Det var den sista kvällen hemma och både jag och Malin var
ganska nervösa. Sedan var det väckning halv 7 på måndag morgon och sista
grejerna packas med, det hela sluta med 4st väskor kändes lite mycket för vad
jag trodde skulle vara en typ 3dagars vistelse., men så va det.
Väl på tyks så började den låååånga väntan , tror att vi
båda trodde att det skulle gå snabbare när man nu va där men int någo annat på
måndag än bollen in i Malin. Och mitt i kaffe o smörgås ätande i kantinen sa Malin: nej nej nu kommer den men
hon mena bara bollen, trodde för någon sekund ren att de var bebisen, sakta
gick vi upp tillbaka till rummet. Sen vänta tills klockan blev halv 11 på
kvällen o sköterska kom o sa att det e dags o släppa pappa hem o sova, efter
några tårar så var jag på väg hem, det e nog bland de värsta att fara hem och
veta att de mitt i allt kan börja hända något.
På tisdag morgon var det mera action o vi slapp till
läkaren som bestämde att fosterhinnorna skulle spräckas.
E stund senare så var det dags att flytta ner till
förlossningssalen, Måste där i mellan föra hälften av ”Bagaget” till bilen.
Nere på förlossningen så undersökte dom lite, spräckte fosterhinnorna och det
kom foster vatten, de gällde att hålla sig i huvud ändan ännu i detta skede. Och
sen började sen ge medicin för att de hela skall starta.
Här tyckt jag att det var lämpligt att gå o äta fast det
enligt logiken int va smart när alla ha sagt att många börjar må illa o spyr av
att vara med på förlossningen, men va gör man e man hungrig? Bara till att
traska till Hese på hamburgare o franskis. De var en konstig måltid, de var en
märklig känsla att sitta där i solen o äta o fundera att ”händer det något där
inne nu?” ”borde jag vara där?”. O så var det ju sista måltiden som åts innan
man var förälder. Efter maten var det bara att gå tillbaka till tyks och förlossningen.
Nu börjar det hända grejjer, Malin börjar andas ansträngt o det börjar ta lite
ont. Efter en tid så kallade vi på barnmorskan och hon introducerade Malins
”bästa vän” lustgasen, det hjälpte en hel del.
Kring 5 tiden så ringde Malins telefon men det var för
mycket på gång och Malin var helt borta av lustgas och gick inte att ordentligt
föra en konversation så jag beslöt att stänga av den. Värkarna blir hårdare och
hårdare och jag försöker sitta bredvid Malin och lugna och stöda henne. De e int det lättaste när det känns som de int
har nån effekt men enligt vad jag hört efteråt så hade det nog ändå. Vid 5 tiden blev värkarna så hårda att
lustgasen int längre räckte till och jag klämde på sköterska knappen o begärde
epidural bedövning åt Malin o hon bara nicka.
15 min senare kom läkaren som skulle sticka epiduralen in
o de var bara för Malin att lägga sig på sida och jag satte mig i fotändan o
försökte klappa om henne. Sedan gjorde jag de som jag int borde ha gjort, men
de såg så spännande ut när läkaren stack epidural så jag kikade lite mot
ryggregionen o såg bara blod o stora nålar o slangar, de va nära att de
svartna framför ögonen men kunde samla mig.
En halv timme senare så började epiduralen verka o de tog
inte ont längre och Malin var tillbaka, de gick att prata igen. Nu var det
ganska lugnt i 1,5 h sen börja de ta ont igen o vi kallade på sköterska o hon
undersökte Malin och sen fick hon en till epidural dos och det blev lugnt igen.
Jag börjar vara ordentligt hungrig men nu var det nog så nära att jag inte
ville fara i väg o äta. Får duga med det som är kvar av tuc-kexen o några bitar
choklad o lite kaffe som jag hade kvar i min termos, som jag hade med hemifrån.
Kl 21.45 så var det dags igen att kalla på sköterska när det började vara
häftiga och onda verkar igen. Nu hade det bytt sköterska till natten o det
råkade var en som prata flytande svenska, vilket kändes lugnt och tryggt.
Barnmorskan gav nu 2 alternativ efter att ha undersökt
hur mycket Malin var öppen. Antingen
ställa sig upp i ca 20-30min och efter det borde det vara klart att krysta
eller en dos epidural till. När sköterska fråga så sa jag spontant att vi står
upp i då 20-30min o så blev det efter en mycket kort ögonkontakt med Malin. Nu
fick jag för första gången en uppgift, jag skulle förse Malin med vatten mellan
värkarna och lägga en kall våt handduk på pannan. Nu är det nära, nu ser jag
också Adams huvud o försöker ändå koncentrera mig på Malin så att hon skall
orka till slut. 30min efter att epiduralen slutat verka så är han född o
äntligen här.
DET ÄR NOG DE HÄFTIGASTE MAN KAN VA MED OM,
finns inte
någon upplevelse som kan motsvara det här.
Anton Helenius
Kiva att läsa om förlossningen oxå från Antons perspektiv :) Fint skrivet!
SvaraRadera