vill läsa och hejar på mig eller kämpar tillsammans med mig. Det är ju ni läsare som gör bloggen rolig, utan er blir det rätt så trist stämning här, och väldigt ensamt. Kommentarer av det snälla slaget är mer än välkommet, det är ju det bästa en bloggare vet, att få snälla kommentarer på sin blogg *hint hint*.

Jag ville bara säga tack till er alla som igår och idag (och såklart alla andra dagar också) peppat mig att fortsätta blogga, ni som sagt något snällt och alla ni som visat att ni bryr er. Finisar är ni allihopa! 

Vill ge en stor kram till er!

Ni som däremot irriterar er på mig/ min blogg/ min instagram osv. SLUTA LÄSA DEN! Ni måste verkligen inte gilla mig, ni måste inte följa mig heller. Ödsla inte er energi på mig nu mera, jag kommer inte att ändra på varken mig själv eller min blogg. Så hitta andra bloggar att läsa, sådana som ni gillar. Vi blir alla gladare då! 

Då inte ens zumba hjälper

Hej! Loggade in här i morse och var riktigt peppad på att publicera ett roligt, glatt och positivt inlägg. Lusten och det goda humöret försvann då jag hittade en riktigt taskig kommentar som någon "anonym" hade lämnat efter sig, kan ärligt medge att jag blev skit ledsen. Jag har redan bestämt att jag inte publicerar elaka kommentarer, detta gäller också idag. Hoppas du "anonyma" som skrev kommentaren känner dig bättre nu, du förstörde i alla fall hela min måndag. 

Inte ens den älskade måndagszumban kunde få mig att glömma.. Och då mina vänner, då är det jobbigt. Har aldrig varit med om att zumban inte skulle hjälpt förr. Pratet efteråt hjälpte i alla fall, som tur är. Tacksam över det! <3 och tacksam över alla fina människor som finns i mitt liv, ingen nämnd ingen glömd men jag hoppas ni vet vem ni är <3

Nåja så att en sådan dag idag. I morgon tänker jag ladda om och ta en nystart för denna vecka. Hoppas på en bättre dag då.

Gonatt!

att testa sina egna gränser

Hej, det är knappt så jag ens orkar skriva detta. Är så trött i kroppen ikväll att till och med tangentskrivandet känns tungt. Idag provade jag på något som jag nog inte skulle göra om, iaf inte inom den närmsta framtiden. Jag körde nämligen dubbelpass på gymmet idag, först PUMP (1h) och sedan STEP & BOX intrevall (1h). Det var nog lite väl jobbigt, på slutet av step timmen hade jag seriöst inte någon ork kvar i min kropp. Jag visste ju rörelsen, men ORKADE inte lyfta armen mera. På slutet var det inte ens riktigt roligt mera, jag var för trött, för slut för att ens orka le. Och då är det minsann illa, för det brukar inte gå att inte le på Dianas timmar. Men eftersom det var Diana som drog både pumpen och stepen så ville jag ju såklart gå på båda. Helt som att det nu är hennes fel att jag gjorde det, nej alltså frivilligt gick jag ju dit. Var mest nyfiken på pumpen för att jag inte gått på det på länge, och typ aldrig på Dianas. Ville ändå inte missa steptimmen, liksom det skall mycket till för att jag skall göra det. Tänkte nu att det inte kunde vara så jäkla jobbigt att köra båda efter varandra, HAHAHAHAHAHA säger jag bara.

efter att timmen var slut bara satte jag mig ner på golvet och snackade med Lelle en god stund. Orkade typ inte ens gå.

Nu har jag då provat detta. Båda timmarna var ju nog roliga, men tillsammans blev det helt enkelt för tungt. En indikator på det var ju nog verkligen det att det inte ens kändes roligt mera. Då har man nog tagit i lite för hårt. Dessutom är jag ju inte den som kan ta det lite lugnt på step timmen heller, nej nej 120% tills jag stupar. Stupade inte idag, men seriöst om vi hade haft en låt till hade jag säkert lagt mig ner på golvet och bölat. Nå nu har jag i alla fall testat kroppen rejält, och jag kan ju stolt konstatera att den nog orkar otroligt mycket, hade bränt bort nästan 1200kcal idag under tränignen. Hejdåååå!! I morgon blir det vilodag, kommer ju seriöst knappast att komma mig ur sängen ens. Och jag mitt NÖT var ju och lovade Adam att vi skulle cykla till dagis. *gör vågen och gråter lite samtidigt* 

hösten knackar på dörren

Hej hej, torsdag idag då. Och dagens program var ett hembesök från Adams egenvårdare. Ja nu är det såpass mycket höst att vi inleder Adams dagisinskolning. Redan i morgon skall vi fara till själva dagiset på besök och nästa vecka ska han börja öva. Det kommer ju bli en lite annorlunda vardag för oss alla denna höst. Men jag tror och hoppas att det kommer gå riktigt bra. Han är ju en social kille våran lilla Adde, så han kommer säkert att gilla att ha lite lekkompisar. Men visst, ett sting av dåligt samvete känner jag ju nog av. Liksom för bort våran lilla kille för att vara hemma med Saga. Försöker ändå tänka att det är bäst för oss alla att göra så, Adam får lite ledig tid från mig, Saga får lite egentid med mig och jag själv hinner kanske pusta ut en stund under tiden som Saga sover. Både våren och sommaren har varit rätt så tung för mig, ensam med båda barnen stora delar av tiden.

såhär liten skrutt (1 år och knappa 3 månader, typ Sagas ålder nu) var han sist han började dagis, kan ju nog meddela att det känns betydligt bättre att börja skola in honom nu än det gjorde då..

denna filur ser ju nog mer ut som en dagispojke. Fast samtidigt är han ju så liten så liten han också.

Denna gång känns ändå allt så mycket tryggare, vi är beredda på att det kommer att vara jobbigt både för oss och för Adam. Vi känner till personalen och stället vilket gör att det också känns tryggare för oss. Och Adam märker ju att vi är trygga och positiva till dagisstarten och då blir han det också. Nu behöver vi bara köpa lite dagiskläder, mjukisbyxorna från i våras har krympt under sommaren så det behövs lite nya i skåpet. Väskan är klar och innetossorna köpte vi redan förra veckan.

NU KÖR VI!

hur viktig är VIKTEN?

En sak som jag är så otroligt glad över i dagsläget är att jag inte längre stirrar mig blind på VÅGEN jag har här hemma. Länge har jag ju hört, att vågen inte säger allt, man ska ju inte bry sig så mycket om hur mycket man väger.. Men eftersom vågen varit mitt enda redskap så har den ändå varit viktig för mig. Idag vet jag ju att det handlar om annat än minskade antal kilon, t.ex. minskad fettmassa och ökad muskelmassa syns ju inte på en vanlig våg. Dock måste jag ju nog erkänna att jag väger mig här hemma lite onödigt ofta. BORDE ju inte ställa mig på vågen alls här hemma, men så ÄR jag ju så nyfiken.. Ska försöka bli bättre på det, eller kasta bort vågen. I allt för många år har jag låtit min vikt bestämma vem jag är, och det är sorgligt. Speciellt då jag tänker på hur mycket saker jag inte gjort bara för att jag varit överviktig..

sist och slutligen säger inte din vikt något om vem du är som person!
 INGET ALLS!!

Att snacka om vikt är ganska jobbigt för mig. Jag har ALLTID vägt mycket, redan som barn var det ett jävla snack om vem som väger vad och jag var ALLTID tyngst. Vägde dom andra barnen i min ålder 25kg så vägde jag 35kg, och jag fick berättat för mig att jag var tjock. Jag vägde till och med mer än någons storasyster. Att jag var huvudet längre än de flesta var ju inte intressant, det förstod ju inte dom andra kidsen då, att OCKSÅ spelade en viss roll. Har aldrig känt mig bekväm med att berätta vad jag väger. Egentligen spelar det väl inte någon roll, vad någon annan människa väger eller inte väger. Ändå är det så laddat.

Jag har ändå EN liten önskan då det kommer till att snacka vikt, eftersom man aldrig kan veta vad någon annan människa väger så borde vi sluta använda människors vikt då vi ska beskriva något. Ni vet hur lätt någon t.ex. kan säga "och så skulle jag spela fotboll med 80kgs karar". Den människan menar ju ABSOLUT inte något elakt alls mot just mig, det förstår jag ju nog egentligen. Men jag kan berätta att det inte känns så skoj, då jag till och med väger mer än dessa "80kgs karar" (underförstått är ju dessa karar då "STORA").  Folk kanske inte ens reflekterar över att dom nämner någon viss vikt, men för mig som varit väldigt överviktig stora delar av mitt liv och varit väldigt insnöad på vad JAG VÄGER så reagerar jag alltid. Jag tror att det delvis är på grund av liknande kommentarer som denna som jag fortfarande skäms över vad jag väger, för i mångas ögon väger jag ju ännu MASSOR. Dessa människor ser mig säkert inte ens som någon som skulle kunna väga så "mycket"?!? eller så gör dom. Faktum är ju ändå att jag fortfarande skäms, ja så mycket att jag inte förmår mig säga vad jag väger till någon.

Ja så om vi återgår till rubriken på inlägget, Hur viktig är vikten? För mig har det varit en central del av livet HELA MITT LIV. Jag har trott att jag kommer bli lycklig bara vikten minskar, jag har trott att vikten varit jätteviktig! Jag hoppas att vikten skall bli mindre och mindre viktig för mig med tiden. För det är rätt jobbigt att gå och fundera på vad man väger dagligen. Vikten är inte viktig egentligen, men ändå är den. Svårt detta..

Någon som känner igen sig?

Sandras 10-9-8..-lista

Hittade en rolig blogglista häromdagen, den vill jag ju såklart fylla i. Originallistan hittas HÄR och passa på att kolla runt lite på Sandras blogg. Super fin och mysig, en ny favorit för mig! Dessutom har ju hennes dotter ett bedårande vackert namn..ni kan säkert gissa vad hon heter. (nej faktiskt inte Malin..haha)

10 saker jag tycker om:

- Min familj

- Mina vänner

- Träning (haha det hade ni inte kunna tro vad?)

- Jordnötssmör (skulle kunna lägga det högst upp på listan, men det ser ju lite tokigt ut kanske..)

- Nektariner (med kvarg eller som sådana. MAJ GAAAD så gott det är!)

- Kaffe (skulle väl överleva en halv dag utan det.)

- TV-serier (har ju den dåliga ovanan att jag somnar till någon tv-serie. Friends eller HIMYM är ju bäst!)

- Mina muminmuggar <3

- Min blogg och mina läsare  AI LAV JU!

- Min förlovningsring (har älskat den sedan jag såg den i butiken för 5,5 år sedan..)

9 saker jag tycker mindre om:

- Fästingar (fyfan alltså, jag vill typ inte ens gå till skogen för att jag är så rädd för dem)

- Att jag är lite för bekväm och lat för mitt eget bästa (livet skulle vara lite lättare om jag sådär per automatik skulle städa mera t.ex.)

- Då barnen är sjuka (anser mig annars vara en rätt så cool morsa, men då barnen är sjuka blir jag hysterisk)

- Att jag inte vet vad jag vill bli då jag blir stor (skulle vara rätt najs att veta det..)

- Mögelost 

- Spydiga/ Elaka kommentarer på min eller andras bloggar

- Att huden i mitt ansikte tror att jag är 14 (seriöst har mer finnar just nu än jag hade som teini)

- Folk som smackar då dom äter (hemma har vi t.ex. alltid radion på då vi äter)

- Missunnsamma människor

8 bloggar jag läser:

Janina

Carro

Syrran

Taikuri

Linda

Mimmi

Sandra

Linn

7 saker jag vill göra i framtiden:

- Gifta mig med Anton <3

- Få klart en utbildning och ha ett jobb

- Utbilda mig till PT eller instruktör och jobba på ett gym

- Renovera resten av vårt hus

- Resa till USA

- Få ett eller två barn till (om se sådär 10 år eller så)

- Prova på att ha en podcast

6 saker jag är rädd för:

- Att någon jag älskar skall dö

- Cancer

- Färstingar, ormar, getingar och annat skit som typ kan döda mig ute i naturen

- Höjder

- Att flyga (får alltid dödsångest då vi ska flyga, ett nödvändigt ont för att ta sig från plats A till plats B)

- Att bli skrämd (hatar då någon skrämmer mig, börjar skaka och gråta)

bild från min fammos begravning, hon dog i cancer för snart 3 år sedan

5 platser jag tycker om att vara på:

- Gymmet

- Hemma i vårt hus

- Hos min faster

- Hos mamma

- På stranden i solsken

4 ord som beskriver mig:

- Öppen

- Ärlig

- Social 

 (både IRL och på olika sociala medier typ bloggen och instagram)

- Bestämd

3 saker jag ser fram emot:

- Att Saga skall lära sig gå och prata (hon övar och övar och är så frustrerad över att det inte går som hon tänkt. Alltså hon går ju typ 4 steg, men sen tar självförtroendet slut. Vet av erfarenhet att dom lugnar ner sig lite då dom lärt sig gå)

- Kvällens spinning

- Att vi ska få börja bygga vår utebastu

2 bra filmer:

- Dumma mej (2an då alltså, 1an är inte lika bra)

- Ps. I love you

1 bra låt:

-Celebrate (bästa låten på gymmet)

träningen då?

Jag tränade ju inte i Sverige, ja vi traskade omkring en del så fick ju lite motion på köpet där, men annars så var det rätt klent på den fronten Lördag, Söndag, Måndag och Tisdag. Men att hitta tillbaka till träningen var minsann hur lätt som helst. Inte ens en liten tanke på att inte gå på spinningen på onsdagen, såg framemot det hela förmiddagen och njöt verkligen av att få svettas igen. 4 dagas paus är ju inget att tala om egentligen, men för mig var det jätte länge sedan jag hade en så LÅNG paus. Tror ändå kroppen mådde riktigt bra av lite extra vila. För den känns lite mer pigg och ivrig nu, eller så är det bara mellan öronen. Hur som helst är det alltid roligare att träna då man känner att man har energi.

jag är typ såhär taggad!

Träningen har ju inte heller varit något problem alls för mig, har verkligen hittat rätt nu. Jag vet vad jag gillar och kör stenhårt på det. Ska bli spännande att se hur höstens träningsschema ser ut.  Gymmet har ju alltid lite annat schema under sommaren. Ser verkligen framemot kommande höst med tanke på träningen, nåjo annars också, men eftersom jag gjort såpass stora framsteg under sommaren så ska det bli spännande att se hur resultaten ser ut vid jul. *ivrig*

Just nu har jag inte ännu något klart mål för hösten, men tids nog ska jag nog komma på något. Ja ett mål är ju såklart att orka springa 10 km, fasiken måste börja jogga lite oftare än en gång i månaden. Då det kommer till joggingen finns det minsann utrymme för förbättring om vi säger som så..

om att komma tillbaka

Igår skrev jag ju om själva fusket under resan, om tankarna kring det och så nämnde jag också att det inte var så lätt att komma tillbaka till de gamla "rullorna" som jag hade trott. 

HÄR kommer du till det inlägget.

På onsdag morgon såg jag verkligen framemot att få äta min saknade gröt, med peanutbutter och blåbär. Visst hade det varit riktigt gott att äta lite andra saker också, vissa dagar blev det  bröd till frukost och andra typ yoghurt. Men som sagt, jag såg verkligen framemot gröten. Oj jisses vilken besvikelse då gröten inte alls smakade så gott som jag hade tänkt, inte ens mitt älskade peanutbutter smakade som det brukade. Jag är helt övertygad om att det hade att göra med att kroppen de senaste dagarna fått mera socker och kolhydrater än vanligt. Sockret gör faktiskt så att sådant utan socker inte smakar lika gott, lite som en drog i kroppen. Sockret försöker heltiden få kroppen att äta mera socker. Jag sneglade redan på brödpaketet som stod på köksbänken, "skulle jag kanske ändå ta en macka istället?". Men nej jag slevade i mig gröten ändå, blev mätt och avslutade frullen med kaffe. 

Kom och tänka på detta fenomen, och insåg att detta säkerligen varit en orsak till att jag gett upp tidigare gånger. Jag har inte förstått hur lätt suget kommer tillbaka. Om jag unnat mig något så har jag inte varit tillräckligt observant med suget efteråt. Istället har jag unnat mig något till och något till. Och detta har i sin tur bara gjort att suget ökar ännu mera , så fungerar min kropp i alla fall. Mycket vill ha mera. Dessutom har jag tidigare gånger verkligen bantat, och DÅ reagerar kroppen ännu kraftigare på t.ex. socker. 

Har gått med sötsug så gott som hela tiden sen vi kom hem från Sverige. Men verkligen sett till att jag inte unnat mig något extra, ville verkligen bli av med suget för det är ju så mycket lättare att leva hälsosamt om man inte dreglar varje gång man går förbi godis/glass/kex hyllan i butiken. På lördagen kände jag äntligen att det började släppa. Men tänk 4 dagar med ett super stort sötsug, huhhu inte så lätt kan jag meddela. Men nu känns det skönt, nu känns det som att jag blivit av med det värsta suget. Nu smakar gröten bra igen, nu ÄLSKAR jag mitt peanutbutter igen och slukar bär och frukt med god aptit. 

Det kan ju vara bra att veta, speciellt för er andra som också försöker leva hälsosamt, att man faktiskt blir extra sugen flera dagar efter att man "fuskat" lite mera. Det är ju inte någon fara om man är medveten, det är inte heller lika jobbigt att vara sugen om man vet varför. Lite som att man skulle kunna äta dygnet runt just innan mensen kommer. Eller är det bara jag?

den svåra balansgången

Här nedan följer en sammanfattning på semesterns fusk och tankar kring dem. Jag vill påpeka att jag på inga vis tycker att man inte får unna sig saker på semestern. Jag vill också påpeka att detta är mina tankar och känslor. Ni andra får tänka och tycka precis som ni vill. Tack för att ni läser detta med förståelse, så behöver det inte komma några spydiga kommentarer efteråt. 

Efter den lyckade vägningen kändes det riktigt bra med semester, lite ledigt från den relativt hårda träningen och den lite mer strikta maten. Jag skrev ju redan om buffén och hela den första dagen på resan var det inte några som helst bekymmer. Andra dagen var det inte heller några stora utsvävningar, men ändå mycket mer än jag brukar. Vi snackar alltså en bit kladdkaka och nästan en hel platta med mörkchoklad. Ännu kändes läget under kontroll, jag kunde njuta av det jag unnade mig och det smakade riktigt bra. 

Antons moster bjöd på supersmarrig salld. Och JA några små celsius hann jag dricka också  

På måndagen strosade vi runt i stockholm och käkade lunch mitt i gallerian. Här började det gå lite snett, jag åt en räksallad som nog var det torraste och smaklösaste jag någonsin ätit. SERIÖST alltså, smakade skit. Dreglade avundsjukt på Antons lasagne och blev för första gången lite bitter på att inte jag också tog det. Efter maten var jag lite sur och tyckte absolut att vi skulle ta varsin frozen yoghurt, inget fel med det. Tänkte redan GO LOCCO med toppingen men sen var jag inte sugen på godis. Valde istället frukt, bär och lite kokos. Kände mig lite duktig som faktiskt inte ens ville ha godisarna. 

som ni ser, inte någon liten portion direkt, ska de va så ska de va!

Helt ljuvligt gott och jag var nöjd och belåten. Tänkte för mig själv att det var skönt att kunna unna sig lite med motta och sedan gå vidare.

På kvällen var vi på gröna lund, där var HUR MYCKET FOLK SOM HELST och vi var hungriga. Efter lite dividerande och funderande bestämde vi oss för pizza. Fick ju lägga familjens behov framför mina egna och tänkte att det nog kan bli riktigt gott med pizza. Men alltså VILKEN BESVIKELSE, pizzan smakade bara deg. SURT! Men eftersom jag var hungrig så åt jag i alla fall. Njöt inte alls av själva pizzan och någonstans här triggades min hjärna igång :

" HALLÅ NU FUSKAR DU, nu kan du unna dig vad du vill. Bara idag. Kom igen nu, lite godis skulle vara gott. "

Jag kämpade emot, tog inte någon glass, fast Anton och Adam åt. Drack bara mitt kaffe, fast besluten om att jag INTE ska ge efter för suget. Jag visste ju innerst inne att jag inte var sugen. Jag hade ju ätit froyo på dagen redan. Det var bra så! Vi spelade ett varv bingo och tror ni inte att vi VANN, 2 kg gott och blandat. HURRAA!! 

Hahaha va fan ska vi göra med det? 

Då vi gick tillbaka till hotellet märkte jag till min stora besvikelse att ALLA butiker redan hade stängt. Jag som var så sugen på något gott. Nere i hotell lobbyn hittade jag en liten sketen mörkchoklad bit och lite nötter. Det fanns ju inget annat allternativ än att nöja sig med det då.

Vår sista dag på resan var tisdagen och då åkte vi ju dagsbåten över tillbaka till Åbo. På förmiddagen sov Anton och Saga i hytten och jag och Adam försökte hitta på något roligt att göra. Vi hamnade i taxfreen och jag köpte en platta mörk choklad. Den åt jag så länge som Adam lekte i något av de alla lekrummen. Det var ju ändå mörkchoklad, men samtidigt väldigt onödigt att äta en hel platta sådär bara! Anton hade bokat buffé igen så det blev den dagens mat. Själva matdelen gick lika bra som förra gången. 2 gånger förrätt och sen var jag mätt. Men då vi kom till efterrätten kände jag : 

"NU JÄVLAR kvinna, NU GÅR VI LÖST PÅ allt detta. Vi tar nya tag i morgon igen"

Jag lassade upp med en tallrik med glass och godisar vid sidan om. Just då jag skall sätta mig ner och börja äta meddelar Adam att han måste kakka. Den pausen fick mig att vakna till, 

"hallå DU måste minsann inte äta bara för att vi nu är på buffén". 

Då vi kom tillbaka hade ju såklart glassen smultit och såg allt annat än god ut. Och då insåg jag också att jag inte alls ville äta det. Tur i oturen att Adam behövde på WC liksom. Där i något skede på buffén började jag redan tänka att jag ju nog kunde köpa EN godispåse och fortsätta igen i morgon. Men som tur är var jag i det skedet redan så medveten om min egna svaghet så jag gav inte vika. Unnade mig inte mera och försökte att inte fundera mera.

Jag har inte haft så mycket "ångest" över mina fusk. Det anser jag inte att jag borde ha haft heller. Det som jag tycker var spännande och SKRÄMMANDE på samma gång, var hur NÄRA frosseritankarna hela tiden var. Hjärnan kollade läget hela tiden, "nu har du ju ändå fuskat, passa på att fuska lite till" Jag vet ju själv att det jag är mest känslig för är GODIS, så det gäller nog minsann att hålla sig långt ifrån det LÄNGE ännu.

Det var dom tankarna jag hade om detta. Ett annat inlägg kommer att komma om hur det var att komma hem igen och fortsätta där jag slutade innan semestern. Inte så lätt som jag själv hade trott.

Hejsan AUGUSTI

Hejsan! Det blev vist en semester från bloggen förra veckan, ärligt så var det riktigt skönt. Ni får helt enkelt ursäkta mig, kan ju nog själv också tycka att man inte bara har en veckas paus sådär utan att meddela. Hoppas ni inte är långsinta! Kände flera gånger att jag borde ha bloggat lite, men hade liksom inte lusten. Bäst att få sakna det lite så att jag sedan kan komma tillbaka med mer iver igen. 

Nu är det ju liksom höst, haha förlåt! VET att många blir riktigt arga då man börjar prata om höst i augusti, men på något konstigt vänster är jag helt fine med att det börjar bli höst nu. Ni vet mysigt med mörka kvällar och levande ljus. Haha varje jävla år försöker jag intala mig själv att vi myser med tända ljus i mörkret, vet inte när vi någonsin gjort det. Men kanske detta är året då vi börjar med det?!?

Ni ska få se några snabba bilder från vår resa, vi var verkligen skit dåliga på att fota denna gång. VI hade fullt upp med att umgås. Lite sliskigt jag vet, men vi njöt verkligen av varandras sällskap. Utom då några små incidenter, då jag mer eller mindre tappade nerverna på Anton. Ni vet, han är fortfarande inte tankeläsare, OTROLIGT! Hihi nej, men vi hade en riktigt skön semester.

Denna höst kommer ju att vara lite annorlunda för oss, Adam börjar ju nämligen dagis om några veckor. Jag tänker inte sticka under stolen med att det är JAG som behöver dagvård till honom några timmar i veckan. I ärlighetens namn hade jag nog behövt det redan i vintras, men det är ju som vanligt jätte lätt att vara efterklok. Och jag är ju samtidigt glad över att han fått vara hemma med mig och Saga. Ja, jag skall inte trötta ut er med dessa tankar. Tror och hoppas att hans dagisstart kommer gå bra, och att han kommer att trivas på dagis. Lyxigt att kunna köra in honom i dagisrullorna med korta dagar nu på hösten och få lite tumistid med Saga. Från årsskiftet är det sen meningen att jag skall börja studera igen *ÅNGEST*. Men ja den tiden den sorgen. Försöker ignorera det faktum att jag skall tillbaka till skolan ännu.

Annars då? Allt bra med er?