HÄRLIG fiilis, stolt och tacksam

Hejsan hoppsan alla fina, och TUSEN TACK för all respons på det förra inlägget. WOW, min lilla blogg är minsann inte van att få så mycket kommentarer och likes. Känns jätte skoj att så många gillade inlägget och förstod vad jag ville få fram. SUPER!

Idag var det då dags att igen en gång ställa mig på vågen. Jag visste ju nog att jag kämpat hårt, ätit bra och tränat mycket. Men ändå var det lite spännande. Döm om min förvåning då vågen visade hela 3,5 kg mindre än för 3 veckor sedan. WOW, känner mig faktiskt jätte bra. Jag är stolt över mig själv, och det tycker jag att jag har all anledning att vara!

Nu gäller det bara att fortsätta i samma bana, träna hårt och äta rätt. Jag trivs så bra med mitt nya liv, och om jag skall vara ärlig så finns det saker som väger tyngre än viktnedgång. Har den senaste tiden fått höra att jag ser så mycket piggare, gladare och friskare ut. Och det är säkert sant, för jag känner mig så mycket bättre nu än jag gjorde i vintras. Jag känner att min kropp utvecklas, att den blir starkare och friskare för varje dag som går. Redan nu märker jag ju att jag kan köpa kläder som inte passat på mig på länge, dessutom sitter ju kläderna bättre då kroppen börjar bli mera tight och inte sådär pluffsig som den var innan. Ja alltså hittills ser jag inget negativt alls med mitt nya liv, jag är så tacksam över att jag äntligen vågade be om hjälp! Att våga ta hjälp av en sakkunnig är nog det som gjort att jag klarat detta såpass bra. Linda på gymmet är super duktig, glad, peppande och oersättlig för mig just nu! Tänk att Linda fått mig att börja älska styrketräning, det är minsann inte illa!

Och sen skulle jag samtidigt vilja säga att jag är så otroligt tacksam över att vi har ett så fint gym här i Pargas, sportsgym. Det är inte bara Linda som är super där, utan hela personalen är så otroligt bra. Det är ju inte någon hemlighet att jag ÄLSKAR Dianas timmar, att hon lyckats få mig att hoppa omkring på ett stepbräde i en timme är ju i sig helt otroligt (att det dessutom är jätte roligt gör ju saken ännu mer amazing) Alla i personalen är glada, alla hälsar, man får verkligen personlig service, hjälp, stöd, råd. You name it! Hoppas dom vet vilket super jobb dom gör!

Och om vi nu ännu skall snacka tacksamhet så är jag ju också så otroligt tacksam över alla som peppar, hejar och stöttar mig. Som ställer upp som barnvakter, som anpassar middagen efter mig, som tror på mig. NI vet alla vem ni är! 

Nu har jag en så otroligt fin stämning i kroppen, jag är nöjd och stolt över mig själv. Och det kan jag lova att jag inte känt på länge. 

Jag är så otroligt stolt och tacksam!

snart 20 år som överviktig

Mitt för förhållande till mat har minsann inte varit lätt. Jag har ALLTID ÄLSKAT socker, godis, kex, kakor, glass you name it. Redan som barn fick mamma rycka in och begränsa mig, säga ” nu var det sen bra Malin, inga flera kex nu”. Det var inte bara störande, utan pinsamt också. Vi hade sällan något gott hemma, fredagsgodis var typ det enda vi fick. Aldrig läsk och aldrig glass. Fredagsgodiset var heligt, det var höjdpunkten på veckan. Jag var, redan som barn, bottenlös.

Sedan förskolan har jag också varit tjock. Jag minns det ännu idag, den första gången som någon påpekade det för mig. Det var en smal liten tjej som i simhallsbastun meddelade mig att jag hade en tjock mage. Att min mage korvade sig och att det var fult. Jag minns kännslan ännu idag, hur ledsen jag blev över att hon kommenterade det. Också i skolan var det till och från alltid någon som skulle påpeka att jag var tjock, det frågades om vikt och jag vägde ALLTID mer än alla andra jämnåriga. Att jag dessutom var huvudet längre än de flesta räknades ju inte då, och det gjorde ju minsann inte saken bättre.

På sexan började jag väga mig själv hemma på mammas våg, jag märkte snabbt sambandet mellan vad jag åt och vad vågen visade. Jag började lämna bort en massa saker, onyttigheter som godis, saft osv. Hade mina godisstrejker, som sällan höll längre än någon vecka och föll sedan tillbaka till att äta ohälsosamt igen. Kilon försvann och kom tillbaka titt som tätt. På sjuan fick jag nog, det började bli intressant med pojkar och något som var poppis var att pojkarna skulle lyfta flickorna. Mig orkade ju inte någon stackars klen kille lyfta, (jävla mystiskt det där förresten, varför skulle pojkarna ens göra det?) nåja hur som helst fick jag nog, NU skulle jag banta. Jag skulle bli smal för jag ville ju också bli lyft av någon.

Jag slutade äta nästan helt. Jag var medveten om att det var fel MEN jag ville ju bara bli smal. Jag började ljuga om stora morgonmål så att jag inte behövde äta skollunchen, jag ljög att jag ätit hos vänner så att jag inte behövde äta middag. Vissa dagar åt jag en morot typ, inget mer. Lite vatten på det bara och sen god natt. Hela tiden fattade jag att det inte är såhär man ska göra, man ska inte sluta äta för man kan bli sjuk av det. Efter ett tag började kompisarna märka att allt inte stod rätt till med mig, mina kompisars mammor tog kontakt med min mamma och jag erkände väl det mesta direkt. Skit arg på alla eftersom dom förstörde min möjlighet att bli smal.

Jag fick börja gå hos hälsosystern och väga mig, jag fick också börja gå och prata med en psykolog. Jag började äta hälsosamt igen och läget var väl stabilt. Sen började jag räkna kalorier och ”poäng” och gick ner i vikt med viktväktarna istället. Dock åt jag alltid på tok för lite och ljög i matdagboken för att mamma skulle tro att jag ätit mer än jag gjort. Det såg bra ut utifrån men inuti mådde jag piss dåligt.

Hela högstadiet ut kämpade jag med detta, viljan att bli smal var stor, men sötsuget större. Jag blev väl normalviktig och hölls där tills 1 an i gymnasiet. DÅ tiltade det över åt andra hållet, jag träffade Anton och vi började gå på bio, äta HESEmat, MYSA med chips och läsk en vanlig tisdag. Ja ni vet det där vanliga. Mitt i allt hade jag någon som orkade lyfta mig, någon som älskade mig och någon som dessutom köpte godis till mig. Kilona hittade snabbt tillbaka, och där försvann också självförtroendet. Lika bra att vara fet då, lika bra kan jag äta ännu lite mera. Under gymnasietiden testade jag också att äta bantningssoppor, jag åt t.ex. INGET på mitt eget förlovningskalas vilket jag idag tycker är helt SJUKT! Dock uteblev resultaten av detta också.

Året efter studenten var jag deprimerad, inte så att jag fått en diagnos eller något men jag mådde inte alls bra. Bodde ensam i Jeppis och åt som tidsfördriv, då jag inte åt så rökte jag. Då jag var som fetast vägde jag säkert mer än jag gjort som höggravid, mådde så otroligt dåligt hela hösten, vintern och vårvintern. Efter en resa till sverige i APRIL 2011 bestämde jag mig "NU SATAN får det vara nog". Jag började räkna poäng med viktväktarna igen och rasade i vikt, efter ett tag försvann inte kilona i samma takt längre och det klarade jag inte av att se. SÅ jag slutade äta igen, rökte som en tog, drack cocis zero och åt lite vattenmelon mellan varven. Hela sommaren 2011 gick ut på att ljuga om VAD jag ätit, så att INGEN skulle märka något. JAG klarade det rätt så bra. Vissa dagar åt jag, men följande dag var det totalt stopp. Denna gång hade jag också börjat träna lite smått, gå på zumba och pump på gymmet och gå ut och gå. Jag gick ner mer och mer i vikt men mådde ändå inte bra.

I augusti var vi till Turkiet, vi firade min pappa som hade fyllt 40. Mitt i allt var jag på ett all inclusive hotell och då kunde jag inte motstå frestelsen att äta, dessutom var jag ju tvungen, där var ju hela tiden någon som såg om jag åt eller inte. Hade tillräckligt svårt att smygröka.

Efter resan var det bättre, jag insåg att jag inte blev tjock av att äta mat och började sakta men säkert hitta någon liten form av balas igen. BOOOOOOM nästan smäll, positivt graviditetstest. Nu var det slut på att svälta sig själv, eftersom det ju inte var bra för bebisen i magen. Och direkt tiltade det över till andra hållet. Om jag nu ändå skall gå upp i vikt kan jag ju lika bra äta lite till då. Så i 9 månader åt jag massa godis, skräp och skit. Hade ångest över varje besök till rådis eftersom vikten bara ökade och ökade.

Sommaren 2012 föddes Adam, jag gick ner i vikt den första tiden eftersom jag nu inte åt en massa skit och ja så hade jag ju varit gravid. Men efter någon månad började godiset bli mer en vana än ett undantag igen. I september satte jag ner foten, aktiverade mitt gymkort och började äta hälsosamt igen. Tränade aktivt och mådde bra, kunde inte fuska med maten heller eftersom jag ju AMMADE. Behövde ju äta för Adams skull. Gick ner i vikt och började se resultat av träning och hälsosam kost. Började trivas i min egna kropp, älskade att träna och njöt av att kunna gå i normala kläder igen.

Följande smäll kommer då i början på hösten 2013, POSITIVT graviditetstest igen. I början gick det bra, jag svällde inte alls upp utan gick upp något 100 g mellan rådiskollarna. Jag höll mig i skinnet men led av att inte få träna. Eller visst fick jag träna men det var ju inte skoj då jag inte fick ge 120%. Efter vecka 16 slutade jag träna och började äta istället. Kilona hittade tillbaka och DÅ gav jag upp. SKIT SAMMA DÅ, tänkte jag och vräkte i mig. Under andra halvan av graviditeten gick jag igen upp en massa! Och mådde skit!

Sommaren 2014 kom, Saga var nyfödd och 5 veckor efter förlossningen var jag tillbaka på gymmet. NU ska alla kilon bort! Jag tränade och tränade men orkade inte tänka på vad jag åt. Till en början höll jag mig under veckorna men på helgerna fanns det inga gränser. Godis, godis och godis. Jag slutade att gå ner i vikt och började istället stampa på stället, till och med öka lite i vikt. Kastade in handduken, tränade för att komma bort en stund hemifrån och för att jag tyckte det var skoj, dock uteblev resultaten och viktminskningen.

Efter NYÅR tog jag sen tag i saken igen, frågade om hjälp och råd av folk på gymmet, blev tipsad om att kontakta Linda. Tvekade lite, för jag skämdes ju så över hur illa jag behandlat min kropp, skämdes över att jag hade så lite ryggrad att jag kunde äta 400g godis på en vanlig onsdag. Skämdes över att jag inte alls var så duktig som jag ville tro själv. Skämdes över min fetma, skämdes över siffrorna på vågen.

Men till min stora lycka kändes det rätt från första stund, Linda gav mig hopp och pepp. Hon hjälpte mig att hitta balansen. Och för det är jag evigt tacksam! Nu har det snart gått 3 månader sedan jag började och jag har inte ångrat mig en sekund. Jag håller tummar och tår att detta blev min vändpunkt, att jag inte faller tillbaka till gamla vanor flera gånger. För jag märker ju på kroppen att den tar mer och mer stryk för varje gång jag rasar och ökar i vikt.

Med denna text vill jag berätta min historia, en historia om en tjej med en ätstörning. Jag vill belysa att en ätstörning inte alltid gör att man blir smal och underviktig, jag tror att många (om inte alla) överviktiga också har en ätstörning, men den syns inte lika tydligt. För många tycks tro att man väljer att vara överviktig. Det kan vara lika svårt för en överviktigt att ta tag i sina problem som det kan vara för en underviktig.

tillbaka igen

Hejsan hoppsan, det blev visst en liten paus här över helgen (okej då fredag - tisdag). Ibland blir det så, jag vet ju själv att jag inte orkar läsa andra bloggares orsaker till varför de inte bloggat under en tid så därför väljer jag också att inte tråka ut er med det.

Helgen i Jeppis var bra, tung, rolig, ledsam.. Att träffa släkten är ju roligt, speciellt de som man så sällan annars ser. Dock känns det så trist att vi alltid ses på en begravning.. Och begravningen då, en fin liten begravning med de närmaste. Efter begravning och minnesstund träffades släkten på en restaurang för att äta middag, följt av "efterfest" (min kusin "M" som kallade det till efterfest) hos min faster.

dags att packa väskan igen

Imorgon har vi TIDIG väckning, vi (saga och jag) sätter oss på tåget och tuffar iväg mot Jeppis. Vi stannar bara över helgen och åker hem redan på söndag. Orsaken att vi åker är helt enkelt för att jag ville vara med på min gamlafammos begravning <3 

Fast man tycker att man inte skall vara borta länge så är det helt galet hur mycket som skall packas ändå. Lite mindre nu då jag bara har ena barnet med mig, men ändå. Adam får åka ha kvalitetstid med sin pappa. Jag kände att jag inte orkar ha ensamt ansvar över två barn på en begravning. Och då passade denna lösning bra, hade tänkt åka själv i något skede MEN då började mamma hjärtat blöda lite för mycket så Saga fick komma med i alla fall.

Idag har jag provat mina nya skor. Stor materiell kärlek! Dom var inte bara super snygga utan också bekväma. Hoppas dom nu skall hjälpa mina fötter att snabbare bli bättre. Körde lugnt idag också, känns lite trögt att inte hoppa och studsa till 120% men vad gör man då? Det gäller ju främst att göra det bästa i en dålig situation. Fötterna känns riktigt okej idag också, vilket gör mig glad och hoppfull. 

Nej men vet ni vad. NU har jag inte tid att sitta här mera. Har packat exakt noll saker och hade nog tänkt hinna sova lite inatt också. 

hälsoresan

Nu tänkte jag tala lite om resan ur ett hälsoperspektiv. Så ni som anser att man "måste unna sig ohälsosamma saker under sin resa" (eller egentligen är det nu som behöveläsa detta..) kan skippa detta inlägg (eller egentligen är det nu som behöver läsa detta..). Helt ärligt var jag lite rädd för hur min hjärna skulle fungera då vi var i London. Liksom i vanliga fall fungerar den ju såhär:

"oj najs, semester NU ska vi unna oss allt. Efterrätt alla dagar, glassar, godis varje kväll, läsk i mängder osv." 

det fanns liksom inte något mellan läge alls förr. Denna gång var jag dock medveten, hade från början bestämt att detta inte skall bli en resa som jag "unnar mig" en massa, inte en frosseriresa. Och faktiskt gick det över alla förväntningar. Det känns inte alls som att jag missade något, verkligen inte. Förr om jag varit på "diet" har det ju känts helgalet att åka på semester utan att äta en massa gottigott.  Resans orsak har typ varit att äta, t.ex. om man åker på kryssning så är det ju buffén om man ser fram emot, right?!? Och ska vi ärliga är det ju nog efterrätten som lockar mest. Och skulle jag inte äta då, så hade det har ju känts som att jag missar halva resan typ. Nu tänker jag annorlunda!

Nu åt jag verkligen gott alla dagar, men hälsosamt. Jag år goda sallader, goda biffar med sallad eller grönsaker. Jag år frukter, nötter, drack smoothies och allt sådant. Det fanns ju så mycket som var både gott och hälsosamt så jag kände inte att jag saknade något alls. Det är klart att jag åt mera än jag äter hemma, men DET kändes okej. Såhär på vardagar äter jag t.ex. inte frukt på kvällen men det UNNADE jag mig på semestern. Hahaha sitter och skrattar åt mig själv, för jag skulle verkligen ha skrattat ihjäl mig om jag läst detta för ett år sedan. Då levde jag mera efter mottot "frukt är gott men inte godis!". Galet hur man kan ändras snabbt, och jag är så tacksam över att jag gjort det.

Sista kvällen ville jag ändå äta lite efterrätt, så jag tog en bit cheescake, med saltkolasås på. Himmelskt god (jag var så sugen på den så jag inte ens har en bild på den *ups*) men efter bara några tuggor blev den för söt. Jag njöt av kakbiten ändå, men efteråt mådde jag riktigt illa. För mycket socker för mig som inte längre är så van med just socker. Det hela slutade med att jag fick ont i magen och fick springa på WC någon extra gång = inte värt det. Kroppen meddelade direkt "hördu du tjejen, jag är inte intresserad av socker längre, oberoende av hur gott det smakar i din mun" och ja det fiffigaste är väl att lyssna på kroppen?!?

Ja och så drack jag ju något glas rödvin också, alltså jag känner mig så vuxen nu då jag igen kan dricka rödvin. För tydligen är det mera vuxenpoäng än tvåbarn och hus? Ja inte kan man ju säga att jag är den fiffigaste indianen i kanoten inte, men sen igen så har jag ju aldrig påstått det heller.

Summasummarum kan jag ju bara konstatera att det inte var någon konst att äta "normat" också i London. Nästan lättare än hemma, färdiga fruktskålar i alla butiker och på alla cafeer, skulle minsann inte tacka nej till det här hemma i Finland heller.

att äta hälsosamt behöver ju inte alls vara tråkigt, istället för franska väljer man en sallad som (om vi skall vara ärliga) smakar så mycket mer. Det ena behöver ju inte utesluta det andra, ibland franska ibland sallad. Lagom är bäst!

Jag är jätte stolt över mig själv, över att jag kunde njuta av resan, av maten, av allt utan att frossa i onödigheter. En HELT NY upplevelse för mig!

Nu vill jag på inget vis försöka ge dåligt samvete till de som unnar sig lite extra på sin semester! verkligen inte. Skulle jag ha det mellanläget inom mig skulle jag gärna göra det också, men eftersom jag vet att JAG lätt går över till ett hejdlöst frossande så fungerar detta bättre för mig. Mina medresenärer led inte av att jag åt hälsosamt och jag led inte heller. 

Win WIN! 

Och om vi ska vara HELT ärliga så kändes det riktigt najs att ha gått ner 1 kg under semestern, 
DET HÄNDER JU ALDRIG!

berg och dahlbana

Alla dagar skall ju inte vara solskensdagar men denna dag har minsann varit gråare än gråast. Även om solen nog sken där ute nästan hela dagen. Min fot (eller egentligen mina fötter) började krångla igen och det gör min bara så otroligt ledsen och frustrerad. Igår var jag så taggad och peppad, så lycklig över att äntligen, efter 2 veckors paus från cardioträningen, kunna jumppa utan hinder. Men NEJ fotjävlen började ju bråka i alla fall, och jag grät på vägen hem. Jag kände mig så otroligt uppgiven, det kändes så otroligt orättvist att jag, som aldrig tidigare haft problem med krämpor, nu skall ha problem hela tiden. Först var det ju vaderna och nu foten, nej inte ens ena foten nu mera utan båda fötterna. Nåja som vanligt lättade det på trycket att gråta lite, att bara få ut all frustration. 

Idag är en ny dag, dock var humöret lika nere som igår. Jag deppade seriöst över halva dagen idag. För att jag inte skulle kunna gå på step idag heller. 

MEN sen bestämde jag mig för att inte ge upp och deppa, jag bestämde mig för att köra lite positivt tänkande. Jag resonerade med mig själv, att jag visst kan gå på step timmen, måste bara ta det lugnt. Jag tänkte att jag i värsta fall bara får vara med på muskeldelen och sitta och titta på under resten av timmen men jag hade bestämt mig för att gå. DÅ vände humöret, DÅ i den sekunden bestämde jag mig för att jag inte skall haka upp mig på att mina fötter bråkar, jag får helt enkelt göra det bästa av situationen. Ändra på mitt eget tänkande och fokusera på det positiva.

lite positiva bilder, jag vet att mina byxor är to die for, jissus vad jag älskar dem. #ego

Sagt och gjort, jag åkte iväg till gymmet och kände det vanliga pirret i magen, pirret av lycka och glädje (okej nu tycker många av er att jag måste söka hjälp, att jag inte kan vara helt fiffig som känner lyckorus av att åka till gymmet men DET GÖR JAG!). Och hur gick det då? Ja tackar som frågar, det gick bra! Jag tog det lugnt (även om min kcal förbrukning var högre än vanligt, hallå?!?) jag njöt av varje minut och insåg ännu mer hur mycket jag saknat dessa timmar. Och fötterna fungerade bra, gjorde inte ens ont! Jag hoppade inte alls egentligen, okej några små skutt kunde jag ju inte låta bli att göra, men i det stora hela tog jag det lugnt. Ändå blev jag svettig, ändå höjdes pulsen och det var skoj i alla fall. Detta ger mig hopp för kommande veckor, hopp om att jag kan gå på de timmarna som jag älskar fast mina fötter bråkar, jag kan njuta fast jag inte kan köra 110% just nu. Jag ger inte upp, jag kämpar vidare! Alltid kommer det att komma små hinder på vägen, fysiska eller psykiska och det gäller ju bara att inte låta dem hindra en, det gäller bara att ta sats och komma över dem. Kommer man inte över dem själv är det ju jätte bra om man har andra som hjälper en över. 

I mitt fall är det ett helt gäng av människor som hjälper! 

kompisar, familjen, alla fina typer på gymmet, läsare här på bloggen.. listan kan göras lång!

 *tacksam*

 känns så otroligt fint, för även om jag gör detta 100% för min egen skull så är jag inte ensam. 

TACK FÖR ATT NI FINNS <3

vad är målet?

Fick en fråga om hur många kilon som jag totalt vill gå ner, liksom vad är målet?

och för att kunna svara på den frågan tänkte jag samtidigt fundera lite på målet med den nya livsstilen sådär över lag.

Är målet att bli smal? 
eller vad är målet med hennes träning? 
Varför tränar hon 5 av 7 dagar på en vecka? 
Vad vill hon egentligen nå med sin träning? 

Det surrar säkert runt, en rad av frågor i era huvuden. Vissa av er som läser min blogg känner mig personligen, vet min historia (en historia som hittills aldrig haft ett sunt förhållande till mat, men mer om det i ett annat inlägg) medan andra kanske halkat in hit via t.ex. FB och inte känner mig på annat sätt än via bloggen. För att alla skall vara på det klara med vilka mål jag har med min träning och min nya livsstil, tänker jag därför svara på några frågeställningar kring just målen.

Nej, målet med min ändrade livsstil är inte att bli smal. Jag har under mitt 24 åriga liv aldrig varit smal och jag tror inte heller att jag någonsin kommer att bli just smal. Inget fel på att vara smal, tro mig jag har drömt om att vara smal en stor del av mitt liv, men jag har insett att det är inte det som är mitt mål längre. Att bli smalare däremot, det är ett mål. Att gå ner i vikt och fettmassa är något som jag strävar efter. Målet är att bli sund, att känna mig frisk i kroppen. Jag märker ju redan stor skillnad och ser med glädje framemot hur det kommer att kännas om några månader.

Från början var målet med träningen att öka förbränningen i kroppen, vilket i sin tur skulle snabba på min viktnedgång. MEN rätt så snabbt började jag älska träningen, för att den gjorde mig glad, fyllde mig med energi och bevisade för mig själv att jag KAN. Därför orkade jag också träna hela hösten även om maten inte riktigt var av den hälsosammaste sorten. I dagens läge har jag inte några specifika mål med min träning, jag vill bli stark i kroppen och jag vill se bra ut. (förlåt att jag är ytlig nu men det är sant, jag vill att det i något skede skall börja synas att jag tränar, inte bara genom att vikten minskar utan även genom att få lite synliga muskler.) Jag drömmer om att testa på crosfit, jag har som mål att kunna dra 5 st leukan, jag skulle vilja kunna jogga och drömmer i hemlighet om att någon gång klara av ett halvmarathon. Jag har små delmål som inte känns omöjliga, men som jag vet att jag kommer få kämpa för, för att kunna nå. 

Främsta målet med träningen är ändå att ge mig en paus i vardagen, att få fokusera på annat än barnen några timmar i veckan gör mig så otroligt gott. Träningen gör så mycket för mig, inte bara fysiskt utan MINST lika mycket psykiskt. Älskar att jag ÄLSKAR att träna.

Ja så hur många KG har jag tänkt bli av med? Det är faktiskt en fråga som jag i dagens läge inte kan svara på. Jag skulle väldigt gärna se att jag i något skede skulle klassas som "normalviktig" enligt mitt BMI, även om jag är medveten om att BMI inte säger allt. Dock är inte detta något som jag kommer att haka upp mig på. Jag vill känna mig bekväm i min egen kropp, jag vill kunna köpa de kläder som jag tycker att är fina utan att alltid tänka "finns det månne XL av denhär". I dagsläget känns det som att jag nog vill få bort minst 20kg. Det låter sjukt mycket jag vet, men cirka gurka det. Det är mycket, och det kommer ta tid. Jag kommer låta det ta den tid det tar, jag kommer träna hårt och äta hälsosamt. Jag kommer vakta på mig själv och se till att jag varken börjar banta eller frossa. Jag känner mig trygg med det hjälpen och supporten som jag har från Gymmet, från vännerna och från familjen. 

Att i snitt träna 5 av 7 dagar i en vecka låter kanske mycket, det är det ju nog också MEN det är inte för mycket. Många som följer mig och min resa mot ett hälsosammare liv påpekar att jag inte skall träna så mycket. "kom ihåg att vila också" "man ska inte träna sådär mycket" osv. är fraser som jag möter så gott som dagligen. Hittills har jag bara svarat dem att jag följer mitt tränings schema och känner mig trygg med det. De order som jag fått av min PT är att inte styrketräna för mycket, för det är oftast då man skadar sig. Cardio träning och muskeluthållning får jag träna "så mycket jag vill". Det är klart att jag lyssnar på kroppen, och det är klart att vilodagar är viktiga. Men en vilodag behöver inte betyda att man ligger och spottar i taket (även om det kan göra det och då är det såklart OKEJ!) en vilodag kan också vara att man går ut och gå t.ex. Visst märker jag ju på min kropp att jag kanske belastat den lite väl mycket nu, eftersom jag också fått en del skador, men samtidigt så är det ju inte något värre än att jag fått ta det lite lugnt mellan varven.

HUR är det med dig och din träning? VAD HAR DU FÖR MÅL?

Andra delen av Londonresan

jag förstår att det känns lite tjatigt. Först tjatade jag om att vi skulle åka och nu fortsätter jag tjata om att vi varit på resa. Men stå ut (eller läs int då..fritt val liksom). 

Här kommer i alla fall andra delen av bilderna:

en av höjdpunkterna under resan, om man då inte tänker på att träffa syrran och se London så var ju Harry Potter studion. Nördar som vi ju är, Mamma, syrran och jag så var vi lika ivriga som 10 åringarna. Gillar man Harry Potter ens lite så skulle jag verkligen rekommendera att man besöker detta ställe. Det är rätt dyrt men värt det enligt oss i alla fall.

Anton, Robbe och barnen var inte med. Barnen skulle inte fått ut något av detta så dom blev och leka i parker istället. Bra att det gick att ordna så!

riktiga kostymer och peruker, väldigt coolt.

såklart måste vi ju springa igenom till rätt perrong också, med Harrys kärra. Vems annars liksom?

vi skålade i butter bear, men tyvärr föll det inte mig i smaken. För sött för mig, men ändå skoj att prova på. Det hör ju liksom till.

ett av det finaste var ju slottet, modellen som de använt då de filmat Harry Potter filmerna. Bilderna ger inte stället rättvisa, jag valde rätt snabbt att låta kameran vara i väskan och bara uppleva istället. Tror det var ett klokt val.

jag skrev ju att salladerna var super, här kommer en annan variant. Denna avnjöts utomhus i +25 grader och solsken. SKÖNT!

och våren och värmen, så härlig. Det var grönt och fint, blommorna blommade och solen värmde. Sista dagen var det lite kallare igen, sådär att man nu inte gick med bara topp men det var ändå så otroligt skönt.

Man kan ju inte vara i London utan att besöka Madame Tussauds, så det hann vi också med. Fina dockor var det nog, skoj att se och så men aningen besviken blev jag. Vet inte vad jag väntat mig egentligen men ja man kan ju inte bli impad av allt heller.

var ut och cyklade med E.T.

och Anton chillade med nya polare i en soffa

skoj hade vi i alla fall, syster yster, Anton och Jag. Barnen var med mamma och Robbe, vilket var skönt för dom skulle knappast ha fått ut något av detta besök.

och här har vi madammen själv. 

Utsikten från vår lägenhet

och på natten

lyxigt med stor balkong, speciellt då man hade en liten som ville sova i vagnen på förmiddagen. Sen åkte vi hem igen. Vi gjorde ju en massa andra saker också, shoppade, åt, umgicks, åt, sov, handlade. Men tror det räcker med bilder i alla fall.

Jag vill tacka mina fina barn för att dom kunde bete sig så otrolig fint under hela resan. Vågade inte tro att en storstads semester (nåja semester är väl att ta i) kunde bli såhär pass lyckad med en snart 3 åring och en snart 1 åring. Jag vill tacka min syster som visat oss sitt London. Det var lyx att ha en guid, speciellt i tunnelbanan. Hon visste vilken buss vi skulle åka med, hon hade liksom koll. Och sen vill jag tacka mamma och Robbe. Dom såg efter kidsen, dom hjälpte till då det behövdes och dom gjorde så att också jag och Anton fick lite tumis tid. 

Det känns alltid lite tomt efter en resa, liksom vad skall vi vänta på nu? Men jag är så glad över att vi gjorde denna resa. Vi fick många skratt och fina minnen, det lever man länge på. Dessutom lovade ju vädret i Lodon att nog både våren och sommaren kommer i år också.

och så var vi hemma igen

skar mig just på ett takblad (på en rakhyvel som låg i min toalettväska utan skydd, bra tänkt där Malin!), det gjorde jävligt ont och nu är jag lite smått invalid. Men jag skall försöka skriva några rader om vår resa i alla fall. Kvällen innan vi skulle åka blev Adam mitt i alls riktigt krasslig, hostade och var inte alls i skick. Jag åkte iväg till gymmet en sväng och tränade ett sista pass innan resan. Då jag nästan var klar ringde Anton och sa att jag måste laga mig hem, Adam hade fått tungt att andas. Körde hem i panik, ringde mamma på vägen och bad henne komma och vara med Saga ifall läget var så illa att vi måste till sjukhus. Läget blev inte bättre så vi bestämde oss för att åka iväg till jouren i Åbo. Där satt vi sedan några timmar och väntade på att slippa till en läkare. Till slut var det vår tur och läkaren undersökte Adam, laryngit och förkylning så inget farligt. Han hade drabbats av falsk krupp, vilket inte är farligt men obehagligt. Vi åkte lugna hem, läkaren tyckte att vi bra kunde åka iväg till London förlänade morgon. Så vi sov någon liten timme och packade det sista, sedan började resan. 

Med två små barn i Lodon fanns det sällan tid för att fotografera något, så det blev lite som det blev, men några trevliga bilder har vi i alla fall som minnen. Ska försöka att inte bli långrandig, men lite pics vill ni väl ändå se? (om inte så måste ni inte, förstår om ni blir för resesugna ;) ) 

Här kommer den första delen av bilderna:

Resan började vid Åbo flygfält, vissa läste lite Alfons Åberg medans andra var rätt så nervösa. Baserat på bilderna är det JAG som är nervis, skulle dock påstå att Anton var lite mer skakig än jag själv.

och så upp i luften, ner i Helsingfors, och så upp i luften igen. Lodon var passligt långt borta då man hade två kids med sig i flyget. Båda barnen skötte sig väldigt bra, båda sov lite i omgångar och kollade på film i vår iPad. 

Lagom trötta (vi hade ju inte sovit nämnvärt mycket natten innan resan) och smått irriterade började vi sedan åka mot våran appartment. En av de linjer som vi skulle åka med hade haft lite strul då det var MASSOR med människor i TUBEN, efter massa svett, lite tårar (barnen) och några fula ord var vi ändå framme.

kvällens fiilis var denna, lägenheten var jätte fin, stor och vår utsikt var super. Vi somnade nöjda och glada.

följande dag vaknade vi till strålande solsken, eftersom vi bodde bredvid themsen valde vi att åka båt till London Eye som var dagens programpunkt. Härligt att åka båt i solsken och jätte fint att uppleva London från vattnet också. 

och JA vädret var precis lika fint som på bilderna. På förmiddagen var det ännu lite svalt, men till eftermiddagen var det så varmt att man kunde ha topp och shorts.

spännande var det och Adam var mest tyst och fascinerad. 

och så åkte vi upp i London Eye. Höjdrädd som jag är så ljuger jag ju om jag säger att jag njöt. Jag var jätte rädd och skakade stora delar av färden, men häftigt var det ju. Dock kommer jag nog inte att åka detta flera gånger, en gång räcker. 

en puss uppe i luften <3

och så en liten pose med big ben (hur turistigt som helst)

finaste syster

för det mesta gick det bra med vagnen, tack gode Gud att vi tog den med oss. Den var verkligen behövd så gott som hela tiden, skulle inte alls ha vågat ha Adam "lös" på Londons gator.

inte nog med att alla bilar körde jätte hårt, dom kom ju dessutom från "fel håll". En och två gånger höll jag på att gå ut rakt framför en taxi. Men som tur kom vi undan med endast skrämselhicka.

vi gick till en mysig PUB för att äta lunch. Gänget käkade fish and chips medans jag själv tog en sallad. Inte för att vara hälsosam utan mer för att jag inte gillar franskisar. Adam däremot var ju i himmelriket, och klämde glatt i sig franskisar och mjölk. (ni ser väl att Adams fick mjölk i ett stop..)

vart vi än gick och äta fick man alltid jätte goda hälsosammare allternativ. Sallader fanns det gott om och alla som jag provade på var super goda och fräscha. Tummen upp för det!

såklart smakade jag på fish and chips jag också, men ärligt så var min sallad godare. 

eftermiddagen spenderades vid vickans secret på bond streat. Det var ju där som syrran jobbade tills hon nu kom hem igen. Och vilket ställe det var! Helt otroligt, tror vi var där närmare 4 timmar, och vad jag kom hem med visar jag senare.

Här var första delen av london resan, berättar mera imorgon. Om ni undrar över något så är det ju som vanligt bara att fråga.