Den arga mamman..

Jag kan INTE vara den enda mamman i världen som har lite för lätt att höja rösten mot Adam (ja mot Anton också men nu skall detta handla om barn..) Jag blir lätt stressad då Adam inte lyder eller gör så som JAG hade tänkt. Detta är ABSOLUT inte något som jag är stolt över, inte det minsta. JAG HATAR att jag är sådan som person. Men det finns hopp till och med för mig! Denna blogg är en blogg som jag rekommenderar ALLA föräldrar att ta sig en titt på. För ett tag sedan så skrevs det om just den ARGA mamman.

"Att bli medveten om att det är ett problem är första steget. Barn tål väl att man blir arg ibland, och lär sig på så sätt att förstå att människor inte orkar med allt. Men om ilskan eller om rädslan för ilskan dominerar vardagen, då är det inte bra. Barn reagerar då antingen genom anpassning, så att de duckar, eller med trots, så att de provocerar. Ingetdera är bra för dem." 
citat från ovannämnda blogg.

Jag känner väl inte att vi nått det skedet ännu att det blivit ett problem, men jag ser tendenser och signaler i mitt egna beteende som tyder på att vi om några år kommer hamna i träsket med en arg och trött mamma och griniga trotsiga kids. Därför är det viktigt att dra i handbromsen nu. Att analysera orsakerna till ilska och bearbeta dessa. För faktum är ju att det på inga vis känns bra då man "tappat nerverna" på sin 2,5 åring. Det känns skit, botten, nej faktiskt lägre än botten. Det känns som att någon kastat ner dig i en grop och tömt 4 bajamajor över dig..

För att man skall kunna motarbeta detta krävs det då alltså av en själv att man skall våga ta reda på varför man blir arg. De flesta är väl överens om att grund orsaken till att man tappar nerverna inte är att barnet vägrar klä på sig då man har bråttom och  skall åka iväg.

Vad kan då orsakerna vara? En orsak kan, enligt ovan nämnda blogg, handla om att man som förälder tänjer för mycket. Man går med på olika saker som man som förälder inte tycker om att göra helt enkelt för att undvika konflikter. Detta fyller en bägare lite hela tiden. Till slut rinner bägaren över = mamma blir arg på något helt oväsentligt. 

Det gäller att analysera sig själv, att ärligt våga titta på situationen och fundera på varför man blivit arg. Är man trött, hungrig eller kanske orolig för något? Är man stressad eller egentligen arg på någon helt annan än barnet. Att våga gå till grunden med sin ilska är väldigt viktigt.

Själv vet jag att jag ofta tappar nerverna då jag är stressad eller oroar mig för något. Då känns det verkligen som att mina nerver är på utsidan av kroppen. Då är det så mycket bättre att våga erkänna för sig själv att jag är skit orolig nu och därför behöver jag inte orkar med allt annat. Barnen får bli prio ett och sen städar vi en annan dag. T.ex.

Någon som känner igen sig??